Det har skett tydliga förändringar i urvalet av bibeltexter vid konfirmationsgudstjänst/mässa i den nya kyrkohandboken. I Kyrkohandboken 1986 fanns en obligatorisk text som anknöt till dopet, Matt. 28:16–20, samt en formulering om att fler bibeltexter kan läsas, men inget förslag på ytterligare texter. I den nya kyrkohandboken finns däremot fler texter utöver den fortfarande obligatoriska Matt. 28:16–20. Det sägs uttryckligen att texter kan väljas från evangeliebokens kyrkoårstexter och att de texter som anges i handboken är exempel och förslag. Det som ofta redan sker får alltså en uttrycklig legitimering.
Kanske kan de texter som föreslås i handboken inspirera en kreativ växelverkan. Texter som föreslås i handboken är lätta för präster och andra i arbetslaget att upptäcka som möjliga bibeltexter att ha med under konfirmationstiden, i undervisning och som utgångspunkt för samtal om kristen tro och kristet liv. De kan sedan naturligt finns med i konfirmationsgudstjänsten. Samtidigt görs tydligt i handboken att andra texter kan användas och vissa av textvalen kan inspirera val av andra texter. Ett konkret förslag på det senare är att en av de angivna texterna är en uppmaning att leva på ett gott och riktigt sätt: ”Sky det onda och gör det goda, sträva efter att hålla fred” (Ps. 34:15). Men kan inte t ex dubbla kärleksbudet (Mark. 12:29 - 31 med paralleller) eller Gyllene regeln (som vi har den i Matt. 7:12) fungera lika bra om det är en text om ett moraliskt gott liv och en grundläggande etisk regel man vill ge konfirmanderna, i undervisningen och som läsning vid konfirmationsgudstjänsten?
Några reflektioner kan göras kring de texter som valts som förslag och exempel. Den första texten är motiverad men lång: Luk. 24:13-17,25-35, alltså berättelsen om Emmausvandringen och den måltid då lärjungar känner igen den främling de vandrat med och talat med som Jesus. Här finns alltså en möjlighet att föra in en klassisk, bibelberättelse i konfirmationsgudstjänsten och göra den levande för nya generationer. Men texten är inte utan problem. Den är framförallt lång och då har ändå något avsnitt förkortats. Jag har svårt att se att det skulle fungera att läsa den som en för konfirmanderna ny text utan att de tappade koncentrationen. Den kräver också någon sorts utläggning för att bli relevant för både konfirmander och anhöriga.
Min reflektion är därför den, att om berättelsen ska fungera måste den ha funnits med i konfirmationsundervisningen som utgångspunkt för samtal. Präst och ledare måste ha en egen relation till texten så att de verkligen själva kan gå in i den och se den som en berättelse som öppnar för inlevelse och identifikation (som i Sv.Ps. 189, men det kan finnas andra möjligheter, och psalmen har nog lite för mycket av begravningsassociationer med sig för att kunna sjungas i konfirmationsgudstjänsten). Berättelsen kan då bli ett centrum i gudstjänsten, dramatiseras eller kommenteras och utläggas av präst: som en berättelse om oss, om Jesus i vårt liv, om nattvarden……
De andra texterna är korta. Den första är ovan nämnda, Ps. 34:15: ”Sky det onda och gör det goda, sträva efter att hålla fred.” Just att texten är så allmänt hållen, den säger det som vi alla i princip bejakar även om det är svårare att göra, bör kunna få den att fungera också för konfirmander samt sekulariserade föräldrar och andra anhöriga. Den allmänna karaktären synliggör ju också att etiken hör till det gemensamt mänskliga samt att vi i ett mångkulturellt samhälle kan - måste - mötas i en sådan strävan som Ps. 34:15 uttrycker, över etniska och kulturella gränser, över gränser mellan religiösa traditioner och icke-religiösa livsåskådningar.
De övriga texterna talar däremot om det specifikt kristna. De kan delas in i två grupper: å ena sidan en Paulustext, å andra ett antal texter ur Johannesskrifterna där två har temat ”kärlek” och den tredje talar om utvaldhet och om att ”bära frukt” i världen.
Paulustexten är ytterligare en klassisk text som i konfirmationen kan ges vidare till en ny generation: Gal. 3:27-28. Den har dopanknytning och säger att dopet för människor in i en gemenskap, i en enhet med och i Kristus, där inte längre de gamla gränserna mellan människor (jude-grek) gäller samt att samhällspositioner (slav-fri - man-kvinna) inte är avgörande för relationerna i den kristna gemenskapen. I sitt ursprungliga sammanhang var texten sannolikt en vision för just gemenskapen i den kristna församlingen, inte ett program för att avskaffa slaveriet eller göra kvinnor och män jämställda i familj och samhälle. ”…man eller kvinna” är t o m en felaktig översättning: den grekiska texten syftar på 1 Mos. 1:27 som talar om ”man och kvinna”, mer ordagrant ”manligt och kvinnligt”. Orden kan i sitt ursprungliga sammanhang ha talat om en församling lik den i 1 Kor. 7, där många avstod från äktenskap och barn i väntan på Jesu snara återkomst.
Men texter är inte låsta till sina ursprungliga betydelser och sina författares avsikter. Gal. 3:27-28 har därför getts nya betydelser genom historien, framförallt så att dess vision givits konsekvenser i samhället. Den kan nytolkas som en vision av en värld där ingen mer är slav, där kvinnor och män möts som jämlikar och där det gemensamt mänskliga är viktigare än det som skiljer människor - t ex judar och greker - från varandra. Med denna nytolkning inom kristna traditioners ramar talar alltså Gal. 3:27-28 in i vårt samhälles mångfald. Den påminner om att gemenskapen mellan de döpta uttrycker en vision av gemenskap över tidigare gränser som gör dem som förut var ojämlika till jämlikar, en vision med samhälleliga konsekvenser bortom dem som dess ursprunglige författare kunde tänka sig. Att leva som döpt är att leva mitt i samhället för att den visionen ska bli mer än vackra ord.
Dessutom kan texten påminna om att Paulus och de andra tidiga kristna levde i en värld och en kultur präglad av mångfald, där människor av olika etnisk, kulturell och religiös tillhörighet möttes så att element från olika kulturer blandades och mycket nytt uppstod. Kristendomen är ett barn av denna kultur, den hellenistiska. Men för de enskilda som levde i den kulturen kunde också dessa kulturmöten och kombinationerna ske inom ramen för deras egna liv. Paulus var jude men kunde grekiska och vi ser i hans brev att han påverkats av grekisk-romersk retorik och sannolikt också i viss mån av icke -judiska filosofer. Han och många andra judar förenade detta att vara jude med element från den allmänna hellenistiska kulturen. De kunde formulerade sin tro med hjälp av t.ex. hellenistisk filosofi. Det har tydliga likheter med hur många i dagens Sverige förenar olika traditioner och är samtidigt svenskar och syrianer, svenskar och muslimer, för att ta två exempel. De som konfirmeras kanske känner igen detta från sina egna liv och sina vänners liv och om de säger ja till att vara kristna kommer de att vara samtidigt kristna och mycket annat.
De johanneiska texterna är tre stycken. Två talar på johanneiskt vis om kärleken. I Joh. 15:12-14 ger Jesus lärjungarna budet ”att älska varandra såsom jag älskat er” och i 1 Joh. 4:11-13 skriver Första Johannesbrevets författare i samma tradition om att vi ska älska varandra såsom Gud älskat oss. Båda handlar om gemenskap. I Joh. 15:12-14 sägs ”ni är mina vänner”, något som då sägs till en ny generation. I 1 Joh. 4:11-13 talas om Guds närvaro i och bland dem som älskar varandra. Det mönstret bryts något i Joh. 15:16 som för in nya temata: att vara utvald, bära frukt i världen och att den som gör det ska få det hon/han ber Fadern om i Jesu namn.
Texternas betoning på kärlek, gemenskap med Gud och människor, att leva ett kärleksfullt liv, bära frukt i världen, gör att det är lätt att förstå varför de kan ha en plats i en konfirmationsgudstjänst. De kompletterar också den mer allmänna Ps. 34:15 genom sin tydligt kristna karaktär, då de talar om gemenskap med Gud genom Kristus och med andra kristna. Det kan också vara en poäng att använda en text där vänskap är framträdande då för många tonåringar vänskapsrelationer är mycket centrala och bärande. Men texterna har sina svårigheter och bör därför finnas med tidigare i undervisningen där svårigheterna kan hanteras. Svårigheterna bör också mötas i konfirmationsgudstjänsten om de läses.
Joh. 15:12-14 säger ju att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner, vilket förstås syftar på den kristna tron på att Jesus dog och uppstod för mänskligheten. Men antyder inte texten också att han i detta är en förebild? Vi är Jesu vänner om vi gör det han befallt, älskar varandra som han, sägs det - men han gör det till döden. Hur kom det in i en svenskkyrklig konfirmation? Vi lever ju inte i ett samhälle där många kristna kämpar mot en diktatur eller förföljs till döds för sin tro. Valet av text inte självklart och måste bearbetas: ska vi dö för våra vänner eller för någon eller något annat? Det är ju att leva för något som faktiskt krävs av de flesta av oss och det vi önskar att konfirmanderna ska få göra. Jesus är inte bara och främst den som dog utan också den som visar vad det är att leva hängivet för andra människor och för Gud och som kallar oss att göra det där vi är och på våra villkor även om han också är den som betalade för detta liv med sin död. Så: vad ska vi inte främst dö för utan framförallt leva för och hur ska vi göra det? Vilka bibeltexter hjälper oss ge svar på den frågan?
Joh. 15:16 säger att Fadern, Gud, ska ge vad vi ber om i mitt, alltså Jesu, namn. Här aktualiseras alltså den svåra frågan om bönesvar, särskilt uteblivna bönesvar. Ska texten användas i gudstjänsten måste detta tas upp i predikan, tal till konfirmanderna, eller på annat sätt, och frågorna måste ha bearbetats i undervisning, gärna med utgångspunkt i texten. De som arbetar med konfirmander kan kanske också inspireras att söka efter andra bibeltexter om bönen som ger andra, eller kompletterande, perspektiv på bön, bönens makt och bönesvar. Dessutom går det att läsa Joh. 15:16 så, att bönesvar följer av att den som ber burit ”frukt som består” i världen. Är det verkligen det vi tror och så det fungerar, att bönesvar följer ur ett gott och riktigt liv?
Av alla de föreslagna texterna är det bara en, 1 Joh. 4:11-13, som talar om Anden, utöver formuleringen om dop i ”Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” i Matt 28:16–20. Med tanke på att Anden är central i momenten ”Bön och handpåläggning” samt i sändningsorden till konfirmanderna är det lite märkligt att bara en av de föreslagna texterna nämner Anden. Detta borde inspirera dem som arbetar med konfirmander att fundera vidare. Finns det ytterligare bibeltexter som kan användas i konfirmationsundervisningen och i konfirmationsgudstjänst/mässa för att tala om den Helige Ande på ett sätt som är både intellektuellt begripligt och existentiellt angeläget för präst och övriga i arbetslaget och kan bli det också för konfirmanderna och deras anhöriga?