Det var en vanlig oktoberdag i Stora Risby. 20-årige Andreas med sitt stora bilintresse lämnade hemmet för att som så ofta ta en tur med sin Volvo.
– Han åkte hemifrån med de vanliga orden ”jag åker en sväng”. Det var bara det att den här svängen blev ganska lång, berättar Katarina Gustafsson.
Sonen Andreas körde av vägen ett par kilometer från huset.
– Bilen började brinna så det tog flera timmar att få veta att det var hans bil. De timmarna jag satt här hemma och väntade är de längsta timmarna i hela mitt liv.
Katarina upplevde ett stort stöd från vännerna från första stund.
– Redan dagen därpå så var det fullt här hemma och det var det i flera dagar. Det var alltid någon här. De hjälpte oss med allt, lagade mat, handlade och körde vår yngste son Simon till skolan. Om vi inte hade haft det här stödet så vet jag inte hur långt vi hade kommit. Det var helt fantastiskt hur människor ställde upp.
Efter en tid blev hon tipsad om en sorgegrupp för föräldrar som hade mist ett barn. För henne var det ett självklart val att gå med i gruppen.
– Jag hade saknat att prata med andra i samma situation. Hur mycket andra än förstår kan man inte sätta sig in i hur det är att mista ett barn.
Träffarna i Kungälvs församlingshem tillsammans med en präst och diakon handlade mycket om att låta föräldrarna dela erfarenheter med varandra.
– Man kände igen sig i så mycket, det var skönt och bra att få höra att jag inte var ensam att gå igenom det som jag gick igenom. Man fick berätta precis det man själv ville och kunde vara tyst och lyssna också om man inte orkade prata.
En sak som Katarina fick hjälp att acceptera var att hon i början var arg på Andreas.
– Jag var så arg på att han inte var kvar här hos oss. Per-Olof (präst, reds. anm.) sa att det var klart att jag var arg, Andreas hade ju bara försvunnit. Man sörjer olika och det är ok.
Hon vill uppmuntra andra som är i en liknande situation att gå med i en sorgegrupp.
– Man behöver inte vara kristen för att gå där. Det är inget sådant perspektiv utan handlar om hur man tar sig igenom en sorg.
Något av det allra viktigaste när man har förlorat ett barn tror Katarina är att få höra att det blir bättre, av någon som har gått igenom samma sak.
– Det är ju nattsvart i början och man tror inte att det ska bli bättre. Att då få höra att det kommer en ljusglimt från någon som själv har gått igenom det är jätteviktigt.
Och sju år efter olyckan tycker hon själv att sorgen är lättare att bära.
– Man har lärt sig att leva med den på något sätt.
Sorgen finns alltid närvarande men gråten ligger inte ständigt bakom ögonlocken längre. Sorgen är mer i hjärtat. I dag kan jag känna äkta glädje igen. Men det är inte att vi glömmer Andreas på något sätt, han finns med oss hela tiden.