Högmässan – den förlorade sonens vandring
Att delta i högmässan är att gå direkt in i den bibliska världen. Högmässan är den förlorade sonens vandring. (Luk. 15). Det är en liknelse som Jesus berättar. Den handlar om sonen som tar ut sitt arv, ger sig ut på en misslyckad livsvandring, ångrar sig och återvänder till det hem han lämnat. Där blir han av sin far mottagen med en öppen famn och stor välkomstfest. Det är en liknelse som berättar om en älskande och generös Gud som tar emot den människa som vill ompröva sitt liv.
I gudstjänsten får vi som deltagare göra om samma vandring. Liksom den förlorade sonen erbjuds vi att återvända, bekänna våra synder, ta emot evangeliets tillsägelse, ”Du är förlåten och älskad” för att så småningom fira festmåltid.
Möten med bibliska personer
På vägen mellan återvändande och fest, samling och mässa, hinner vi med många möten med bibliska gestalter. Vi får låna deras ord för att vi känner igen oss i deras liv. Med den blinde mannen vid vägkanten utanför Jeriko får vi ropa: ”Herre, förbarma dig”, (Mk. 10:26) och be att Kristus skall ha omsorg om oss och vara hos oss efter sitt löfte. Vi inbjuds att tillsammans med de nattarbetande herdarna på julnatten lyssna till julnattens änglasång: ”Ära åt Gud i höjden och på frid på jorden, bland människor som han älskar.” (Luk. 2:14). Den som fick dem att söka sig till stallet och Jesusbarnet. Vi blir delaktiga i läsningar som konkret lyfter oss in i kristusmöten och identifiera oss med de allra första kristna som omskakade lyssnade till vad missionsapostel Paulus hade att säga. Skulle han uppmuntra, berömma, tillrättavisa eller bara ge lite mer av teologisk undervisning? Ofta blev det lite av varje men alltid en påminnelse om den delaktighet i det nya liv som Jesu död och uppståndelse gav oss.
Tillsammans med alla kristna
I gudstjänsten blir vi också påminda om det som en gång hände i Jerusalems tempel t då profeten Jesaja fick ett dramatiskt möte med Gud och upplevde Guds kallelse. Med de märkliga seraferna som den gången uppfyllde templet får vi sjunga: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” (Jes. 6:3) Tillsammans med Jesus och hans lärjungar, när de satt på Bergspredikans berg, får vi be: Vår fader, du som är i himlen…” (Matt. 6:9 ff.) Med Johannes döparen, vid Jordanstranden, får vi rikta blicken mot Jesus och säga: ”O, Guds lamm som borttager världens synder”. (Joh. 1:29) Tillsammans med alla kristna genom alla tider får vi påminna oss hur det gick till vid nattvardens instiftelse i övre salen. Vid altaret tas vi in i en gemenskap med alla de som levt, lever och kommer att leva och som sätter sitt hopp till Kristus som den som utgivit sitt liv för att vi ska få liv. Allt avslutas med att vi får ta emot den välsignelse som Mose och hans bror Aron fick som en gudsgåva. (4 Mosebok. 6:22 ff.) Gudstjänsten är i djupaste mening en mötesplats med många av bibelns människor. Våra liv får möta deras liv och gudserfarenhet.
En övning för evigheten
Det tillhör varje gudstjänst att få sjunga. Det är också bibliskt. ”Sjung och spela till Herrens ära, tala om alla hans under” uppmanar kung David sina präster. (1 Krön. 16:9). Med psalmernas ord får vi både uttrycka trons innehåll och trons tilltal till levande Gud. I sången får vi dessutom rikta blicken mot den dag då den fullkomliga gudstjänsten ska firas, den dag bordet dukas i himlen och vi i mötet med Kristus får sjunga: ”Halleluja! Frälsningen och härligheten och makten finns hos vår Gud.” (Upp. 19:1) Gudstjänstsången blir en övning för evigheten och den stora glädjen att få möta Jesus Kristus, ansikte mot ansikte.
Gränsöverskridande gudstjänst
Så är högmässan och gudstjänsten en tidlös vandring genom bibelns värld. I kyrkans rum så upplöses rummet och tidens begränsningar och ramar. Det är ungefär som med leken. Plötsligt befinner man sig på en plats där andra regler råder, andra beteenden är tillåtna, upprepande och återupprepande är en del av det som sker. Det är till detta gränsöverskridande som det sakrala rummet, tiden och riten hjälper oss. Plötsligt landar himlen och andra världar blir närvarande. Inte minst den bibliska. I psykologins sammanhang talar man om den positiva regressionen. Det är när man känslomässigt förs tillbaka, återupplever och påminns om sina allra tidigaste och mest grundläggande behov. I gudstjänsten händer något som inga ord kan beskriva.
Vi får återupprepa det som en gång skedde. Inte bara som en påminnelse om något som var utan som något som sker igen och åter igen. Det som var blir nu. Lärjungarna blir vi. De bibliska gestaltarna blir våra livskamrater och vi får se vad de såg, höra vad de hörde och tillsammans med dem får vi ropa ut vår nöd men framför allt tacka för det liv som varje dag är en ny gåva.
Den tacksamhet som gestaltas i det vardagsliv där den fortsatta gudstjänsten levs, gudstjänsten efter gudstjänsten.