På väg från parkeringen till Gudmundrå kyrka passeras en vitmålad portal. Direkt innanför den, till höger, ligger en grav med texten ”Kontraktsprosten Johan Næslunds familjegrav”. En grav jag gått förbi otaliga gånger utan att egentligen lägga märke till den. Denne för mig annars okände kyrkoherde, fick plötsligt oväntad aktualitet den 14 juli 2019.
Kramfors pingstförsamling hade inbjudit till 80-årsfirande och naturligtvis vill man vara med när syskon firar födelsedagar! En kort bakgrund berättades om hur det gick till när församlingen bildades den andra advent 1939, då under namnet Filadelfiaförsamlingen: Initiativtagare var två unga evangelister, Rune Persson och Erik Adolfsson och innan församlingen bildades hade Rune Persson själv köpt en tomt och ansvarade för byggandet av kyrkan. Trots svåra ekonomiska förhållanden lyckades man samla in en del pengar och dessutom ordna ett banklån. Det var svårt att få tag i borgenärer, men kyrkoherde Næslund ställde upp och talade varmt för både evangelisterna och pingstväckelsen. Byggandet kunde fortsätta och den färdigställda kyrkan överlämnas till den nybildade församlingen.
Är inte detta synnerligen oväntat? Och alldeles underbart vackert! En kyrkoherde i Svenska kyrkan i slutet av 30-talet som förstår värdet av väckelse i bygden och som aktivt bidrar till att syskonen i den pingströrelse som många var så rädda för, får sin kyrkolokal mitt i centrala Kramfors. Redan här grundlades alltså relationerna som så ofta har varit så självklara mellan Gudmundrå församling och pingstförsamlingen. ”Åt alla dem som tog emot honom (Jesus) gav han rätten att bli Guds barn.” Och är vi barn till samme Gud, så är vi ju syskon. På riktigt. Att tänka att vi är konkurrenter skulle vara lika konstruktivt som om lagets mittfältare skulle se de egna anfallarna som motståndare.
Kyrkoherde Næslund gjorde säkert massor av gott både i sin ämbetsroll och som medmänniska. Allt finns välbevarat hos Gud som inte låter vår möda i arbetet för Herren vara förgäves (1 Kor 15:58b). Men om så det enda han gjorde var att bidra till pingstväckelsen, så är vi honom tack skyldiga. En tanke att inspireras av när graven passeras på väg till eller från kyrkan.
Text: David Tosteberg
