I fackföreningens barndom
Johan Karlsson, i lite modernare tid mest känd som far till Ekebyprofilen Vilhelm "Bussaville" Karlsson var vid förra sekelskiftet en av flera hundra arbetare på Skrombergaverken. Han var en drivande kraft som förespråkade socialism och tillkomsten av en fackföreningsrörelse där alla arbetare skulle kunna ansluta sig för att stå starka mot bolagets,som man ansåg det, diktaturfasoner. Detta föll naturligtvis inte i god jord hos Skrombergaverkens grundare,disponent Franz Daumann. Efter att Daumann av angivare blivit informerad om Karlssons förehavanden,resulterade detta i att Karlsson blev avskedad från sitt arbete. Detta spred sig till andra arbetsgivare i bygden och Karlsson hade det väldigt besvärligt under lång tid med att utan arbete kunna försörja sin familj. Tillfälligt löste detta sig genom att före detta arbetskamrater hjälpte till med små bidrag tll Karlsson och hans familjs försörjning.
Karlsson kände sig också förföljd av Daumann och detta föranledde Karlsson att skriva brev till honom. I detta förklarade Karlsson att han fått höra att Daumann beskyllt honom för att vara meddelare till vissa artiklar som förekommit i ortens tidningar på sista tiden samt att han även skulle vara en av upphovsmännen till den rörelse som pågick bland arbetarna. Till detta förklarade sig Karlsson oskyldig. Visserligen medgav han att han hade blivit utsedd till att leda vissa mötens förhandlingar,men han ansåg inte att detta skulle kunna bedömas som någon slags "uppviggleri" eller "konspirering" som han utryckte det. Visseerligen hade han vid ett tillfälle pratat med en tidningsredaktör, men detta hade skett i vittnens närvaro och han ansåg sig kunna bevisa vad han hade yttrat till denne. Meddelaren till artikeln fanns alltså att söka på annat håll enligt Karlsson.
Han ansåg det också märkvärdigt att en så bildad man som Daumann ville nedlåta sig till att förfölja en fattig arbetare på det viset. Att Daumann hade rätt att avskeda en arbetare kunde väl ej frångås, men att sedan hindra denne att få arbete på andra platser,det var att gå väl långt. "Det kan väl ändå inte vara Herr Disponentens mening att man skall blifva tiggare eller bof sedan man blifvit afskedad vid Skromberga. Jag beklagar ej stort mitt afsked,fast jag anser det vara orättvist och folket har ej sedan förbättrats,men hvad jag beklagar är att jag blifver så obarmhärtigt förföljd av Eder samt titulerad för både buse och fähund hvilket inte är så vackra ord av en så bildad man. Skall jag fortfarande förföljas och beskyllas skall jag gjöra skäl för beskyllningen," avslutar Karlsson sitt brev till disponent Daumann, där han också vill att det skall införas en mildare och rättvisare disciplin mot arbetarna.
Brevet daterat den 28:e oktober 1901
I sitt svarsbrev redan dagen efter, den 29:e oktober 1901,svarar Daumann att Karlsson för honom utpekats som den som haft med tidningsartiklarna, särskilt den i Öresundsposten, att göra. Men eftersom Karlsson bestrider detta,så blir han trodd av Daumann. Vem som sedan ledde mötena av den fackföreningsrörelse som börjat igen i Folkets Hus, det bekom inte Daumann det ringaste, utan han sade sig lugnt invänta vad som komma skulle. Han hade också tagit kontakt med styrelsen för Folkets Hus och med skärpa vänt sig mot dessa "förvrängda" tidningsartiklar. "Har jag därvid trätt Eder allt för nära,tager jag gärna mina ord tillbaka och anhåller om ursäkt" skriver han. Dock vidhåller han att med dessa fegt anonyma tidningsartiklar åstadkommer man endast ont.
Angående Karlsson vilja att införa mildare disciplin menar Daumann att inte ens den disciplin som nu råder är tillräcklig för att motverka dessa veritabla ligapojkar som kunnat uppväxa och är en skam för hela Ekeby. Varje människa som kommer i deras väg förfördelas. Polisen,nattvakten,fjärdingsmannen eller snart sagt vem som helst överfalles. På söndagen hade förts ett sådant liv i Walleberga som måste störa söndagsfriden för hela byn. Att det kunde finnas någon som ville försvara en dylik pojkliga hade Daumann väldigt svårt att förstå.
Angående sitt långa brev till Karlsson menade Daumann att han inte hade någon som helst avsikt med detta, utan bara följt sitt karaktärslynne. Han avslutade detta med att förklara att Karlsson inte hade några som helst förföljelser från honom att vänta.. Slutligen utryckte Daumann sin önskan att brevets innehåll icke i någon större krets skulle diskuteras, vilket han hoppades att Karlsson skulle repektera.
I sitt slutbrev till Daumann verkar Karlsson trots allt vara ganska nöjd med dialogen. Han påpekade dock att Daumann nog borde undersöka orsaken till om någon arbetare blivit avskedad och därigenom giva denne möjlighet att förklara sig. Skulle det visa sig att arbetaren hade god arbetskunnighet borde detta också omnämnas i betygen så att denne hade möjlighet att få arbete på annat håll. I så fall skulle missnöjet inte bli så stort,för det var nog detta som var upphovet till att ligopojkarna existerade. Johan Karlssons brev avslutades med orden:" Jag väntar naturligtvis ej på att erhålla mer arbete här, men min uppriktiga önskan är ändå ett ett godt och ärligt förtroende blir rådande mellan Herr Disponenten och arbetarna".
För att efterkommande skulle minnas kampen mellan dessa två herrar, Franz Daumann och Johan Karlsson, så fanns i danssalen på Flamman (Folkets hus) ett foto av var och en av dem på vardera sidan av scenen. Kanske inte många av Flammans besökare förstod varför dessa två foton hängde där, men historien fanns och om de skulle uppmärksammat fotona,så gick det att få denna berättad.
Tilläggas kan att Johan Karlsson även var direkt engagerad i politiken och förespråkade där Socialdemokraterna. Han satt under någon period som ordförande i Kommunalfullmäktige i Ekeby Kommun.
Sven Lundgren
Uppgifterna hämtade från original av brevväxling mellan arbetaren Johan Karlsson och disponenten Franz Daumann.