I kyrkan träffar jag kyrkvaktmästare Johnny Jonsson som har ett stort intresse för bygdens och kyrkans historia. Han berättar för mig om en mycket tidig kristen närvaro i bygden. På den s k skelettåkern vid Björned har man funnit en stor mängd gravar som visar på kristet begravningsskick. Den äldsta graven kan dateras till ca år 1000. Johnny menar att på denna plats kan det ha stått en gårdskyrka som föregick den nuvarande sockenkyrkan.
Torsåkers kyrka och församling var långt fram i tiden huvudkyrka för området söder om älven. Inventarierna i kyrkan vittnar om dess status. Mariabilden i koret med sin romanska stramhet nämns år 1316 i samband med att ärkebiskop Olof Björnsson besökte församlingen för att samla in medel till sitt pallium, det ylleband som var den påvliga bekräftelsen på hans utnämning. Johnny tror att Mariabilden var en gåva till kyrkan för att väcka sockenbornas välvilja.
Mitt främsta intresse vid detta besök är den mässbok som finns i kyrkans sakristia; ”Een liten Songbook til at bruka i kyrkionne”, tryckt år 1553. Den är ett intressant vittnesbörd om hur gudstjänsterna firades i våra kyrkor under reformationstidevarvet, en lång process som pågick under hela 1500-talet. Mässboken vittnar om det. Här finns böner och texter både på latin och svenska. Tydligen har någon präst saknat den gamla trosbekännelsen på latin, så den har skrivits in för hand på ett av försättsbladen. De handskrivna kommentarerna ger glimtar ur socknens historia. Dominus (herr) Ingemarus Olai har skrivit sitt namn på en av de första sidorna. Johnny berättar om hans bekymmer med sin kaplan Johannes Claudi som levde rövare i socknen, bl a knivskar han en gäst på ett bröllop och förstörde andras fisknät.
Sångboken är tryckt med tomma notlinjer (fortfarande medeltidens fyra linjer!) så att man för hand kunde föra in noter till mässans texter. Dessa tomma notrader vittnar om att det fanns stora lokala variationer för kyrkomusiken. Varje stift hade sin tradition, kanske t o m varje församling.
När jag bläddrar i boken och försöker tyda den annorlunda notskriften känner jag igen musiken till Kyrie, ”Herre förbarma dig”. Det är samma gregorianska melodi som först noterats på 900- talet som vi fortfarande sjunger i dagens mässa (Kristusrop 3: A6). När min dotter Sara på sin skiva Vesper ville uttrycka mänsklighetens rop på hjälp kom samma melodi att användas i en folkmusikalisk tappning.
Jag blir berörd när jag bläddrar i den gamla mässboken. I en tid av ständig förändring vittnar kyrkan om något som består. Jag tänker inte bara på byggnaden och de gamla föremålen utan också på den levande traditionen. Över tidens och rummets gränser förenas människor i ett gemensamt rop till Gud: Herre, förbarma dig!
Text: Lars Parkman, 2021
