Jag går på livets väg...
Jag sätter ena foten framför den andra, får upp farten lite och stegar på, hittar en rytm, en jämn lunk. Det doftar varm barrskog och nånstans blommar gulmåra och sprider en doft av smultron och honung. En lärka drillar ovanför och himlen är oskyldigt blå.
Tankarna trängs i huvudet till att börja med, men efterhand stillar de sig och jag tar in landskapet jag vandrar igenom. En traktor ute på fältet, en stenmur som rasat, gruset som knastrar under fötterna och en katt på en stolpe.
En sång dyker upp och jag gnolar lite på den: Jag går på livets väg, jag går på livets väg. Plötsligt är vi fler som sjunger. Mina medvandrare hakar på och vi sjunger tillsammans. En enkel barnsång om att vara trygg i livet vad som än händer. Sången dör ut och vi börjar prata om hur vi har det, vad vi tänker på och kanske är oroliga eller glada över just nu.
Efter en stund stannar vi för att fika. Nån bjuder på russin och undrar om alla har kaffe annars har hon så det räcker till fler. Fötter luftas och nån tar extra solkräm på näsan.
När vi fikat klart samlar vi oss i en ring och ber Heliga Birgittas bön tillsammans: Herre visa mig vägen och gör mig villig att vandra den. Sen går vi vidare. Vi går en stund i tystnad, som vi alla kommit överens om. Det ger möjlighet att vila i tanken och att släppa pratkravet som ibland finns där. Att gå tillsammans i tystnad är vilsamt. Att umgås på ett enkelt sätt. Ibland är det förstås svårt att vara tyst när man kommer på nåt bra eller ser nåt intressant. Men det kan jag ju lika gärna berätta om en stund.
