Det har hänt mycket sedan Martin Lönnebo 1995 (då han precis pensionerats som biskop) satte ihop den första Frälsarkransen, med tanken att den skulle bli ett redskap för bön och för att lära känna kristen tro. Att den skulle komma att bli så spridd och omtyckt, kunde han inte ana.
– Men jag är mycket tacksam att Frälsarkransen blivit så använd, säger han. För det visar att det finns möjligheter att arbeta med evangeliet på nya och hållbara sätt.
Martin tror att Frälsarkransen svarar mot en tydlig brist i gestaltningen av den kristna tron. Han menar att vi i den protestantiska traditionen glömt bort att människan är kroppslig, och att vi i hög grad underskattat vikten av beröring. Frälsarkransens poäng är att den är så konkret, att den både syns och känns.
Frälsarkransen består av arton pärlor med olika namn och betydelse – och kan på så sätt vara en hjälp till bön i olika situationer och sinnesstämningar. Tillsammans beskriver också pärlorna en väg in i den kristna tron.
Det är Verbum Förlag som förvaltar Frälsarkransen och i dialog med Martin Lönnebo bevakar att ursprungstanken inte går förlorad när ”Familjen Frälsarkransen” växer med nya användare och nya material. Radbanden tillverkas i Indien enligt bestämmelserna för Fair Trade. En del av intäkterna från försäljningen går till Jonas Lönnebos fond, till stöd för barn med intellektuella handikapp.
Drygt 30 procent av Svenska kyrkans församlingar använder idag Frälsarkransen i sin verksamhet.
– Men många saknar och efterfrågar verktyg att utveckla och gå vidare, säger Madelene Andersson på Verbum Förlag.
Förlaget försöker därför på olika sätt möta behovet av pedagogiskt material. Under hösten och våren har fokus legat på barn och ungdomar. För dem som vill använda Frälsarkransen i konfirmandarbetet har det nyligen utkommit två böcker, båda skrivna av Emma Tribell: konfirmandboken Livet och Frälsarkransen och metodboken Konfirmandarbete med Frälsarkransen. I Livet och Frälsarkransen lotsas konfirmanden längs den kristna trons väg via Frälsarkransens pärlor. I metodboken finns ett stort antal idéer, förslag och övningar – utifrån nyckelorden upplevelse, kunskap och delaktighet.
Emma Tribell är präst i Svenska kyrkan och har arbetat med konfirmander i många år. På frågan vad som fascinerar henne mest med Frälsarkransen, svarar hon:
– Jag tycker om att den är konkret, något att hålla i. Och samtidigt är den öppen; pärlorna går att fylla med egna tankar och förbönsämnen.
I höstas presenterades Lilla Frälsarkransen, ett radband i mindre storlek med extra slitstarkt band, lämplig för barn mellan fem och tio år. Under hösten kom också Barn och Frälsarkransen, en praktiskt inriktad metodbok till hjälp i församlingars barngrupper, förskolor och familjegudstjänster. Den är skriven av församlingsprästen AnneLi Amilon. På frågan om det är någon skillnad på att använda Frälsarkransen med barn och med vuxna, säger hon:
– Med barnen kan man bli väldigt konkret. Upplevelse, fantasi och skapande blir mer intensifierat. De är okonstlade och närvarande på ett alldeles speciellt sätt.
I den församling där AnneLi Amilon arbetar använder man sig regelbundet av Frälsarkransen i flera olika verksamheter. Hon säger att den varit ovärderlig för henne som pedagogiskt redskap:
– Den är nästan barnsligt enkel att använda sig av. Genial i sin enkelhet!
För Martin Lönnebo är det ingen överraskning att Frälsarkransen visat sig fungera så väl bland barn och ungdomar. En av anledningarna till att intresset tog fart redan från början var att han hade en medarbetare i stiftet som blev pensionerad och då tänkte att hon skulle ägna sin tid åt Frälsarkransen och barnen.
– Vi åkte runt till alla stiften i Sverige och samlade framförallt barnledare och församlingsassistenter. Prästerna vågade sig inte dit, de tyckte nog det var för barnsligt (skratt). Så Frälsarkransen fördes in underifrån, via barnen, i församlingarna.
Text: Magnus Sundell