#kyrkanochjag: Från bön till gemenskap

Från ensam nattbön till gudstjänstgemenskap

En natt för 14 år sedan var första gången jag knäppte mina händer och bad. Där och då var min bön inte ett rationellt val. Min tro på Gud kom inte till mig genom att jag ansåg att tron var det bästa svaret på en fråga eller lösningen på ett problem. Mina knäppta händer hade inte föregåtts av en intellektuell process av kunskapsinhämtning, resonerande och övervägningar. Nej, där och då handlade mina knäppta händer om att jag behövde någon att prata med.

Och någon som lyssnade.

Min väg till tro är säkerligen inte unik ur något avseende. I ett land med en kristen kulturtradition är idén om bönen ständigt närvarande i utbildning, litteratur, film, symboler och vårt språk. Idén om frälsning och hjälp från en högre makt finns runt omkring oss hela tiden. Där och då, i en av livets svåra stunder, kanske det trots allt inte var ett gudomligt under att jag började be. Det var den idé om hjälp jag kände till och hade tillgång till givet situationen jag befann mig i. På andra sidan interaktionen fann jag någon som lyssnade.

Jag tror bestämt att det finns fler som jag. Människor som någon eller några gånger ber till Gud, utan att för den delen delta regelbundet i gudstjänst eller församlingsarbete. Jag föreställer mig att steget från att be i nattens ensamhet till att sätta sig i kyrkbänken en söndag är ganska så stort för många. För mig tog det drygt fem år att ta det steget.

Varför är det så? Vad fick mig att ta steget? Det behöver inte nödvändigtvis handla om den individuella styrkan i ens tro. Inte heller en förutbestämd lärandeprocess där de regelbundna gudstjänstbesöken är ett av flera steg i det kristna identitetsskapandet. Utan, som så ofta när det kommer till oss människor, kan steget mellan den enskilda bönen och gudstjänsten förstås som ett resultat av socialisering – en process och produkt av människor som möts. Det är nog vanligare än vad vi tror att det inte enbart är den isolerade relationen mellan den troende och Gud som tar människan till kyrkan för första gången eller varje söndag, utan att mycket går att härleda till de sociala relationer som föregår och följer av samma besök. Enklare uttryckt: mitt steg från att be i ensamhet till att delta i en församling gick via de vänner som bjöd in mig i densamma.

För mig var det således inte bara den andliga relationen till Gud som tog mig till kyrkan, utan också mina redan etablerade sociala relationer till människor som redan var aktiva inom kyrkan. Människor som kyrkan och dess troende möter i sitt missionerande eller vardagliga möten kanske inte är i behov av rationella och andliga argument om varför de bör bli kristna och gå till kyrkan. De kanske inte behöver svar på frågor eller lösningar på problem. Främst kanske de behöver någon att prata med. Någon som först lyssnar och sedan bjuder in. Kanske kan det vara vägen för många ifrån den ensamma nattbönen till gudstjänstens gemenskap.