Brev från pappan till de tre små barnen och storebror till de fem större
Our situation January 2025
Before 2021, we had a good and peaceful life in Kabul, District 6, Darul Aman. Even though sometimes the Taliban and ISIS attacked our schools, mosques, and gatherings because we were Hazara and Shia, we still worked hard to build a good and peaceful life for our family. We believed that the only way to save Afghanistan and bring peace was hrough our children’s education and making our society literate.
This belief was not only for our family but also for all Hazara and Shia people. Everything was going relatively well until August 15, 2021, when the Taliban took control of Kabul through a pre-planned conspiracy. Fear and unrest spread in the city. Schools, government offices, and universities were closed, and the people who took control of the city were uneducated, wild, and only wanted revenge and to spread terror.
Suddenly, we became the target of some people who claimed that during the Republic (previous government), we handed them over to the authorities. After much torture and fear, we had to leave our homeland, house, and work. We only managed to save our lives and lost everything we had. After many hardships and without a passport or visa, we entered Pakistan.
We thought we could start a better life in Pakistan, but we did not know that living without documents in this country is very difficult. After several days of travel and challenges, we reached Rawalpindi. First, we rented a house using someone else’s documents. Then we arranged the basic things for living. After that, we tried to enroll our children in Pakistan’s government schools, but we failed. Private schools asked for a lot of money, which we could not afford. In 2021 and 2022, our children were left without education. Now, they are only attending English courses and an online school where my three sisters study. My two younger brothers go to a school started by some Afghan people. The rest of the family lives with many difficulties and challenges. In November 2023, the Pakistan government started deporting refugees. Our landlord forced us to leave the house, and no one was willing to rent a house to us because we did not have proper residency documents. We had to move to another city called Attock, where we stayed for two months, far from education, and faced many problems. In 2024, we returned to the same area where we lived before, and the children started studying again. But since December 2024 until now (January 12, 2025), the deportation of refugees continues. Because of the fear of being deported, we are all staying at home, and the children cannot go to school.
When we first came to Pakistan, we registered with the United Nations office, but they never helped us. We feel like human rights and refugee rights are just empty words and do not exist in reality. Living in another country without documents is very difficult and full of challenges.
Yours sincerely
Översättning:
Före 2021 hade vi ett bra och fridfullt liv i Kabul, distrikt 6, Darul Aman. Även om ibland talibanerna och ISIS attackerade våra skolor, moskéer och sammankomster för att vi var hazara och shia, arbetade vi fortfarande hårt för att bygga ett bra och fridfullt liv för vår familj. Vi trodde att det enda sättet att rädda Afghanistan och skapa fred var genom våra barns utbildning och att göra vårt samhälle läskunnigt.
Denna tro var inte bara för vår familj utan också för alla hazarer och shiafolk. Allt gick relativt bra fram till den 15 augusti 2021, då talibanerna tog kontroll över Kabul genom en förplanerad konspiration. Rädsla och oroligheter spred sig i staden. Skolor, regeringskontor och universitet stängdes och människorna som tog kontroll över staden var outbildade, vilda och ville bara hämnas och sprida skräck.
Plötsligt blev vi måltavla för några människor som hävdade att vi under republiken (föregående regering) överlämnade dem till myndigheterna. Efter mycket tortyr och rädsla var vi tvungna att lämna vårt hemland, vårt hus och vårt arbete. Vi lyckades bara rädda våra liv och förlorade allt vi hade. Efter många strapatser och utan pass eller visum gick vi in i Pakistan.
Vi trodde att vi kunde börja ett bättre liv i Pakistan, men vi visste inte att det är särskilt svårt att leva utan dokument i det här landet. Efter flera dagar av resor och utmaningar nådde vi Rawalpindi. Först hyrde vi ett hus med hjälp av någon annans dokument. Sedan ordnade vi de grundläggande sakerna för att leva. Efter det försökte vi skriva in våra barn i Pakistans statliga skolor, men vi misslyckades. Privatskolorna bad om mycket pengar, vilket vi inte hade råd med.
2021 och 2022 stod våra barn utan utbildning. Nu går de bara på engelskakurser och en onlineskola där mina tre systrar studerar. Mina två yngre bröder går i en skola som startats av några afghaner. Resten av familjen lever med många svårigheter och utmaningar.
I november 2023 började Pakistans regering deportera flyktingar. Vår hyresvärd tvingade oss att lämna huset, och ingen var villig att hyra ett hus till oss eftersom vi inte hade ordentliga uppehållshandlingar. Vi var tvungna att flytta till en annan stad som heter Attock, där vi stannade i två månader, långt från utbildning, och stod inför många problem.
2024 återvände vi till samma område där vi bodde tidigare och barnen började studera igen. Men sedan december 2024 fram till nu (12 januari 2025) fortsätter utvisningen av flyktingar. På grund av rädslan för att bli utvisad stannar vi alla hemma och barnen kan inte gå i skolan.
När vi först kom till Pakistan registrerade vi oss hos FN:s kontor, men de hjälpte oss aldrig. För oss känns det som att mänskliga rättigheter och flyktingrättigheter bara är tomma ord och finns inte i verkligheten. Att bo i ett annat land utan dokument är mycket svårt och fullt av utmaningar.
Med vänliga hälsningar...
