Sorgen efter Valle

Klivet från den nattsvarta stolen

Det har gått 1 1/2 år sedan den tragiska olyckan i Nälden där Valle, 8 år miste sitt liv vid tågövergången. Hur kan man som anhörig leva vidare efter något sådant? Det värsta tänkbara. Att förlora sitt barn.

Kyrkbladet har träffat Valles mamma Malin och fått samtala om sorgen och bearbetningen. Kanske hennes erfarenheter får hjälpa någon annans i sorg?

Malin flyttade hit 2014 tillsammans med sina två söner. Valle skulle idag vara 9 år och Hobbe fyller 12 i nästa vecka. Malin studerar och hyr ett hus i Nälden.
Hur lever man vidare efter en sådan tragedi? Jag får veta av Malin att hon har erfarenhet av sorg tidigare i livet. Bl.a avled barnens pappa när de var riktigt små. Hon har, som hon säger, fått öva på sorg.
- Utan att ha vetat att det kommer en dag då det blir bättre, hade jag nog inte orkat.
- Första tiden är bara kaotiskt, det är bara tårar och det gör ont. Man förstår inte hur man någonsin ska skratta igen, eller ens kunna skratta igen, säger Malin. 

Den nattsvarta stolen
Malin pratar om den nattsvarta stolen.
-Om jag sitter på min, som jag kallar, nattsvarta stol, dag ut och dag in, kommer det inte att bli bättre. På den stolen är det bara nattsvart.
Malins uppmaning till sig själv är att våga kliva upp från stolen och börja utveckla sig.
- Då kommer jag inte vara samma person, ju mer jag utvecklas ju mer distans kan jag få till min sorg, menar Malin. Jag tänker att det kan vara att välja att ”gå in” i sorgen eller ”gå ur” sorgen. En annan strategi att komma vidare ur sorgen var för Malin att prata om den. Prata, älta och prata…
- Jag tjatade hål i öronen på mina allra närmaste, säger Malin och skrattar.
Något Malin gjorde från start var också att våga ta in andra människor, våga vara ledsen med andra människor.

Posom-gruppen i Nälden
En samhällsfunktion som aktiveras när tragedier liknande den här händer, men som många kanske inte känner till, är POSOM. POSOM står för psykiskt och socialt omhändertagande vid olyckor och katastrofer och är en beredskapsgrupp som med kort varsel kan kallas in. Så gjordes också i detta fall. Konkret öppnades Näldens församlingshem för människor som behövde prata och gråta.
Malin fick veta att detta skedde när hon och hennes son satt på sjukhuset. Att det var massor av människor där och att de var ledsna och många tände ljus.
- Jag tänkte bara nej, nej, nej. Man vill inte vara den där ”centrum-människan”. 
Då säger Malins son Hobbe bestämt:
- Då ska jag åka dit!
- Nej, tänkte jag.
Men Hobbe skulle dit, det var han säker på och så blev det.
- Det var ett fantastiskt mottagande, med alla ljus, alla tårar, alla människor. Också vetskapen om att det inte bara var jag som var ledsen och grät. Det var många. Det var fint.
-Det är nog viktigt att våga sörja med andra människor. Inte stänga in sig i sin egen sorgbubbla, utan öppna upp för andra människor säger Malin.

Leva vidare genom sorgegrupp
Malin fick också kontakt med en sorgegrupp, för föräldrar som förlorat ett barn genom Svenska kyrkan i Östersund.
- Upplägget på den var helt fantastiskt. Att minutiöst gå igenom olika händelseförlopp. Själva olyckan, begravningen, tiden efter begravningen osv.
Det blev kontakt med föräldrar som befinner sig i samma situation och som delar en sak i livet som inte alla i livet behöver gå igenom.
- Det är skönt att inte vara ensam. Inte bara läsa om dem i tidningen. Vi finns.

Begravningen i Näskotts kyrka
Valle begravdes i Näskotts kyrka och Valle trodde på Gud.
- Vi kanske inte har varit alldeles överens på samma sätt.
Det blev för Malin en självklarhet att begrava Valle i kyrkan, speciellt då hon hade möjlighet välja präst. Även om den prästen inte tillhörde församlingen. Det var viktigt att rätt person kunde föra Valle till den sista vilan menar Malin och att ha det där samtalet om Valle och Gud.
- Det var hela uppslutningen. Det var så många där. Det var helt rätt plats för Valle.  Det var otroligt vackert. Det kunde inte blivit bättre.

Valle var med!
- Det kan bli ljust i den absolut mest nattsvarta stunden i livet.
Malin berättar att de gjorde någonting innan begravningen som hon önskar att flera människor ska upptäcka. Det hade en visning av Valle strax innan begravningen, öppnade på kistlocket. Bara för de närmsta och för de som hade ett behov av att göra det.
- Och få göra det i kyrkan är ju det vackraste jag har gjort. Istället för något kallt och kalt, mörkt bårhus på en plåtbrits. Så blev det så fint där.
Valle var påklädd och inbäddad och låg där i sin kista. För Malin blev det viktigt och en hjälp i sorgen att det faktiskt var Valle som låg i kistan den där dagen då hon satt i kyrkan. Det var ingen annan och kistan var inte tom.
– För mig har det varit jätteviktigt. Att Valle var med.

Minneslunden – var jag än befinner mig
Valle är strödd på minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm tillsammans med sin pappa.
- Just minneslund, känns bra för mig… det tar bort väldigt mycket skuld, för det är inte alltid man orkar tända ett ljus, när man bör eller ska.
- Nu kan jag uppsöka minneslunden där jag är och befinner mig.
Malin menar att med en gravsten skulle hon nog kunnat känt; här har ingen lämnat en blomma på länge eller tänt ett ljus. Malin säger vidare:
- Om man är ute och åker… Just nu skulle jag vilja besöka en kyrka och tända ett ljus. Och då gör jag det.
- Jag skulle inte kunna flytta från hans grav. Lunden har skapat en frihet.

Sorgen efter 1,5 år
Malin menar att hon tycker sig varit lyckligt lottad och träffat på rätt människor också i sin sorg som inte bara har klappat på axeln och tyckt synd om henne utan också fått Malin att tänka på positiva effekter av det som hänt.
- Hur såg livet ut då och hur ser livet ut nu, har det hänt något positivt? Och det har det! Om man vågar, och jag vågar. Det finns positiva effekter.
- Det är nog fördelar att bo i en liten by än i Stockholm, för där hade jag nog varit ensam med min sorg. Där hade inte folk funnits på samma sätt som folk finns här idag.

Var finns Gud i det här?
- Jag vill nog säga att jag tror på Gud. För mig är han inte längre en farbror i himlen längre.
Att våga tro att det finns något större som vi inte kan ta på. Det vill jag gärna lägga i hans armar. Jag litar på Gud.
Kyrkan har gett mig ett lugn under den här perioden som jag inte hittar någonstans.
- Det var självklart att gå hit till församlingshemmet på julafton. Det har aldrig hänt i hela mitt liv. Men det kändes bra att vara här just då. Jag har nog blivit mer öppen.

Text/foto: Anders Gustafsson