Våra brudkronor

Vid svenska bröllop i modern tid används brudkronan inte så ofta som förr, även om den aldrig helt har fallit ur bruk. Den symboliska innebörden har dock ofta helt försvunnit och ofta föredras mindre och behändigare kronor framför gamla tiders svulstiga och tunga. Under 1960- och 1970-talen kom virkning, frivolitet och knyppling att bli flitigt använda tekniker för att framställa brudkronor. Dessa kronor har gått i arv och används i mer eller mindre utsträckning av dagens brudar. Det är ofta brudens mor, svärmor, mormor eller farmor som tillverkat kronan för flera decennier sedan. I Linköping på Föreningen Svenska Spetsar tillverkades och såldes knypplade kronor som gått i arv och fortfarande används. Hos Svenska Spetsar finns kunskapen om knypplingstekniken och mönster till brudkronor att knyppla själv.
 
Som utövande silversmed eller guldsmed ägnar sig många åt tillverkning av kyrksilver och formgivning eller design och tillverkning av brudkronor.
 
Även många andra material så som näver, trä, glas, rötter, halm, människohår, äkta och oäkta pärlor och äkta och oäkta stenar, tråd i olika material, papper, plast och myrten används vid design och tillverkning av dagens moderna brudkronor. Teknikerna varierar också stort; från allt mellan textila garntekniker, träarbete, "klipp och klistra-tekniker" till guld- och silversmide. I början på 2000-talet finns efter många års slumrande tillvaro åter igen flera aktörer som designar och tillverkar brudkronor i många olika tekniker. När sångerskan Charlotte Perrelli gifte sig, bar hon en krona tillverkad av glas. Nu kan en brudkrona till stor del likna ett diadem, påminna om en tiara eller sitta en bit ner i pannan, som ett pannsmycke.
 
Brudar kan själva skaffa mönster och söka information om olika tillverkningstekniker. Många brudar vill ha en huvudprydnad, som passar deras brudklänning och som tar upp en färg, ett tema eller en detalj, som går som en röd tråd genom hela bröllopet. Dagens bröllop är ofta helt igenom designade för att passa ett unikt brudpar och för att visa gästerna brudparets speciella intressen och livsstil.
 
Vid traditionella bröllop till exempel i Dalarna, används alltjämt ofta de gamla rikt pyntade "skrävelkronorna". De flesta svenska kyrkorna har åtminstone en krona att låna sina brudar, oftast finns fler av varierande ålder, tyngd och design. Även de riktigt tunga och gamla kronorna finns kvar i många församlingar. Hur illa det kunde gå, när släktena inte var överens om villkoren, visar Strindbergs drama Kronbruden med all tydlighet.
 
Traditionen att använda kyrkokronorna börjar dock åter komma i bruk och de ofta mycket gamla huvudprydnaderna efterfrågas och används nu (i början av 2000-talet) i större utsträckning än under andra hälften av 1900-talet. De har ofta legat nerpackade och i många fall så gott som bortglömda i kyrkans gömmor, under många årtionden.
 
Till de gamla kyrkokronorna hörde oftast en brudkrans. Denna låga del som bildade kronans bas, var löstagbar och fick användas av de brudar som inte var kyska. Mer om detta och brudkronans historia finns att läsa i Barbro Hovstadius bok "Brudkronor i Linköpings stift" från 1976. Även kronor klädda med myrten fick bäras av okyska brudar. Sådana kronor blev mycket populära och ses då och då fortfarande på dagens brudar.