Jag tror att det är så med det mesta. Utan förändring sker ingen utveckling. Min egen erfarenhet är den att jag blivit vägledd alldeles särskilt i sådana situationer, när dörrar stängdes och vägen jag ville förvägrades mig. När det i stället blev läge för omprövning och nyorientering. Det är nyttigt att inte bara hålla fast vid de egna tankarna och favoritpositionerna utan våga det där som man egentligen inte hade tänkt sig från början, men som öppnar sig som en ny dörr. Med nya möjligheter.
Krokoms kyrka är kanske ett sådant exempel. Inte önskade vi att den skulle få omfattande vattenskador och bli obrukbar för oss. Visst såg vi skavankerna redan innan, att värmesystemet inte klarade av kylan på vintern och att det saknades bra ventilation sommartid, att det ofrivilligt kunde rinna vatten och rasa ner puts från övervåningen, att källaren luktade fukt och mögel, att både barnen och medarbetarna hade en dålig miljö att vara i… Och visst fanns drömmar om något fräschare och mera ändamålsenligt redan före vinterns vattenkatastrof. Nu är det nödvändigt att tänka framåt. Med förstånd och eftertanke, men utan att kunna vrida klockan tillbaka. I den påtvingade förändringen finns ett gyllene tillfälle till klarsyn och ny beslutsamhet.
Lika känner jag det nu, när vikariatet här i Rödöns pastorat, snart är slut. Det betyder en tid för förändring, både för arbetet här och för mitt privata liv. En möjlighet till förnyelse och annorlunda liv. Jag väljer att se det som en tillgång. Att uppskatta frihet och egen tid. Jag gör det med tacksamhet för den tid som varit och för alla er jag mött och haft som vänner och medarbetare här.
Må Gud, som är densamme - i forntid, nutid och framtid – vara vårt val och vår välsignelse!
