Sångerna som ingår i ordinariet har i regel en fast text, medan musiken varieras under kyrkoårets olika perioder. Här ingår Kyrie, Gloria och Laudamus, Credo, Sanctus, Agnus Dei och Benedicamus. Undantaget gäller Laudamus, där det även finns flera texter att välja mellan.
I propriets sånger varierade även texterna och anpassades efter kyrkoårets tema eller till speciella högtidsdagar. Till propriet räknades Introitus, Graduale, Offertorium, Prefation och Communio.
Såväl ordinariet som propriets sånger hade musik i gregoriansk stil.
Mässa på svenska förändrade musiken
På 1520-talet reformerade Martin Luther mässan och skapade två så kallade evangeliska mässor, avsedda att fira i de evangeliska församlingarna som bildades efter Luthers reformation. I den ena mässordningen, med rubriken Formula Missae (1523), behöll han en hel del av latinet, också i de liturgiska sångerna. I den andra, Deutsche Messe (1526), var i stort sett alla texter tyska och till flera av de liturgiska sångerna skrev Luther parafraser, med tyska texter och nya melodier, ofta i annan stil än den gregorianska.
Med Formula Missae som utgångspunkt skapades Mässa på svenska, som officiellt togs i bruk 1531. Olaus Petri med flera arbetade med översättningen och stod då inför ett problem: Sångerna i ordinariet, med återkommande, korta och ofta upprepade fraser, var relativt lätta att snabbt översätta och anpassa till de melodier som folket kände till.
Sångerna i propriet, med sina mer omfångsrika och dessutom varierande texter innebar ett omfattande arbete – och därför blev vägvalet, något förenklat, att ersätta flera av dem med psalmer på svenska.
- Introitus ersattes av Ingångspsalm.
- Gradualet ersattes av en psalm som fick rubriken gradualpsalm.
- Offertoriet blev en svensk nattvardspsalm.
- Sången under nattvardsutdelande, Communio, ersattes av psalmer eller av tonsättning av Nunc Dimittis, Symeons lovsång.
- Prefationerna (inklusive Sursum Corda), inledningen i nattvardsfirandet, behölls, men endast med ett fåtal alternativ. Prefationerna behöll även sin musikaliska utformning som gregoriansk recitativisk sång.
- Efter en tid återkom Introitus, som nu hade hunnit översättas, i några varianter, med gregorianska melodier. Introitus var tidigare mässans ingångssång, som ersatts av en svensk psalm. När introitus återkom följde den på ingångspsalmen och innebar därmed en dubblering av mässans musikaliska inledning.
Denna utveckling innebar att begreppet ”liturgiska sånger” i svenskt sammanhang begränsades till de sånger som ingick i ordinariet med tillägg av prefationen. Introitus fanns kvar men ingick inte på samma sätt i kyrkohandbokens del med liturgiska sånger. Dessutom ersattes ofta Credo av läst trosbekännelse eller av Luthers credopsalm, och försvann även den som en självklar del av mässans liturgiska sånger.
I de kyrkohandböcker som antagits under 1900-talet och den senaste, 2017, innebär det att antagna musikserier och gudstjänstmusik i kyrkohandboken enbart har omfattat sångerna i ordinariet (dock ej Credo) samt i varierande omfattning några korta liturgiska dialoger/fraser; Halleluja, inledning och avslutning av textläsningar, förbönsomkväde med mera).
I det arbete som nu pågår med att samla in alternativ till musiken i kyrkohandboken 2017 är det musik till mässans liturgiska sånger i denna snävare betydelse som efterfrågas.
Om mässans ordinarie liturgiska sånger
Kyrie – Kristusrop
Kristusrop ingick tidigt i den kristna liturgin i form av en litania, det vill säga en bön där präst, diakon eller gudstjänstledare sjöng de längre och i viss mån fritt formulerade bönerna medan församlingen svarade med ropet: Herre, förbarma dig alternativt Kristus, förbarma dig.
I de västra delarna av kyrkan försvann litaniadelarna under 700-talet medan de fortfarande finns kvar i öst-/ortodoxa kyrkan. I väst har kyrieropen sjungits tre eller nio gånger.
I den svenska kyrkohandboken 1986 återinfördes två kyrielitanior som alternativ till att endast sjunga kyrieropen. I kyrkohandboken 2017 ändrades rubriken till Kristusrop, med avsikt att förtydliga sångens syfte och adressat.
Kyriet/Kristusropet är församlingens gemensamma rop till Kristus. Det trefaldiga ropet ska inte uppfattas som riktat till treenig Gud, utan just till Jesus Kristus. Det grundar sig bland annat i Bartimaios rop i sin nöd till Jesus (Mark 10:47) och är ett rop i nöd samtidigt som det är en bekännelse av att Jesus är Kristus, Herren, det vill säga Gud. Det är en bön i gudstjänstens inledning till Kristus som delat mänskligt liv i alla dess dimensioner och samtidigt är Gud, en bön om närvaro i våra liv, hur vi än har det. Det är alltså ingen bön om förlåtelse.
Gloria och Laudamus – Lovsången
Gloria var under lång tid förbehållet påven, senare biskopar, och sjöngs i alla mässor i väst först på 1000-talet. Gloria är ett citat från julens evangelium, Luk 2:14, och är prästens eller gudstjänstledarens inledning av lovsången.
Laudamus är en tidig kristen hymn som infördes i östkyrkan på 300-talet och först på 1000-talet i väst. I Luthers mässor finns två nyskrivna parafraser, O Herre Gud av himmelrik samt Allena Gud, och i de svenska kyrkohandböckerna från 1900-talet infördes flera alternativ till Laudamus, även i andra musikaliska stilarter, exempelvis Måne och sol och det så kallade Zululaudamus, inspirerat från södra Afrika.
Laudamus är en trinitarisk lovsång, där Guds treeninghet presenteras och äras.
Sursum Corda och prefation – Lovsägelsen
Sursum corda, en uppmaning att lyfta sinne och hjärta till Gud alternativt att öppna sinne och hjärta för Guds närvaro, förekom i kristen liturgi redan på 200-talet och anknyter till den judiska måltidsvälsignelsen.
Även prefationen, som en ofta fritt formulerad bön inför mysteriet, förekommer tidigt i kristet gudstjänstfirande. Prefationernas texter fastställs så småningom och ses som en del av nattvardsbönen, evkaristibönen. Luther har med prefationer i sin latinska mässa medan de inte ingår i den tyska mässan.
I de svenska mässordningarna har prefationerna varierat under historien, både när det gäller antal och om prefationen ingått i mässans ordning överhuvudtaget. I den senaste kyrkohandboken finns ett stort antal prefationer, flertalet skrivna till recitativiska melodier.
Texter till prefationer följer ett tydligt mönster: Lovprisning riktad till Gud övergår i beskrivning av Guds verk i Kristus, varierat utifrån aktuell period alternativt dag på kyrkoåret. Prefationen avslutas med uppmaning till lovsång i församlingen tillsammans med änglarna och övergår därefter direkt i Sanctus.
Sanctus – Helig
Sanctus historia är oklar, förmodligen infördes sången på 300-talet i östkyrkan och något senare i väst.
I den svenska liturgin har Sanctus flyttats fram och tillbaka, beroende dels på att nattvard under lång tid inte firades mer än enstaka gånger per år, dels på hur resterande del av nattvardens liturgi var utformad (den var tidvis begränsad och nattvardsbönen var reducerad till enbart instiftelseberättelsen). Då nattvard inte firades sjöngs ibland Sanctus i gudstjänstens inledning.
Sanctus är mässans stora lovsång, en hyllning till Gud som kommer till oss i Kristus, han som kommer i Herrens, det vill säga Guds namn. Det är en kombination av sång till Helig Gud i Jesaja 6:3, Hosiannarop samt den del som kallas Benedictus, det vill säga Välsignad är han som kommer, vars text bygger på Psaltaren 118:26 tolkad i Matt 21:9. Notera att ”den” som kommer i Psaltaren i Matteus är utbytt till ”han” med hänvisning till att vi vet att den som förmodades komma är Jesus Kristus.
Agnus Dei – O Guds Lamm
Agnus Dei finns med i den latinska mässan från 600-talet. Inledningsvis var sången lång och sjöngs under brödsbrytelsen (då mycket bröd skulle brytas). När oblater infördes fanns inte längre behov av en lång sång och på 1100-talet är Agnus Dei en förenklad sång med tre upprepade fraser samt tillägg med bön om frid.
I de tidiga svenska mässordningarna sjöngs Agnus Dei ibland under kommunionen och som alternativ användes Luthers parafraser Guds rena lamm samt Jesus Kristus är vår hälsa. Agnus Dei bygger på en lång rad bibelställen (Joh 1:29, Ef 2:14, Upp 5:11-14 med flera) om hur Jesus identifieras som Guds lamm, som offrar sig för vår skull. Det handlar om försoningens mysterium, Jesus död, uppståndelse och seger över ondskan.
Benedicamus – Lovprisning
Under medeltiden införs denna korta lovsång i form av en dialog som ersättning för att prästen enbart säger att mässan är slut (”Ite messa est”). Den finns med i den svenska mässan under lång tid.
I kyrkohandboken 1986 kompletterades den dialogiska Benedicamus med alternativet att sjunga en lovpsalm. Detta har sedan dess blivit det vanligaste alternativet att avsluta mässan.
