Tidigare utställningar i Katarina kyrka

22 sep–13 okt, Katarina kyrka
Vävda cirklar - gränslinjer och oändlighet
Anneli Tegelberg

Om utställningen

Anneli Tegelbergs arbete handlar om cirkeln som form och dess bedragande enkelhet som ständigt utmanas i vävens systematiska uppbyggnad av varp och inslag. Genom att upprepat använda cirkeln som motiv undersöker Tegelberg hur snäva begränsningar öppnar upp till oändlighet.

En studie i cirklar
Det råder inget tvivel om att den här gruppen vävar hör samman. De är del av en pågående studie i cirklar. Hela cirklar, dubbla cirklar, brutna former. Den upprepade formen till trots finns skillnader i relationen mellan indigo och det oblekta linet, färgintensitet och var och hur cirkeln bryts. Frigjorda från vävstolens ramverk påverkas vävarna av sin tyngd och blir till skulpturala former. Där varpen och väften lämnats fri, i cirkelns kärna, gör sig tyngdlagen påmind. Hängande tillsammans bildar gruppen en miljö, fri för betraktaren att vandra omkring i, att komma nära. De runda formerna påminner alltmer om sfärer – jorden, solen, månen. Eller en serie horisontlinjer.

Konsekvent undersöker Anneli Tegelberg cirkeln, detaljerna, hur varpen och inslaget möts, hur de påverkar varandra när hon låter dem hänga fritt. I det rutsystem som utgör vävens bildyta är cirkelns form omöjlig att nå. Pixlarna står i vägen för cirkelns sömlösa båglinje. Och kanske är det just det konstanta strävandet efter det omöjliga som är drivkraften i hennes konsekventa process. Hon upprättar ett strikt ramverk för sitt arbete för att reducera bruset utanför vävens yta. Väl där, när hon tillåter sig att tränga in i detaljerna öppnar sig kosmos – med hjälp av cirkeln rör hon sig bortom motivet.

Repetition och reduktion
Arbetet vid väven föregås av planering med minutiös precision – det matematiska uträknandet av rutsystemets bildyta måste göras innan nästa steg i processen kan ske – arbetet med att fylla varpen. Det är ett avancerat systematiskt tänkande, följt av repetitivt kroppsarbete. Väl i den processen är valmöjligheterna reducerade. Fokus ligger nu vid att behålla den uträknade bildytan.

Alltsedan tiden för de tidigast kända civilisationerna har cirkeln använts som symbol för bland annat gudomlighet, enighet, oändlighet och universum. Hos Tegelberg finns en fascination för cirkeln som en öppen symbol eftersom den har en förmåga att verka som projektionsyta för sin betraktare. I kontrast till detta finns även en pragmatisk hållning till valet av motiv. Anneli Tegelberg strukturerar sin praktik så att hon ska göra så få val som möjligt. För att uppnå en känsla av balans och kontroll i sitt arbete använder hon sig av reduktionen som metod. Trots den redan strikt avskalade praktiken, framträder alla de val som återfinns i detaljerna. Det är detaljerna, det subtila skiftandet i formen, mötet mellan de färgade och ofärgade delarna som är kärnan i hennes arbete.

Kroppens kunskap
Kunskap bor också i kroppar, kroppar som har sina invanda rörelsemönster och kroppar som har åratal av erfarenhet av en viss verksamhet i sig (...). (...). En kunskap som inte behöver gå genom orden och tänkandet först.
Jonna Bornemark

Kroppens kunskap som filosofen Jonna Bornemark beskriver gör sig tydligt påmind i Anneli Tegelbergs vana bearbetning av material. För att bemästra vävning, och kanske i synnerhet den komplexa Ikat-tekniken som hon hängivit sin praktik till de senaste åren, krävs tid. I dess många moment finns repetitionen som en given del av arbetsprocessen. Vävens bildyta måste vara precist uträknad så att den infärgade tråden vävs in på ett så exakt vis att den bildar ett i förväg utmejslat mönster. Ikat-tekniken kräver att beslut kring motiv görs på förhand, då garnet färgas in. Det är en tidsprövande kraftansträngning att binda garnet. De delar som ska behållas ofärgade måste knytas hårt för att inte nås av färgpigmenten när de sedan sänks ned i färgbadet. Att räkna ut och binda garn kan ta flera veckor. Efter det följer vävprocessen – även den en serie repetitiva rörelser. Väl vid vävstolen utgör händernas pendling så småningom en metodisk och upprepad koreografi. Långsamt upptar formen och färgnyanserna bildytan.

Berättelsen om tid
Som ett av världens äldsta hantverk har väven enorm geografisk spridning. Den tidigast dokumenterade väven, funnen i Irak, är daterad 7000 f.Kr. Under årtusenden har den spelat en viktig roll i människans vardag – i form av bruksföremål som matta och filt, men även som spelyta för berättande. Historiskt har väven ofta rymt narrativ i mer eller mindre komplexa utföranden. Men dess berättelse finns även inbäddad i alla lager av bearbetning som materialet gått igenom. Vävtekniken kan avslöja vilken geografisk plats väven kommer ifrån. För det ovana ögat kommer det vara svårt att vidare härleda garnets alla detaljer som visar hur hårt det tvinnats, huruvida linskörden just det året växte bra eller dåligt eller vilka färgpigment som använts. Ändå finns detaljerna där.

Anneli Tegelbergs arbete uttrycker tid på mer än ett sätt. Utöver att själva produktionsprocessen är en manifestation av mödosamt arbete, finns tidsaspekten också närvarande i användandet av naturliga färgämnen som odlats fram och processats. Den omsorg hon visat för indigon från planta till skörd är inbäddad i väven. Styrkan på färgämnet i bladen varierar över säsongen. Indigon måste odlas på en solig plats och bör plockas direkt efter att den blommat. På så sätt överförs även färgämnets geografiska ursprung till väven. Tegelbergs arbeten blir ett avtryck av den tid då materialet skördades.

Väven som lågmäld motståndshandling
I vårt samhälle och vår kultur kan jag inte tänka mig något mindre lämpligt eller mindre modernt. Det är olönsamt och dess värden går inte att mäta. Jag kan plötsligt se handarbete som en form av civil olydnad, ett ständigt hävdande av långsamhet.
Elisabeth Hasselberg Olsson

Textilindustrin beskrivs ofta som en motor i den tidiga industrialiseringen. Och just industrialiseringen markerar en tydlig förändring av vävares villkor. Den medeltida arbetaren som försörjde sig på att väva ägde sina verktyg och kunde själv styra sin arbetstakt. Industrialismens fabriksarbetare hade inte kontroll över arbetsprocessen, utan behövde underordna sig maskinen och den utsatta arbetstiden. Den samtida textilbranschens skenande produktionstakt har ytterligare bänt på de etiska frågorna kring tid, arbete och ekonomisk tillväxt.

Kanske krävs det just en konstnär och vävare som Elisabeth Hasselberg Olsson för att bäst kunna beskriva den lågmälda motståndshandling som finns inbäddad i vävandet. I Anneli Tegelbergs arbeten är det valet av arbetsmetod och dess tidskrävande arbetsprocesser, snarare än de färdiga verken som avslöjar en politisk hållning. Genom det hängivna och mödosamma arbetet värjer hon sig mot vår tids strävan efter lönsamhet och effektivisering av tid.
Olga Krzeszowiec Malmsten

2 juni–18 augusti 2024, Katarina kyrka
MÖRKER BEGÄR KONTURER

Zsuzsanna Larsson Gilice, Maria Q Brising och Angelica Olsson. 
I Benhuset medverkar kompositör Dag Rosenqvist.
Teckning, skulptur, videoessä, ljudverk och performance.
”Vi är existentialister som vistas i svärtan via strukturer, materialitet och komposition; genom begär, konturer och en omsorg om mörkret.” 

Om utställningen
I utställningen ”Mörker Begär Konturer” möts konstnärskap i ett gemensamt intresse för teckning, komposition, gråskalor och svärta. Utställningen adresserar existentiella dimensioner vilket återspeglas i konstnärernas respektive processer genom abstraktion, det hårda som möter det sköra, trasiga bitar som sammanfogas och fragment av ljud, ord och bild. Utställningen grundar sig i en dialog kring teckning, materialitet och metod samt hur konstnärernas praktiker möts och skiljs åt.

I kyrkans södra kor visas verk som tar sig i uttryck genom teckning och skulpturala objekt, samtliga i gråskalor, en så kallad icke-kulör, en blandning av svart och vitt, ljus och mörker.

Teckning som trevar efter konturer av Zsuzsanna Larsson Gilice, geometriska och textbaserade teckningar med utgångspunkt i andliga symboler och tecken av Angelica Olsson och grafitmättade tygobjekt av Maria Q Brising.

I Benhuset presenteras objekt av papper med utgångspunkt i ”kroppslighet” av Zsuzsanna Larsson Gilice och golvbaserad installation av Maria Q Brising som går i dialog med rummets karaktäristiska arkitektur. Under vernissagen kommer Maria Q Brising även att genomföra en platsspecifik teckningsperformance med titeln ”Graphein/Taut”.

I Benhuset visas också ”Still a prison of this virtual space” som är en videoessä och ett elektroakustiskt körverk som tar sin utgångspunkt i bilden av Maria Magdalena. Trots att hon omnämns endast ett fåtal gånger i Bibeln är hon en av de karaktärer som främst gestaltats genom konsthistorien via måleri, teckning och skulptur. Verket är ett abstrakt utforskande av representationen av Maria Magdalena och utgår från en samtida berättelse som kontrasteras av fragment från den historiska texten som kallas ”Maria Magdalenas Evangelium”. Endast ett fåtal sidor finns bevarade av texten som ger en bild av hur hennes ställning skiftade från högt ansedd andlig ledare till att bli ifrågasatt och smutskastad. Hur hon visuellt framträder genom historien har bidragit till stereotypa könsroller som fortsätter att påverka samhället än idag.

Verket är ett samarbete mellan konstnären Angelica Olsson och kompositören Dag Rosenqvist. I körverket medverkar Anne Garner, Claire Deak, Lisen Rylander Löve, Malin Wättring och Sofia Nystrand, med sina röster. Videoverket är 21 minuter långt och presenteras som en projektion som loopas i utställningsrummet.

Körverket är producerat med stöd från Konstnärsnämndens projektbidrag inom musik.

Tidigare gemensamma utställningar inkluderar Sandefjords Kunstforening i Norge, 2021, SKF/Konstnärshuset, 2022, Konsthallen Lokstallet, 2023 och Galleri 21 i Malmö, 2024. Gemensamt är även att de alla är baserade i Västsverige.

Om konstnärerna

ZSUZSANNA LARSSON GILICE är en konstnär baserad i Göteborg. Hon är utbildad vid Dômen konstskola, Hovedskous konstskola och linjen för fri konst vid Konsthögskolan Valand (1998-2003). Larsson Gilice arbetar med teckning, kollage och textflöden, som roterar kring sin egen axel. Med efemära material prövar och preciserar hon, ända fram till korrigeringar och återtaganden.

www.zsuzsannalarssongilice.com

MARIA Q BRISING har sedan sin MFA i fri konst vid Konsthögskolan Valand 2008 varit verksam som bildkonstnär. I teckningsobjekten ställs den blytungt metalliska ömsom organiskt smutsiga grafitsvärtan mot sköra och lätta uttryck. Med en omsorgsfull beslutsamhet, och ofta en arkitektonisk djupverkan, framkallar verken en sorts mentala skulpturala tillstånd.

www.mariaqb.com

ANGELICA OLSSON är konstnär baserad i Göteborg. Hon är utbildad vid Nordiska konstskolan i Karleby, Finland och i Fri Konst vid Konsthögskolan Valand i Göteborg (2003-2009). Hon arbetar med teckning, text och rörlig bild och hennes bildvärld gestaltar kompositioner i gråskalor, där hon rör sig i ett fält mellan det konkret föreställande och det abstrakta. Hennes bilder utgår ofta från enskilda situationer som visar utsnitt eller fragment av ett större narrativ.

www.angelicaolsson.com

DAG ROSENQVIST är kompositör baserad i Göteborg. Han skivdebuterade 2005 och har sedan dess släppt och medverkat på över 50 skivor. Utöver detta har han, som soloartist och i samarbeten, skapat musik för både dansföreställningar och film, nationellt och internationellt. Konstnärligt utgår hans musik från mötet mellan harmoniska klichéer och oljud och brus, och där dynamik och kontraster mellan det vackra och det som skaver är i ständig dialog.

www.dagrosenqvist.bandcamp.com

Textreflektion av Stina Östberg Ivanovic

17 mars–12 maj 2024
oändligheten – Nils Gunnar Zander

Ordet oändlighet har följt Nils Gunnar Zander under hela hans konstnärskap.
I fascinationen över Australiens röda jord under höga himlar, i tankar kring kosmos i Harry Martinsons diktepos Aniara och dikter i ett fördjupat möte med Stagnelius poesi.

Kontakt: nilsgunnarzander@gmail.com

1okt–5 nov 2023 
Michael Klöpfer – Väglöst land

OM UTSTÄLLNINGEN OCH UNTITLED LANDSCAPES
Fotografi och landskap är alltid min utgångspunkt sedan 1993. Från 1998 till i dag pågår mitt projekt Untitled Landscapes. Mitt intresse är att visa de ursprungliga landskapen, till synes orörda och näst intill fria från spår av civilisationen, att visa dem i deras stillhet och vidsträckthet. Jag är även intresserad av 1600-talsmålare som Nicolas Poussin och Claude Lorrain, samt av målare från den romantiska perioden och deras inställning till landskapsidealet. Innebörden i den romantiska epoken är fortfarande närvarande i vår tid, troligen mer än någonsin tidigare.

Untitled Landscapes handlar för mig varken om platsen som en geografisk punkt eller som en representation av naturen. Min utgångspunkt är föreställningen om en arketyp av landskapet eller hur landskapet kan projiceras från ens eget minne. Landskap, som framkallar en känsla av det redan existerande, är en visuell projektion av en drömlik utopi. De övergivna projektionsytorna fungerar som autonoma energibärare i landskapets tystnad och vidsträckthet, bortom den avbildade verkligheten. Landskapsfotografierna som stannar världen på ett sällsamt sätt bär vittnesmål om en tidlös resa av en längtan efter längtan.

Det senaste seklet har landskapet förändrats dramatiskt. Suzy Gablik menar att den moderna människan bör distansera sig från sin överidentifiering med rationalismen: “We will need to go beyond the limiting patterns built up by our present environment and renew our connection with the collective dreambody, with the soul and its magical world of images.“ (S. Gablik, The Enchantment of Art) Genom mina landskap försöker jag närma mig det och nå medvetenhet om det ursprungliga.

Född med grav hörselskada och tinnitus, söker jag mig ofta till tysta platser, med stillhet som ett tema. Fotografierna har tagits med analog storformatskamera.

Om Michael Klöpfer
Michael Klöpfer, *1968 i Waiblingen, Tyskland, arbetar som konstnär med fotografi. Han studerade fotografi vid Folkwang University of the Arts i Essen och vid University of Art and Design (Aalto universitetet) i Helsingfors och tog examen med utmärkelse 2003 under professor Bernhard Prinz.

Därefter följde ett stort antal separat- och grupputställningar i Tyskland, Skandinavien och USA. Michael Klöpfers verk finns representerade i offentliga konstsamlingar som Staatsgalerie Stuttgart, Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur Köln, Kunstsammlung DZ Bank Frankfurt och CBK Rotterdam.

För mer information
www.michaelkloepfer.com eller mk.michaelkloepfer@gmail.com

3–24 sep 2023, 
Maria Hillfon – Intryck från Österlen
Katarina kyrka och Benhuset

Vernissage den 3 september 14.00 i Katarina Kyrka med ett program av konstnärsprat, dans och körsång. Utställningen kan sedan ses fram till den 24 september i kyrkan under öppettiderna sön 8.30–17.00, mån–lör 10.00–17.00, då det inte försiggår annat i kyrkorummet och i Benhuset mellan 13.00–17.00 onsdag till och med söndag 3-24 september. 

Om utställningen

"I ”Intryck från Österlen” försöker jag redovisa blommorna, det skånska landskapet, horisonterna och det cirkulära i Marias konst. Koncentrationen och fokuseringen har präglat Marias arbete i ateljén och syns i de gula, röda, blåa färger som består av många, många olika små färgpunkter.  Tillsammans skapar punkterna de starka uttrycksfulla färger vi ser i hennes målningar. I kyrkorummet visar jag de stora delvis surrealistiska naturbilderna, uttryck för den skapande världen. Låt det bli Marias hyllning till allt levande i vår skapelse. I Benhuset möter ni Marias bilder med tydliga intryck av det Österlenska landskapet."

Om Maria Hilfon

Det enkla livet och att vara sann mot sig själv kan vi se i vävnader och målningar av Maria Hillfon. Vallmon och linet finns i de starka färgskalorna, cirkeln och horisonterna tydliga i formerna. Hennes skapande i ateljén på Österlen kommer ur hennes inre och hennes förmåga till disciplin. Det syns i koncentrationen, i penseldragens perfektion och i detaljerna. Men låt oss gå till hur det hela började.
 
Maria Hillfon föddes 1945 i Hägerstens församling i Stockholm. Hennes farföräldrar hade en sommarstuga i Mälarhöjden på en stor tomt med omgivande skog. Det var en lantlig idyll när Hertha och Gösta Hillfon flyttade dit 1944. Nu har den omgärdats av bebyggelse åt alla håll.
 
Maria växte upp tillsammans med sin två år äldre bror Curt och båda visade tidigt tecken på konstnärliga ådror. De gick i Mälarhöjdens skola där Maria var mer tillbakadragen än sin utåtriktade bror.
 
Marias fallenhet låg till måleriet och vävstolen. Hon fick redan som 13-åring sin första egna vävstol.  Hennes intresse för skolan blev i tonåren i avtagande då hon helst ville hem och jobba som hon sa. Arbetet var vävandet och måleriet på tillgängligt material. Våren -59 ville hon sluta i skolan och fokusera på sin konst. Något hennes föräldrar tyckte var alldeles för tidigt. Då kom en dag konstnären Bengt Oldinger, vän till familjen, på besök i sin Volvo Duett och sa ”Klart Maria ska måla”. Så blev det avgjort. Hon sökte och antogs redan som 15-åring till Konstfack där hon började på textillinjen. Men där kunde hon inte finna uttryck för sin kreativitet och sökte sig andra vägar. En period gick hon också på Gerlesborgsskolan i Stockholm.
 
Redan den första sommaren som femtonåring fick hon följa med sin bror och en vän till honom till Österlen där de tillsammans med några andra utgjorde ett litet konstnärskollektiv. Detta var hennes första möte med Österlen, som gjorde ett så starkt intryck på henne att hon återvände dit under sommarhalvåret, år efter år. Där fanns mycket av den hippiekultur och kollektivt liv som präglade den tiden och dess uttryck som manifesterades i konst, musik och fester i naturen.
 
Efter en tid fick Maria hyra ett klassiskt litet korsvirkeshus i byn Maglehem på Österlen där hon fick betala hyran i form av målningar.
 
På Österlen fanns det öppna landskapet med horisonten och växterna som blev de motiv Maria hela tiden har återkommit till i sina egna tolkningar av landskap, trädgård och växtlighet. I egensinniga och vackra bilder kunde vi se valv och hyddor, parkbänkar och även djur och då främst påfåglar. Här gjorde hon också sina första litografier som trycktes hos Lindströms Originallitografi som hon samarbetade med under 4 decennier tills den digitala tekniken tog över helt.
 
Mellan -65 och -71 studerade Maria på Mejan (Konsthögskolan). Hos den legendariske galleristen Harriet Ljung på Galleri Engelbrekt i Örebro debuterade Maria redan -69. Där fick hon lysande recensioner av Gunnar Lindén i Nerikes allehanda. Pappa Gösta var alltid närvarande och hjälpte till med hängningarna av hennes utställningar. När Harriet senare flyttade till Stockholm och Doktor Glas hade Maria ett tiotal utställningar där fram till -97. 
 
1972 träffade Maria sin make Kid i Trondheim på en meditationskurs (TM). En kurs helt i den tidens anda. 1973 föddes deras dotter Ocean.
 
Drömmarna från 60-talet att få flytta till landet och bruka jorden kunde de som ett par nu börja förverkliga. Maria hade haft en dröm om ett grått hus på en höjd och de började leta norrut. Det blev dock i Skåne, till hennes egen förvåning, som hon 1977 fann huset i sin dröm: Högåsa gård, på en kulle i det Österlenska landskapet. ”Det fanns ingenting utom huset när vi kom hit, allt har Kid och jag planterat och byggt, från det stora vårdträdet av kastanj, till trädgården och miljön härinne. Vi odlar nästan allting vi behöver och lever så nära naturen vi kan för att känna den helhet vi söker. Det blir så tydligt att man får tillbaka det som man ger, en slags cirkel” sa Maria under den första tiden på Högåsa.
 
Med handpump i köket, fönster utan kitt, torrdass, ruttna golv och delar av huset som rena kallutrymmen fanns mycket att ta tag i. Pappa Gösta ritade och gav råd om renoveringen och ringde regelbundet för att stämma av hur det gick. Snart fanns också djur på gården: får, en Jersey ko, islandshästar och en helsvart Newfoundland hund som vi kan se på några av Marias målningar. Påfåglar fanns också under lång tid som en del av gårdens levande miljö.
 
Marias vävnader hämtade inspiration från det skånska landskapets färger men också från den mexikanska färgskalan vilket uppmärksammades i utställningen ”Five temperaments” som turnerade till Mexico, Cuba och Canada under mitten av sjuttiotalet.
 
Efterhand byggdes också ateljén i gårdsbyggnaderna som omgärdade den inre gårdsplanen på Högåsa. Resten av utrymmena utvecklades till utställningsytor. Det fulländades med den vita salen med ljusinsläpp från taket under 2000-talet till det hem för Marias målningar och vävnader det nu är.
 
”Jag har inget behov av att intellektuellt förklara vad jag målar, jag målar som jag har lust. Men när jag ser tillbaka, kan jag se att det finns en linje i det jag gjort ända från barnaårens bilder som min pappa tog vara på åt mig.” Det som förändrats över tid, och kommit inifrån Marias önskan om det enkla livet, är förenkling och förstärkning av tidigare naturalistiska motiv. Ett liv av självdisciplin och hårt arbete som präglat livet på Högåsa.
 
Maria tror på sin inre känsla i skapandet samtidigt som hon tror på tankens kraft för läkning. Hon har under stora delar av sitt liv levt med en åkomma som hindrat hennes rörlighet. Daglig disciplin med träning och vegetarisk kost har gjort att hon klarat av vardagen med starkt ovärderligt stöd av hennes make Kid. Ett starkt uttryck i hennes persona gör att jag på ett ytligt plan ser likheter med Frida Kahlo.
 
Idag ser vi horisonterna, cirklarna och vävnaderna i starka färger och former överallt hemma hos Maria. De har funnits med sedan barndomens uppväxt i Mälarhöjden och förfinats och utvecklats över tiden. Idag kan vi se beröringspunkter med Georgia O’keefes stora blommor såväl som Mark Rothkos möten med färger och även med vår svenske Karl Axel Person i Marias konstnärskap.
 
Frågar jag Maria svarar hon att jag målar på mitt sätt och jag har inget behov av att förklara mina bilder. Maria ville inte tillhöra något speciellt. ”Jag är jag” brukade hon säga. Hon säger dock att blommorna är min kvinnliga sida och horisonten min manliga. Bäst har Maria det i ateljén säger hon, i stunden då man är inne i något. Det är mitt sätt att andas.
 
Under Konstrundan på Österlen kommer varje år ett tusental besökare till Högåsa för att se och uppleva konsten och den miljö som Maria och Kid skapat för den: helheten.

Text av Arne Leeb.

11 juni–20 aug 2023
Avtryck / Imprints
Carolina Billvik

Om utställningen
"Jag arbetar huvudsakligen med stilla och rörliga bilder som vanligtvis kommer ur olika fotografiska metoder. Med inspiration från fotohistoria och fototeori samt en längtan att lösa upp och pulveriserar den klassiska formen av fotografi. Att jobba mot ett mer abstrakt uttryck som kan vara svårare att kategorisera och definiera. Genom att lösa upp de föreställande elementen i de fotografiska verken så vill jag leda betraktaren in i friare associationer. Verken blir objekt som inte vill bli muntligt definierade, en språngbräda ut i det okända, där betraktaren får fylla i med sina egna referenser.  Bortom/runt/mellan språkets dualistiska och symboliska ordning. Att öppna betydelser.”

Bryta av, bryta loss, lösa upp. Kategoriseringar. 

Sönderdela, pulverisera, bränna in, bränna bort, avtryck. Aska. Transformationer. Frysningar. Dekonstruktioner. 

Reducera – implodera – expandera.

Inne i. Utanför. Mellan.
Icke statisk. Rörelsen utanför, språkets motsatspar. 
Fri, formlös.

Ljusinspelningar, rörliga frysningar.
Avtryck av ljus. 
Frånvaron av ljus. 

Att vara odefinierbar.
Lösa upp läsningen. 
Att vara oläsbar.

Om Carolina Billvik
Carolina Billvik bor och arbetar i Stockholm och Blekinge. Är utbildad vid Konsthögskolan i Stockholm. Billviks installationer har tidigare visats på bland annat på Galleri Pictura (Lund), Liljevalchs konsthall (Stockholm), Konstnärshuset (Stockholm) samt Galleri Yö (Helsinki). Billvik har därutöver ställt ut och deltagit i konstnärliga projekt samt residencies internationellt. Senast, via ett rese- och vistelsestipendium från Konstakademien, bodde och arbetade Billvik under en period i Frankrike på Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing samt vid Svenska Institutet i Marais, Paris. Vidare har Billvik under de senaste åren mottagit flera stipendier, bland annat från Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Konstakademien samt Konstnärsnämnden.

23 april–14 maj 2023
Inner and Other Nature

Elizabet Christiansson, Emma Göransson, Karin Kannisova Jonsson, Astrid Polman (Nederländerna) och Maria Wahlgren.

Natur är ett mångtydigt begrepp. Det kan kopplas till vår omgivande livsmiljö, landskap, växt- och djurliv. Det kan också beteckna inre livsvärldar och upplevelser av existens. Projektet rör sig i gränslandet av dessa betydelser, och arbetar med 
kropp och sinne med textila material och tekniker som utgångspunkt.

Verken som visas i utställningen är broderade teckningar och objekt, vävda utsnitt av natur och mixed media.

I Katarina kyrka visas projektet Inner and Other Nature publikt i en första sammanställd form. Både individuella och kollektiva verk har arbetats fram; skulptur, broderier, väv, mixed media och insamlade organiska material.

Till utställningen har textilkonstnären Astrid Polman från Nederländerna bjudits in som gäst. Hon visar broderade teckningar på temat samspelet människa-natur.

Utställningen är en del av ett större projektet som går att följa på 
@inner.and.other.nature

Projektet stöds av Estrid Ericsons stiftelse och Statens Kulturråd.

5 mars–2 april 2023
Kvinnliga helgon från när och fjärran 
Lisa Arvidsson

I utställningen Kvinnliga helgon från när och fjärran visas 19 ikoner med 25 kvinnliga helgon: bibliska helgon, helgon från olika delar av Europa och länderna runt Medelhavet, samt två svenska helgon. Utifrån vad som berättas om helgonens liv och gärningar måste de ha varit kvinnor med mycket starka viljor och personligheter. Även om det var länge sedan helgonen levde dyker de fortfarande upp i vardagen runtomkring oss då och då – till exempel i kyrkonamn, stadsvapen eller gatunamn.

Ikonerna i utställningen är målade av Lisa Arvidsson.

17 maj till 28 augusti 2022
Lost Children — Ingert Eriksson

Vernissage: 29 maj 14.00, Katarina kyrka
Projektet Lost Children består av etthundrafjorton porträtt av barn och ungdomar från olika kulturer och miljöer. Bilderna är skapade efter fotografier som hittats i arkiv efter andra världskriget, där anhöriga söker efter sina saknade släktingar. Porträtten ser oftast ut att vara tagna till familjealbumet och visar välkammade, uppklädda och allvarliga människor. För att uppnå ett mjukt och taktilt uttryck, i kontrast till ämnet, är dessa fotografier och livsöden tolkade i broderier. Ett återkommande tema i Ingert Erikssons arbeten är normer och maktstrukturer.

16 mars–30 april 2022 
Mats Bergquists

Verken är i sin utformning minimalistiska, men de kommunicerar unikt och med en förnimmelse av evighet. De inbjuder betraktaren att stanna upp och se de valv bakom valv som varje människa bär.

Samtidigt sker också en utställning i de stora salarna på Konstakademin.
Gunnar Olsson, utställningsansvarig för utställningen på Konstakademin, skriver så här:

"Huvudparten av den utställning Mats Bergquist på Konstakademien fanns också med i hans utställning ”rest” i Milano för ett par år sedan. I den tvåspråkiga (italiensk/engelska) katalogen till utställningen i Milano uppfattade man givetvis titeln ”rest” som vila och som den musikaliska termen för paus, tystnaden mellan två toner. Om ordet rest har någon betydelse på italienska känner jag inte till, men på svenska är det ett mångfasetterat ord. Utmärkt att ge namn åt denna utställning.
Rest, som i att resa ett monument, ställa något upp, få något på fötter.
Eller, rest, någon har lämnat rummet. Men min första tanke går ändå till rest som i återstod, något som blivit över.”

Maria Miesenberger

För en tid framöver har vi glädjen att husera en skulptur av Maria Miesenberger i Katarina kyrka. Den kommer finnas här under den tid Marias ateljé renoveras. (den främre skulpturen på bilden nedanför)

Reflection on the Presence of Time #6, 2013/2019
Maria Miesenberger

Polerad gjuten rostfritt stål skulptur på linoljebränt stål podium.​
Välkommen in att se den under kyrkans ordinarie öppettider. Om det just då pågår en begravning eller annan förrättning ber vi dig återkomma lite senare. Varmt välkommen!

Konst / 4 sep – 20 okt 2021
Mitt hem är min kyrka
Hertha Hillfon 100 år
Benhuset / Katarina kyrka

Rebellen som blev vår främsta skulpturala keramiker. Utställningen består av verk generöst utlånade av Hertha Hillfons Vänner och familjen Leeb.

Vernissage lördag 4 sep
Start 11.00 i Katarina kyrka och fortsätter sedan i Benhuset 11.30-17.00. 

Benhuset 4-26 sep
Utställningen i Benhuset pågår till sön 26 sep, onsdag-söndag kl 13.00-17.00.
Vid tre tillfällen kommer utställningskommisarie Arne Leeb att berätta om Hertha Hillfons konstnärskap och sin relation till henne, 5, 8 och 22 sep 17.00. Begränsat antal platser, kom gärna i god tid.

Katarina kyrka 4 sep-20 okt
Den del av utställningen som sker i kyrkorummet pågår fram till 20 okt. Kyrkan är öppen 10.00–17.00 mån–lör och 9.00–17.00 på söndagar med avbrott för förrättningar och gudstjänster. Önskas visningar vid andra tillfällen vänligen kontakta arne.leeb@gmail.com.

Fri entré.

Hertha Hillfon 1921 – 2013
Keramiker, skulptör, tecknare. 
Det är fantastiskt roligt och spännande att få presentera en av vår tids största konstnärer i och kring den kyrka jag håller så nära mig, mitt hjärta och min tro. Välkomna att möta verk som spänner ända från Hertha Hillfons tidiga abstrakta period till verk hon gjorde långt in på 2000-talet.  I kyrkorummet visas större skulpturala verk och i Benhuset fler, i mindre format. Utställningen möjliggörs genom generösa utlån av verk från HHV (Hertha Hillfons Vänner) och familjen Leeb.

I slutet på 70-talet träffade jag Hertha för första gången. Då bjöd jag in paret i huset tvärsöver gatan till grändens årliga kräftskiva. Hertha kom med ett stort lerfat med ångande nybakat bröd och med maken Gösta som alltid vid sin sida. Barnen på gränden i Mälarhöjden var lite rädda för ”den svarta häxan” som de kallade henne. Hertha var alltid klädd i svart och inne i ateljén flög vita duvor omkring. Ett duvslag, en get och en orm (tillfälligt) i trädgården kunde ju ge många associationer.

Då jag kom in i hennes hus, trädgård och ateljé blev jag som så många andra förbluffad över den trolska, fantastiska oas som gömde sig bakom en alldaglig villa i Mälarhöjden. Hit flyttade hon på 1940-talet tillsammans med Gösta och sonen Curt. Dottern Maria föddes strax därefter, en barnaskara något mindre än Herthas egna 14-hövdade syskonskara. Huset i Mälarhöjden hade varit Göstas föräldrars sommarställe sedan 30-talet.

Herthas första konstnärliga uttryck var teckning och hon presenterades på Nationalmuseums utställning Unga tecknare redan tidigt 50-tal. Med småbarn och en make som drev en skyltateljé fanns inte tid att utbilda sig förrän hon hade fyllt trettiotvå. Men väl på Konstfack upptäckte hon keramiken på riktigt. 

Hertha är en av 1900-talets största svenska konstnärer och den absolut största skulpturala keramikern i Sverige. I Riksdagens entré finns en stor kruka som ofta är fylld av vackra blommor, i Garnisonen på Karlavägen finns Syster Vatten och Broder Vind, två ljusblå masker och Kungen fick ett önskeskåp i 50-årspresent. Hertha finns representerad på bl a Nationalmuseum, Moderna museet och Röhsska museet i Göteborg och ni kan se hennes skulpturer på Junibacken, på väg till Liljeholmskajen, i Tyresö och på en mängd andra platser över hela landet. 

Det började med skålarna, som för de flesta keramiker, men Hertha kom snart igång med mer skulpturala, i början abstrakta verk. Hon hämtade inspiration från resor till Italien, Frankrike och Japan. Etruskernas urnor gav inspiration och deras former kan vi se i flera av Herthas verk. Det Hertha dock mest inspirerades av var vardagen i hemmet i Mälarhöjden. Brödkakan och brödflätan, såväl som kökets skålar och fat är former vi ser överallt i hennes verk. Familj och vänner fick stå modell och ljuset i ateljén bidrog till att skapa de numera arketypiska former vi ser i de många porträtten. I kyrkan möter vi barnbarnet Frida, maken Gösta och svärsonen Kid.

Hertha fick allt fler uppdrag och var i behov av en större ateljé än vad som var möjligt i det gamla huset. Gösta sa ”det ska jag ordna” och 1968 kunde hon flytta in i den ateljé Gösta ritat och byggt längst in på tomten i Mälarhöjden. 

Nu kunde Hertha ta emot beställningar på större verk och utsmyckningar. En av de första var Tore Wretmans beställning till Operakällaren. De stora verken fortsatte att strömma ut ur ateljén där hon under sin storhetstid under 70-, 80- och 90-talen skapade de verk som idag bär hennes signum. Flera av dem har vi med här på utställningen i Katarina. 1993 förärades hon titeln professor och sa själv att hon var professor i städning.

Herthas hem var hennes kyrka. Hon älskade Bach och vi besökare och/eller hennes modeller fick alltid höra skön musik och ta del av hennes underfundiga aforismer när vi kom på besök. Bland hennes CDs fanns också Katarinakörernas adventsmusik. Hennes dotter Maria Hillfon gjorde det vackra altarfönstret till Mälarhöjdens kyrka där maken Gösta och Hertha ligger begravda.  Nedanför kyrkan, utanför Mälarhöjdens tunnelbana, finns en skulptur av en fot som inköptes av Stockholm Konst i samband med Herthas bortgång hösten 2013.

Södermalm 15 augusti 2021
Arne Leeb
Utställningskommisarie

Utställning i kyrkan
Glasbilder
av Lise Romare

18 juni–29 aug 2021 i Katarina kyrka.
Konstnären närvarar i kyrkan 20 juni kl. 14.00-16.00.
Finissage 22 aug kl 14.00-16.00.

Bildernas figurer är formade i tunna metaller mellan glasskivor. I den heta ugnens kemiska processer förändras mässing, aluminium, koppar och silver i sammansmältningen med glaset. Färgerna förvandlas. Silver blir guld och livgivande bubblor bildas. Flera av glasbilderna är gjorda i samband med ett projekt för ett glaskonstverk till österfönstret i Svenska kyrkans kapell på Hallands Väderö i Båstads kommun. Lise Romare har ateljé i Ateljéhuset i Farsta Strand och har studerat glas vid Konsthögskolan i Stockholm.

14 sep-25 okt 2020
Stillhet – Tuschmålerier av Malin Björklund

Målerierna i serien Stillhet berör varaktighet och ögonblick. En balansakt mellan motsatser. Det uråldriga berget är lika skört som en tunt blomblad är starkt. Det är början på en berättelse.

"Jag inspireras av det klassiska Östasiatiska tuschmåleriets grundidé om att fånga själen. Det är inte det yttre eller verklighetstrogen avbildning som är viktig utan att förmedla känslan av något levande med karaktär. De klassiska tuschmåleriskolorna är strikta i sitt utförande medan mitt måleri sker utan gränser och med intuition som vägledare.

För mig handlar måleriet om att kanalisera känslor ut i penseldragen. Att kroppen styr istället för hjärnan. Jag fyller penseln med vatten ömsom tusch. Pigmenten förflyttar sig i vattnet och långsamt bildas skarpa konturer. Det är penseldragen som formar motivet och färgerna som ger det ljus och mörker- transparens till djup svärta."

---

Malin Björklund studerade vid Norwich University of the Arts 2003-2006. Hon arbetar som konstnär och mönsterformgivare. Hennes verk karaktäriseras av tuschlaveringar, växtriket och repetitioner.

SEP–OKT 2019, KATARINA KYRKA
Leyun Wang

Leyun Wangs verk väcker poesin till liv. Poesi manifesterat i textila verk, bland annat i materialen siden och papper. Men det är verk som har många djup. Det finns associationer till vår tids klimathantering, till människans ljus och mörker och till vår plats i skapelsen. Leyun Wangs verk har väckt stor uppskattning och hon har bland annat fått Sten Kauppipriset och gjort ett flertal offentliga verk. Vi gläds åt att hon väljer att ställa ut i Katarina kyrka.

17 FEB–31 MARS 2019, KATARINA KYRKA
Anders Jorulf
Fotograf Anders Jorulf ställde ut naturpoetiska bilder med ljuset i fokus.

SEPTEMBER 2018, KATARINA KYRKA 
The Space In Between

Utställningen lyfter fram mellanrummet som plats och varseblivning – mellanrummet som plats och utrymme för övergång eller vila. Gemensamt för Ditte Johansson, Helene Heldt Hortlund och Maria Hägglund, är deras hantverkskunnande och viljan att bredda det textila konstnärliga fältet.

OKTOBER 2018, KATARINA KYRKA 
Hillevi Berglund

Hillevi Berglunds verk sjunger, både poesi men också djupt existentiella och kontemplativa toner. Det finns i verken en rörelse mellan en inre och en yttre värld. Husen som ger skydd är också hemlighetsfulla. Vi vet inte vad där finns inuti. Verken inbjuder till reflektion över vår tillvaro, i alla dess dimensioner. Konstnären Hillevi Berglund är bosatt och verksam i Stockholm. Hon har en masterexamen i fri konst från Kungl. Konsthögskolan och har genomfört flera offentliga uppdrag och finns representerad i både privata och offentliga samlingar.

6 MAJ 2018, KATARINA KYRKA
The Garden of Fear and Delights 2.0 ​– Joakim Allgulander

”Intresset för ljus och ljusverkan återfinns i form av bruket av florescerande (självlysande färg) i en del av målningarna, men figuration och mer konceptuellt tänkande har fått ge plats åt mer måleriska experiment i form av material, yta och metod”, säger Joakim Allgulander.

Joakim Allgulander bor och verkar i London. Utbildad på Ölands målarskola och Konstfack och har ett flertal nationella och internationella utställningar bakom sig samt är representerad av Statens konstråd. I Katarina kyrka kommer i huvudsak målningar från det senaste året att visas. Utställningen är en fortsättning på det måleri som visades på Galleri PS i Göteborg i oktober 2017.

SÖN 15/10 13.00, KATARINA KYRKA
Julia Hürter: Lady stars of the book

Berlinbaserade Julia Hürter visar porträtt av kvinnor i bibeln i Katarina kyrka. Porträtten är målade i akryl på canvasduk med m.tten 80x 60 cm. Hürter vill tolka och först. Maria, Eva, Maria Magdalena, Rebecka med flera och hon målar, vid sidan om porträttet, ett ensamt ord som hon kopplar till personen. Hürter har länge fascinerats av dessa heliga kvinnor som ingen – troende som icke-troende – kan undgå. Kvinnorna har sin högst egna berättelse.

Julia Hürter föddes i Hamburg och studerade vid Academy of Fine Arts i Braunschweig och München. Hon har levt och arbetat i Berlin sedan 1994, och har även spenderat flera år i England och USA och gjort en uppsjö av utställningar både i och utanför Tyskland. Med sina dekorativa m.lningar lyfter Hürter skönheten som idé. Hon uppnår detta i sin konst genom att skapa en distans till ämnets skepnad när hon använder kalla och ofta glittrande färger och betonar den tvådimensionella målningsstilen. www.huerter.de

Tove Kjellmark, 7 maj-aug 2017

Tove Kjellmark utmanar sin egen självbild i råa datafiler från en ”hackad” 3D-scanner. I en frivol konstnärlig lek har hon färdigställt stora akvareller och skulpturer som nu ställs ut i kyrkorummet.

”Detta är en undersökning. I ett känslojag överdraget med ett fragilt skal rör jag mig. I ett spektrum av gränstillstånd. Glidningar mellan ibland extrema, ibland vardagliga tankar, känslor, stämningar och beteenden. Psykets alla blottor, gömslen och avgrunder. Exalterade känslospel – skratten, tårarna, snabba kast mellan stämningar, den plötsliga kylan – allt sammanlänkar mig i en ständig blandning av ett subjektivt och ett objektivt öga. Vad är levande? Vad är dött? Själviakttagelse, erfarenheter, känslor, förnimmelser, stämningar, minnen och drömmar är verktyg. Jag är min egen subjektiva kamera, jag fokuserar på den upplevelse som går genom kroppen. Det är att ”vara där” – i en estetiserad balans mellan kontroll och sensibilitet. Äkta och samtidigt konstlad. Närvarande men fjär. Sensuell men oåtkomlig. Magin ligger i balanserandet på gränser, att våga göra misstag, riskera att röja såret genom minimala glapp och glipor.”

Tove Kjellmark

In this moment – fyra målningar och en video av Ann Frössén

12 febr-12 mars, Katarina kyrka

"Ann Frösséns målningar gestaltar en djärv inre resa, men blir också en påminnelse om oceanernas roll för vår överlevnad. Havet är källan till allt liv men när det vredgas och löper amok ställs existensen på spel med smälta glaciärer och tsunami."
Sophie Allgårdh, utdrag ur boken Endeavour Ann Frössén, Norrtälje konsthall.

”Ann Frössén vill peka på att konsten och livet handlar om att vara på upptäcktsfärd. Om att bryta ny väg och att våga ge sig ut i det okända. Havet blir en bild för detta. Havet har mystik. Det är oändligt och gåtfullt, och i det här flödet griper Ann Frössén tag i det som flyktigt drar förbi. Genom att upprepa samma motiv och form, om och om igen, bemöter Frössén sina rädslor och ger dem en konkret gestalt. Genom hennes måleri blir också vi hjälpta att få syn på vårt eget förhållande till naturen. Detta sker, skulle jag tro, därför att hon rör sig i spänningsfältet mellan vår inre värld och den yttre världens föränderliga strukturer.”
Paula von Seth, utdrag ur invigningstal, Norrtälje konsthall 28 augusti 2016.

Martina Müntzing

14 okt-20 nov, Katarina kyrka

Martina Müntzing visar tre målningar i Katarina Kyrka under oktober och november månad. De föreställer hennes son och dotter och ett vanitas stilleben av en krans. Att se dessa bilder i en kyrka ger dem en annan och förstås annorlunda läsning, än på den konstscen där Martina brukar visa sina verk. 

Målningarna på barnen blir mer ödesmättade nästan högtidliga här. Barnen är i sig själva, vilande men ytterst närvarande. Starka i sitt självklara vara, men skört växande unga människor. Pojken ligger och lyssnar på sin Iphone, han verkar nästan hypnotiserad, helt ovetande om att den  bubbla som han befinner sig i, kan och kommer att brista.

Flickan väntar mer aktivt, men avvaktande, på den oundvikliga transformationen från liten till stor, omgiven av bilder, hennes egna och från konsthistorien , som speglar olika förväntningar. Men båda är de fortfarande i den åldern då man ser världen med öppna ögon, utan för många av de filter som till slut täcker verkligheten med förutfattade meningar och illusioner om måsten och viktigheter. 

Dessa två målningar skulle i sin tur kunna vara en av de olika scener som utspelar sig i den tredje bilden, målningen av en krans, en cirkel genombrutet av ett geometriskt mönster. 

Där gestaltas en livscykeln, födelsen-livet-döden är temat. Årstiderna kommer och går men inget består, den oundvikliga förgängligheten. Ändå inger den en känsla av hopp, det är de levande som kan trotsa döden.

Att måla så omsorgsfullt, koncentrerat och noggrant som Martina gör är en motstånds handling och besvärjelse mot meningslösheten och likgiltigheten. Ett passande, och något förändrat, bibelcitat till dessa målningar skulle vara:

”Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund.
Födas har sin tid och dö har sin tid.
Plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid.
Dräpa har sin tid och hela har sin tid.
Bryta ner har sin tid och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid och le har sin tid.
Sörja har sin tid och skapa har sin tid.”
Lars Arrhenius, konstnär 

Om konstnären

Martina Müntzing är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1990-96, representerad på bla. Moderna museet, Norrköpingskonstmuseum, Konstakademien och Dunkers kulturhus i Helsingborg. Hon har också gjort offentliga uppdrag som exempelvis porträtt av riksdagens tidigare talman Per Westerberg och förra LO basen Wanja Lundby Wedin. Hon företräds av Galleri Olsson i Stockholm.

Transformation

26 april-28 maj 2015

"En brand, en katastrof eller förändringar där vi mister det som vi har kärt, oavsett om det handlar om materia eller andra förluster sätter spår.

I och efter sorgen över det som inte längre finns kan ibland ett trotsigt och spirande hopp gro. På den mark som är bränd kan nytt växa. Detta är centrum i den kristna frälsningshistorien, där döden inte är slutet utan uppståndelsen och ett nytt liv.

I denna utställning vill vi, genom att lyfta fram olika konstnärers verk, väcka frågor om immaterialitet och andliga, existentiella värden. Utgångspunkten för utställningens frågeställningar är den brand som för tjugofem år sedan, för andra gången i dess historia, drabbade Katarina kyrka.

Verken är inte specifikt skapade förutställningen. Det finns både en flyktighet och en konstans i utställningens materialitet. Verken förändrar under en tid kyrkorummet och ställer frågor till betraktaren om liv, död, evighet och vårt förhållande till transformation– förändring."

Let me look into your eyes - Lotte Nilsson-Välimaa

1 mars-30 mars 2015

Lotte Nilsson-Välimaa, född 1960, i svenska Lappland, är verksam och bor i Stockholm, där har hon studerat på Konstfack. Lotte Nilsson-Välimaa arbetar med rumsliga verk som ofta tar sin utgångspunkt från hennes egen kropp. Det har bl.a. resulterat i fotobaserade screentryck i mänsklig skala. Med hjälp av material som filt, skumgummi, flaggtyg eller styv rullgardinsväv iscensätts illusoriska verk. Ett exempel är det fotobaserade verket Jag bygger ett rum runt mig själv som om minnena vore drömmar (2011) som är ett av hennes senare arbeten.
Nilsson-Välimaas arbeten har visats på ett flertal museer, konsthallar och gallerier.

ÄLDRE UTSTÄLLNINGAR

Bilderna med flickan i moderns famn, akvarellmaterial på bricka
Mirjam Lagergren

Där jag målar, i blårandig blus samt titt med ficklampan
Monica Larsson

Bilder på ögonmålningar
Hans Johansson