När vi träffar våra vänner är det ofta kring ett middagsbord. Dessa måltider är knappast någon snabbmat för att höja blodsockret och snabbt komma vidare, utan det är en totalupplevelse av samhörighet, vacker dukning, kanske vacker bakgrundsmusik, god mat, tillfälle att berätta minnen och skratta ihop. Det blir lätt till en ritual hur dessa måltider ska avlöpa. I fornnordisk kultur var skålandet vid gästabudet den heligaste ritualen. I orienten sägs det att man aldrig kan attackera en person man delat måltid med, för man blir bröder när man äter ihop.
Måltidsgemenskap har många bottnar. Kyrkans nattvardsfirande är inget undantag.
Vi firar minnet av Jesus avskedsmåltid med sina lärjungar och den stora uppståndelsefesten i himlen. Vi delar något konkret med våra vänner i kyrkbänkarna. Brödet är vardagsmaten, vinet är festen, både högt och lågt får rum i denna måltid. Vi känner att Jesus är närvarande och ger frid och förlåtelse. Altarringen går i en cirkel för att ge rum åt de osynliga deltagarna: våra vänner som gått före oss till ljuset, de kristna i andra kyrkor när och fjärran, de frånvarande vänner vi bär i våra förböner.
När församlingen bjuder in till mässa, så vill vi betona att vi hör samman, som syskon. Syskon får man gratis, utan att kvalificera sig. Annat är det med vänner och kollegor, man måste skärpa sig för att få lov att vara med. Denna måltid är helt öppen, och vi får vår näring till kropp och själ av Jesus som sa:
Detta är min kropp … = det här är jag, med allt vad jag har.
Detta är mitt blod… = detta är mitt liv.
Gör detta för att minnas mig.
Ulla Carin Holm
