KNIVSTA PASTORAT HAR ett vänskapsavtal med Musume som innefattar tre områden: Att vi besöker varandra när tillfälle ges (om två år får vi ett återbesök i Sverige och om fyra år åker nya deltagare till Zimbabwe), att vi ber regelbundet för varandra och att Knivsta pastorat ger stipendier till 50 elever (25 pojkar och 25 flickor) i grundskolan för att göra deras skolgång möjlig. Skolavgiften är bara 15 dollar per termin, men för den som inte har några pengar så är även den summan omöjlig. Dessutom tillkommer pengar till skoluniform och en del annat.
I alla församlingar mötte vi barn som fått del av stipen-diet, och andra som skickade tacksamma hälsningar till alla er som är med och stöttar.
DET FÖRSTA INTRYCKET är ofta det bestående. När våra värdar möter oss så säger de ”Welcome” och bjuder oss att stiga in i en praktfull vit ambulans som sponsrats av den lutherska kyrkan i U.S.A.
Att vi fick åka ambulans berodde sannolikt på att det är ett av få fungerande fordon i Musume, det går att köra fort med den och dessutom blir man inte stoppad i polisens oändliga kontroller. Polisen kontrollerar körkort, varningstriangel, tillstånd och en massa andra saker, med det egentliga syftet är att de ska kunna avkräva de passerade en avgift/böter. Ett gissel för zimbabwier, och en nödvändighet för polisen för att få en någorlunda inkomst.
Vår förare använde glatt siren och saftblandare för att göra omkörningar, slippa betala vägavgift och undvika poliskontroller
Efter ankomst till Bula-wayo, den näst största staden i Zimbabwe, åker vi med ambulansen i tio timmar för att nå fram till Musume. Effektiv restid är naturligtvis mycket kortare, men när man väl är på plats i Bulawayo så passar man på att besöka huvudkontoret, posten, universitetet, lämna trycksaker, hämta en patient på sjukhuset och att bunkra enorma mängder mat.
När vi slutligen handlat det sista i den näraliggande gruvstaden Zhishavane är ambulansen fylld från golv till tak med människor, paket och matkassar. Det rullar omkring ett kålhuvud på golvet och mina fötter vilar på en säck sötpotatis. Vi hade inte varit förvånade om de i sista stund ställt in en hönsbur i ambulansen…
VÄL FRAMME I MUSUME är det svart som i graven. I stort sett varje kväll är det långa och oförutsägbara strömavbrott. Men de använder en stark ficklampa för att lysa vägen för gästerna. ”This is a gift from Hanns Stiggzelius”. Ofta får vi höra om föregående besök från Knivsta och många gånger berättar de med för-tjusning om ”Pastor Hanns”.
Vi får en sen middag, med samma mat som vi sedan fick tre gånger om dagen i en veckas tid: kyckling, sötpotatis, ris, och ZaZa (en fast majsgröt som är zimbabwiernas basföda). De använder glatt hela kycklingen i maten. I soppan låg vanligtvis hela hönans ben, med klor och allt, som de gnagde på tills det bara var ett avgnagt ben kvar.
Inte undra på att man äter allt när en kyckling eller höna kostar åtta dollar.
I kyrkoherde Shumbas gästhus så fick vi varsitt rum och varsin säng med mygg-nät (kanske även det en gåva från tidigare besökare från Knivsta).
DEN EVANGELISKT LUTHERSKA kyrkan i Zimbabwe är resultatet av en målmedveten svensk missionsinsats, i samarbete med den lutherska kyrkan i U.S.A, som började för drygt hundra år sedan.
Idag har kyrkan enligt uppgift ungefär 220 000 medlemmar och finns framför allt i de södra delarna av Zimbabwe, i de delar som vetter ner mot gränsen mot Sydafrika. Kyrkan består idag av tre stift, sedan 2005, och Musume ligger i det centrala stiftet.
När vi vandrar runt i det område i Musume som kallas för ”the mission” slås man av hur väl allting är tänkt. Rent fysiskt ser man de tre benen som man byggt missionen på. För att uppnå en framgångsrik mission som betjänar hela människans behov så inriktade man sig på utbildning, sjukvård och evangelisation. Och idag, hundra år senare, så står alla de tre benen stadigt: skola, sjukhus och kyrka.
ZIMBABWE ÄR INDELAT i fem odlingszoner som lämpar sig för olika saker. I Musume så är det odlingszon 4 som lämpar sig för uppfödning av köttdjur och odling av växter som inte kräver regelbunden bevattning.
Även om det är smutsigt och skräpigt på många håll så håller de perfekt hygien på två områden. Sällan har vi sett så många med rena och välpressade kläder, inte en fläck eller skrynkla, och varje gång man äter så kommer det någon med en kanna vatten för att man skall tvätta händerna innan måltiden. En annan sak som fungerade perfekt är mo-biltelefonerna. Även om ”allt annat” är trasigt, så fungerar telefonerna och täckning verkar finnas i minsta lilla by.
NÅGOT ANNAT SOM de var bra på var att be. Innan varje måltid och i stort sett varje gång man möttes så bad man. Sällan några långa böner, men man bad, och att inte be skulle vara mycket konstigt. Ofta var det vår hushållerska som bad för vår kvällsmat. Här kunde vi se att vi har något viktigt att lära. I Sverige får vi lätt litet prestationsångest när det gäller bönen, att man ska be på något särskilt sätt, men när de bad så gjorde de det så naturligt att det snart blev en god vana att lägga allt i Guds hand.
DEN KRISTNA TRON har vuxit kraftigt i Zimbabwe, även på senare år. Idag räknar man med att ca 90 procent av befolkningen är kristna. Till de kyrkor som vi känner till, katoliker, lutheraner, metodister, så tillkommer ett antal inhemska kyrkor, ofta kallade AIC. De har en slags frilufts-kyrkor där de möts i vita kläder och huvudbonader. De tar av sig skorna och kavlar upp byxbenen och kännetecknas av sina afrikanska uttryck; med sång, trummor, heliga berg och profetior. De har en viss dragningskraft även på lutheranerna, som ibland smyger dit i skymningen för att få del av en profetia. Samtidigt vill man inte byta kyrka och det är inte möjligt att vara med i två kyrkor samtidigt.
Vi fick intrycket att lutheranerna är respekterade
av omgivningen, ansvarstagande, organiserade och hårt arbetande. Framför allt de lutherska kvinnorna, Vashandiris, tycks vara ett under av flit och driftighet.
En Vashandiri är en kvinna över 25 år (vanligtvis gift) som genomgår en tvåårig utbildning för att tjäna i den lokala kyrkan. De besöker sjuka och behövande, städar i kyrkan och fungerar som kyrkvärdar. Ibland undervisar de och leder gudstjänst. Och så leder de musiken i kyrkan. Varje Vashandirigrupp har en egen fyrstämmig kör, och varje år sker en nationell körtävling om vilken kör som sjunger bäst.
”Finns det inga Vashandiris som inte sjunger?” frågade vi. ”No, I don’t think so”, blev svaret.
LENA ABJÖRNER
OLOF NORBERG
Den här texten publicerades först i Knivsta pastorat nr 3 - 2015.
