Nåd

Nåd = godhet, kärlek, glädje och vila

Nåd är ett centralt begrepp i Bibeln och i kristen tro. I Gamla testamentet talas mycket om Guds nåd. Där är nåd i regel en översättning av det hebreiska ordet chésed. Det har också innebörden godhet och kärlek. Ofta återges det också i den grundläggande beskrivningen av Gud som ”sen till vrede och rik på kärlek”. I Nya testamentet motsvaras nåd av det grekiska cháris, som är släkt med verbet chaíro som betyder glädjas. Särskilt för Paulus är cháris det viktigaste av alla ord, det sammanfattar hela evangeliet, hela kristendomen. I det fornsvenska ursprunget till ordet nåd, nath, ligger ännu en nyans – vila. Man kan gärna tänka in alla nyanserna i den kristna termen nåd: godhet, kärlek, glädje, vila.

En röst om nåd

Adrienne tycker att det är svårt att förklara ordet nåd. Men ett sätt att tänka är att Guds nåd upplöser allt som i stunden är svårt eller utmanande. Nåd behöver inte förtjänas och är mycket större än vi tror. Filmen är knappt fyra minuter.

Livet får jag till skänks

I vanliga fall är vi ofta så upptagna av allt som ska göras. Då är det lätt att vi lätt faller offer för tanken att vi har oss själva att tacka för livet. Som om livet vore något vi själva skapar.  Men ibland kan det stå klart för en att det inte stämmer utan att livet är en nåd. Livet är inget jag ska prestera utan något jag tar emot. En timme i taget får jag, och så fort en timme är slut ger mig Gud en ny.  

Att livet inte är något jag presterar utan något jag får, kan man betvivla och misstro. Men det strider inte mot någon vetenskap. Motsatsen till tro i ordets religiösa mening, tro på Guds nåd, är inte vetande eller vetenskap utan tvivel och misstro. Evangeliet om Jesus Kristus är det vapen Gud kastar in i den strid mellan tro och missmod som pågår inom varje människa.

Rättfärdighet får jag till skänks

Det finns gott om krav idag. Du ska lyckas med det du gör, vara framgångsrik i arbetet, ha ett gott familjeliv, vara respekterad, uppskattad och omtyckt – och lycklig. Det är mycket att leva upp till och i regel försöker vi vara duktiga, få beröm och bli godkända. Bli rättfärdiga, som det heter i Bibeln. För en kristen kan det kännas som om det finns ännu mer man borde: vara framgångsrik i sitt andliga liv, ha ett rikt böneliv, en stark tro som håller i alla väder och vara en glad kristen. Det kan kännas pressande. Ibland blir man missmodig.  

Men mot detta skriver Paulus i Romarbrevet  3:24 om alla människor: ”Utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.” Du behöver inte bevisa ditt värde, betyder det. Du behöver inte rättfärdiga att du finns och är den du är. Du har ditt värde från Gud, av nåd.

Och Guds nåd gäller inte bara de påhittade krav som vi hetsar oss själva och varandra med. Den gäller också det i våra liv som faktiskt strider mot Guds vilja, det som kommer från vad Dag Hammarskjöld kallar ”ondskans mörka kontrapunkt som är i vårt väsen”. Paulus kallar det ”synden som bor i mig”. Det är inget jag kan borsta bort som man borstar bort damm från kläderna. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” – det är Paulus och många andras erfarenhet. Även om jag vill lita på Gud och älska min nästa, så är det samtidigt något i mig som inte vill. Ett motstånd mot Gud och människor som finns kvar så länge jag lever.

Rättfärdighet är inget jag kan prestera. ”Jag är inte värd att kallas din son”, säger den förlorade sonen i Jesus liknelse när han kommer hem till sin far. Men då är han redan omsluten av sin fars famn.

Jesus berättar om Guds nåd i liknelser. Paulus skriver om Guds nåd i klartext: ”Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig”, Andra Korinthierbrevet 5:19. Försoning innebär att en förstörd relation är läkt igen, genom att skuld har förlåtits. Det är alltid ett under. ”Förlåtelse är svaret på barnets dröm om miraklet genom vilket det trasiga åter är helt och det fläckade alltjämt är rent” (Dag Hammarskjöld). Att Gud i Kristus har försonat världen med sig är ett under som betyder att jag kan leva i ogrumlad samhörighet med Gud, inte för att jag är så god eller from utan genom Guds nåd. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det.  

Att leva på Guds nåd

”Jag kastar inte bort Guds nåd”, skriver Paulus i Galaterbrevet 2:21, mot dem som menar att vi själva måste visa vårt värde genom vad vi uträttar. Och nu, fortsätter han, fogas människor samman med Kristus genom tron och dopet, blir ”klädda” i Kristus, i hans rättfärdighet. När alla får samma kläder förlorar gränserna mellan människor sin betydelse: ”Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Det är en gemenskap av förlåtna syndare. Ingen är något mer, ingen är något mindre.  
Dopet ska man se som ”en daglig klädnad”, menar Martin Luther. Varje morgon kan jag klä på mig mitt dop och gå ut i dagen insvept i Guds nåd, rustad till motstånd mot den dagens misströstan och frestelser. Och varje kväll när jag går och lägger mig kan jag svepa in mig i dopet, i Kristi rättfärdighet, och vila i Guds nåd.

Att leva på Guds uppdrag

Att gå klädd i sitt dop är att leva på Guds nåd – och på Guds uppdrag. Alla människor har Guds uppdrag att vara mänskliga mot varandra, vare sig de erkänner det eller ej. Den som är döpt har samma uppdrag. Att vara döpt och dagligen klä sig i Kristus, i Guds nåd, innebär att erkänna att jag har detta uppdrag: att vara mänsklig mot andra, att vara en Kristus för min nästa och stå på det godas sida mot ondskan i tillvaron. Inte för att bli rättfärdig, det är jag redan i Kristus, utan bara för att det är till nytta för andra.

För man kan inte leva av nåd utan att också leva i nåd, som ett redskap för nåden. Man kan inte ta emot Guds nåd utan att dras in i Guds kärlek till världen. Guds nåd är en gåva som ska stifta gemenskap, precis som de gåvor vi ger varandra. Vi blir ju besvikna om någon inte verkar bry sig om en present vi valt med omtanke. Däremot blir både givare och mottagare glada åt en lyckad present. Den stärker deras samhörighet. När Gud i Kristus ger mig rättfärdighet till skänks, av nåd, är det inte för att jag ska bli likgiltig för Gud och Guds vilja utan tvärtom för att stärka min samhörighet med Gud.

Och Gud kan använda oss mer än vi tror. Gud kan med sitt trollspö röra vid det jag gör och säger så att det blir till välsignelse, utan att jag vet om det.  

Nådens medel

Den nåd vi får i dopet räcker livet ut, in i döden, fram till glädjen hos Gud. Men eftersom vi har svårt att tro försäkrar Gud oss ständigt om sin nåd i evangeliets ord: ”Jag bär bud till er om en stor glädje … Idag har en frälsare fötts åt er”, och i nattvarden, där Kristus ger bort sitt liv och sin rättfärdighet: ”Tag och ät. Drick av den alla.” Hela gudstjänsten säger emot både högmod och missmod, med syndabekännelse och förlåtelse och med välsignelsen som slutkläm: ”Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig …” Det vet var och en hur det känns när någons ansikte lyser mot en. Det gör själen gott.  
Med dessa medel visar Gud sin nåd. Guds ord, dopet och nattvarden är som de är, oberoende av dagsformen på min tro. När jag tar emot dem bor nåden i mig och säger emot livets oro, som ju också bor i mig.

Nåden befriar

Tanken på att leva av nåd kan kännas förminskande om man håller på sin värdighet, vill göra rätt för sig och inte stå i tacksamhetsskuld. Men det är befriande, om man inser att man inte kan göra sig förtjänt av Guds kärlek och omsorg. Guds nåd i Kristus befriar mig från behovet att visa mitt värde, rättfärdiga min existens, min rätt att vara till och vara den jag är. Den ger livet två andra huvudpersoner än mig själv: Kristus som befriar mig och min nästa som behöver mig.