Synd och förlåtelse
I kristen tro, inte minst i den lutherska tradition som vår egen kyrka tillhör är tanken om synden viktig. Ibland sägs det att kyrkan till och med är fixerad vid synden och vill få människor att känna sig misslyckade. Men det är inte alls det som är tanken. Tvärtom är kristendomens centrum ett glädjens budskap om hur mycket Gud älskar människan. Inte bara de som lyckas bäst. Gud älskar oss var och en för vad vi är. Guds kärlek är inte villkorad. Vi får den gratis, vilket är precis vad ordet nåd betyder.
Det betyder inte att Gud tycker om allt vi gör. Varenda förälder vet att inte allt ens barn gör är bra – för barnet själv eller för andra. Men kärleken tar inte slut för att barnet gör misstag. De flesta föräldrar försöker efter bästa förmåga hjälpa barnet att hitta rätt i livet igen. På liknande sätt är det med Guds relation till oss människor. Precis som pappan i liknelsen om den förlorade sonen, i Lukasevangeliet 15:11-32 så är Gud alltid den som välkomnar hem igen. Guds längtan och kärlek fanns där hela tiden. Därför finns också förlåtelsen och glädjen där.
Men Gud gick ett steg längre än pappan i liknelsen. Driven av kärlek till sin mänsklighet blev Gud själv människa. I Jesus mötte han oss människor så som vi är. I sin mänskliga gestalt bekräftade han värdet i att vara människa. Han upprättade, helade och visade vägen tillbaka till gemenskap med Gud och med varandra.
Synd betyder att missa målet. Det grekiska ordet som finns i Bibelns originaltext kommer från bågskyttets värld. Ordet beskriver avståndet mellan det du siktade mot och vad resultatet faktiskt blev. Synd är alltså att missa målet, att det inte blev som det var tänkt eller borde ha blivit.
Kristen tro är inte fixerad vid tanken på synd. Kyrkan talar om synden för att de misslyckanden och tillkortakommanden som finns i alla människors liv behöver bli synliga och benämnas. Det behövs för att kunna förstå, försonas, läka, upprätta, lägga bakom sig och för att kunna gå vidare. Förlåtelse och försoning är mittpunkt i kristen tro. Varje människa är Guds älskade avbild. Gud vill upprättelse och förlåtelse, vill försoning. Gud ger ständigt nya chanser åt den som vill försöka på nytt, och ger aldrig upp hoppet om oss.
Livets medgång och motgångar
Det finns mycket som skulle kunna vara bättre – både i det egna livet och i världen. Som i allt växande kan det göra ont att drabbas av bakslag. Men Gud vill se en utveckling som är bra för människor och för skapelsen. Därför får vi försöka igen, och igen, och igen. När vi misslyckas finns förlåtelsen där, varje dag på nytt. Så är det att vara människa. Vi är inte fullkomliga och kommer inte att bli det på den här sidan evigheten. Men Gud slutar aldrig att se det som är helt i oss, det vi i grunden är skapade att vara.
Kristna är inte bättre än andra. Guds skapelse pågår ständigt, i alla människor. Inte bara i dem som bekänner sig till kristen tro. Gud arbetar med kärlekens röst och blick i varje människa.
Inte heller belönas vi med framgång i proportion till hur duktiga vi varit. ”Vad har jag gjort för att drabbas av detta?” är en vanlig fråga från den som råkat ut för sjukdom eller annan olycka. Det är en envis missuppfattning att vi får vad vi förtjänar – en missuppfattning som många kristna än i dag tror på. Men den stämmer inte. Alla människors liv rymmer framgång och motgång. Livet är sällan rättvist och Gud är inte en belönings- eller bestraffningsautomat. Människans uppgift är att förändra världen i en rättvis riktning.
