Att närma sig det gudomliga bortom ord och föreställningar

Det finns olika sätt att närma sig Gud, både intellektuellt och känslomässigt.

Till kyrkan kommer vi för att möta Gud i gemenskap. Men allt som beskriver Gud kan också hamna i vägen och bli till hinder för vårt möte med det gudomliga. Psalmernas många ord, liturgins former. Allt som är ägnat att förmedla Gud kan också skymma. Våra föreställningar om Gud är alltid något annat än Gud.

Fader vår som är i himlen. Jesus själv lärde ut den bönen. Ändå kan redan första strofen bli ett hinder. Så är det med ord. De kommer lastade. Att likna Gud vid en förälder säger något viktigt om vår relation till skaparen. Men vi tänker också automatiskt på våra egna föräldrar. Och det finns ju dåliga fäder. Gud är inte din pappa!

Meister Eckhart, tysk teolog verksam på 1300-talet och en förgrundsgestalt inom kristen meditation, framhåller att allt vi säger om Gud blir fel, även när det vi säger är sant. Vi kan säga att Gud är mäktig. Att Gud är god. Att Gud är kärlek. Orden beskriver Gud, men de kommer också i vägen för oss, när vi vill närma oss Gud. För Guds makt är något helt annat än mänsklig makt och Guds kärlek är inte som mänsklig kärlek. Orden kan inte rymma det gudomliga; bilderna visar alltid något annat än just den Gud som inte kan avbildas.

Då blir meditationen ett sätt att närma sig Gud bortom ord och föreställningar.

Meditation behöver varken vara något mystiskt eller märkvärdigt. I sin renaste form är meditation egentligen den enklaste sak i världen. Fast ändå ganska svår. Det handlar ju om att inte göra något. Att inte tänka något. Att bara sitta stilla och lyssna till tystnaden. Att bara vara. Så enkelt, men inte så lätt. Speciellt inte för oss moderna, uppkopplade människor.

Vi är väldigt inriktade på att göra saker. Att hinna med. Hänga med. Prestera.Och tillvaron har på många sätt blivit en marknad där vi förväntas vara våra egna varumärken. Det gäller att visa sig från sin bästa sida. Att sälja bilden av sitt eget lyckade liv. Att spela rollen som sig själv så bra som möjligt.

Och visst är vi skådespelare inför varandra. Riktigt sig själv är en bara för sig själv, om ens då. I ensamheten går det i bästa fall att slappna av.

Under meditationen i kyrkan får vi vara oss själva, var för sig tillsammans, vilket känns speciellt fint.

Där två el­ler tre är sam­la­de i mitt namn är jag mitt ibland dem, säger Jesus. Något som ofta citeras när det gäller bön. Men det gäller meditation också. Gud finns förstås överallt, men här handlar det om en speciell personlig närvaro. En gemenskap.

Den som ber, talar till Gud. Den som mediterar, lyssnar till tystnaden, genom vilken Gud talar.

Hur går meditationen då till i praktiken?

Vi sitter på mattor på golvet. Någon sitter på en liten pall, någon på en kudde. Den som vill, kan sitta i lotusställning och den som har svårt för golvet kan sitta på en vanlig stol.

Det viktiga är att sitta i balans, i kroppens lodlinje och med så lite spänning som möjligt. Att slappna av och ge utrymme för andningen.

Liksom andningen får komma och gå fritt, låter vi tankarna passera utan att fästa någon vikt vid dem. Det går inte att sluta tänka, men vi engagerar oss inte i tankarna. De får passera likt moln på himlen. Kroppens balans bidrar till inre balans. Så sitter vi under tystnad i 20 minuter. Efter ett avbrott med långsam meditativ gång, ett varv kring altaret, sitter vi i ytterligare 20 minuter. Konstigare än så är det inte.

David Ottvall

Den här texten publicerades först i Knivsta pastorat nr 1 - 2019.