Text/bild: Anders Gustafsson
Intervju med Olof Roos, kyrkoherde i Krokoms pastorat
- Jag tror att en öppen kristen gemenskap har stora möjligheter idag. Många av oss är för ensamma. Gud har inte skapat oss till ensamhet utan till gemenskap.
Jag har stämt möte med kyrkoherde Olof Roos på Fröjas trädgårdar i Ås. Där finns också ett café, en fin kombo. En trädgård symboliserar vad kyrkan är eller skulle kunna vara; En växtplats där vi får blomma.
Olof kommer direkt från en begravning av en ung människa. Han beskriver kort den förtätande atmosfären, tungt och svårt, samtidigt en oerhörd omsorg och kärlek i begravningsgudstjänsten. Jag förstår att sådan stunder är en stor hjälp i sorgeprocessen. Mitt i det sekulariserade Sverige får kyrkan vara närvarande i det djupa och svåra. Där ingen annan samhällsinstans riktigt når fram.
Möten i bönhuset
Olof Roos är 49 år gammal, är sedan 1 januari kyrkoherde i Krokoms pastorat. Han växte upp i Västjämtland, i byn Hålland, nära Åredalens folkhögskola som den heter nu.
Folkhögskolans huvudman EFS är en rörelse inom Svenska kyrkan. Den andliga miljön gav avtryck i bygden.
- Det var naturligt att gå i kyrkan sen jag var liten, det var ofta möte i bönhuset och på söndagarna gick vi i Svenska kyrkan.
En annan plats som satt stora avtryck för Olof är naturen. Pappa Torsten var en genuin naturmänniska, vilket också smittade av sig på Olof.
Olof blir rörd när han pratar om sin pappa. Bara några dagar före intervjun dog han efter en tids sjukdom.
Vägen till präst
När Olof var i 14-årsåldern hade han sina första ledaruppdrag i kyrkan och en nyfikenhet på att leda växte fram. Och han kände en kallelse från Gud.
- Det är så vi säger med trons språk; att Gud kallar människor, att Gud vill något med mitt liv, säger Olof.
- Jag växte upp i den tron att Gud vill något med oss. En gång var det en pastor som uttryckte att ”du ser ju till och med ut som en pastor”, berättar Olof och ler.
Ur ett Lutherskt perspektiv är inte kallelsen något bara för präster utan något alla människor kan känna och få uppleva, berättar Olof. Det är tro på att det finns en riktning i livet. Ett ”håll” att växa åt.
Men för Olof har det inte alltid varit så säkert det här om Gud och tro. I de tidiga tonåren kom mycket tvivel och funderingar och han undrade om det där med kristen tro var något att ha överhuvudtaget.
- Där blev konfirmationstiden väldigt viktig för mig. Det var ett sammanhang där man talade mycket om den personliga tron, att göra den till sin egen och där djupnade min tro.
