Ordet kyrka kommer av det grekiska ordet Kyriakä vilket betyder ”det som hör Herren till.” Herren i detta fall är Jesus Kristus. ”Låt oss inte glömma att det är Herren som leder kyrkan”, skriver påven Franciskus på twitter. Det är bara att hålla med.
Kyrkans djupaste självförståelse är att hon inte är en organisation, förening eller sammanslutning bland alla andra. Kyrkan är Guds skapelse. Kyrkans utgångspunkt är påskens budskap om den uppståndne Jesus Kristus och pingstens verk där Guds ande utges över allt folket. ”Kyrkan är de heliga samfund i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.” Så står det i den Augsburgska bekännelsen som är en del av vår kyrkas bekännelseskrifter. Kyrkan tar alltså på ett särskilt sätt gestalt där gudstjänst firas.
Gudstjänstens glädje och vånda
Gudstjänsten är den kristna församlingens stora glädje och vånda. Glädjen, därför att vi får samlas i tron på löftet om Guds närvaro, lyssnar till Guds ord och ta emot Kristus i nattvarden. Våndan, därför att det stora ofta kännas så litet när det kommer i våra händer och vår mun eller kan upplevas så torftig när den ska gestaltas i de sammanhang där vi själva lever och verkar. Kan all vår goda vilja ibland bli vår största motståndare, när vi i vår lokala gudstjänst ska fira gudstjänst präglad av evangeliets glädje och hopp? Kanske finns det anledning att fundera över de frestelser som kan drabba oss i gudstjänstarbetet.
Gudstjänstensförberedelsens frestelser
Det som är typiskt för frestelser är att de är frestande. De berör ofta det i våra liv som är sårbart och skört och som därför gör att frestelser kan vara lockande att falla för. I bibeln kallas frestaren för ”ljusets ängel”. Det som till synes kan verka gott kan alltså vara en frestelse som leder till något negativt. Ljuset kan förvandlas till mörker, glädje till sorg, hopp till förtvivlan. Frestelser är sällan något man kan värja sig för. Luther citerar en gammal präst som gav råd till en eremit: ”Du kan inte värja dig mot att fåglarna flyger fram och tillbaka i luften, men att de bygger bo i ditt hår, det kan du förhindra.”
Uppgivenheten
”Det kommer ändå inga.” Inga brukar oftast betyda några få. Det kan också betyda färre än det var förr. Det är en verklighet som många delar. En verklighet som allt för lätt kryper innanför skinnet och skapar känslan av misslyckande, osäkerhet och oduglighet. När gudstjänstens värde förvandlas till antal leder det ofta till uppgivenhetens ”det är ingen idé”.
Uppgivenheten kan också beröra min egen oförmåga: ”Jag har ändå ingenting att säga.” Det kan visserligen vara både sant och osant men det stora problemet är att det leder till självupptagenhet och får mig att glömma att förkunnaruppdraget aldrig är vare sig mer eller mindre än budbärarens roll.
Ytligheten
Luther sa: ”Sex ting hör till en predikant, som världen vill ha honom: För det första ska han ha fint språk, för det andra att han är lärd, för det tredje att han är vältalig, för det fjärde att han är en vacker man, som flickor och kvinnor kan ha kär, för det femte att han inte tar betalt utan delar ut pengar, för det sjätte att han predikar det man gärna vill höra.”
Luther berättar också om när kyrkoherde Ambrosius uppmanade sin församling att flitigt höra Guds ord och fick till svar:” Ja, käre kyrkoherde, om ni rullar in ett fat öl i kyrkan, och sedan kallar oss dit, skall vi gärna komma.”
Det Luther skriver skulle nog lätt kunna översättas till andra frestelser. Det finns ofta en spänning mellan identitet och relevans. Det är lätt att förlora sin själ i önskan att uppskattas, samla de stora skarorna eller vinna billiga poänger. Men i ytlighetens tid är det istället djupen som föder längtan.
Perfektionen
Luther sa ” Musiken är vår vägledning och läromästare. Den gör människor blidare, fridsammare och visare. Dåliga musiker gör den nyttan att man kan höra och förstå vilken skön och kostbar konst musiken är. Ty vitt uppfattar man bäst om man jämför den med svart.”
Viljan till perfektion kan förvandla gudstjänst till prestation. Där prestationen kommer in går ofta glädjen ut.
Gudstjänst för dem som inte är där
I den goda ambitionen att nå människor som inte brukar komma till kyrkan är det lätt att planera med dessa i fokus. Risken är att man då signalerar att de frånvarande är viktigare än de närvarande och att gudstjänsten därmed inte blir för någon.
Kan bäst själv eller det går snabbast att göra det själv
Det besvärliga med den frestelsen är att den förmodligen är sann. Den förlorade möjligheten blir dock att man då hindrar enskilda att växa och människor att få bidra med sina gåvor. Viljan till effektivitet står allt för ofta i vägen för uppgiften att bygga relation.
Konsumtionstänkande
I en kultur där många producerar för andra som konsumerar är risken stor att man förvandlar församling till åhörare och gudstjänstfirare till konsumenter. De som ansvarar för gudstjänsten riskerar därmed att bli några som uppträder för andra och det ”vi” som är karaktäriserande för gudstjänst blir ett ”vi” och ett ”dem”.
Att inte ta människor på allvar, tilltro dem
Konstnären Eva Spångberg skrev en gång om skillnaden mellan ”barnslighetens farlighet och barnslighetens salighet.” I ”expertrollen” finns ofta risken att inte tilltro människor vare sig mogen tro eller erfarenheter av Gud. Det kan vara lätt att omyndigförklarade både barn och vuxna. Bara den som blir accepterad och tagen på allvar kan börja förändra och finna nya vägar i sitt liv.
Lättjan
Lättjan är ett känt andligt fenomen i all andlig vägledning. Man brukar jämföra den med dåsighetens eftermiddagskänsla. I lättjan vill vi finna den enklast vägen som ofta visar sig vara en återvändsgränd. Där lättjan segrat skapas upplevelsen av tomhet och tomrum. En gudstjänst som berör är den som är född i blod, svett och tårar, genom brottning både med Gud och det egna livet.
Inse vad hoppet är
Frestelserna tycks vara många. De som förmodligen påverkar oss mest det är de som vi inte ens vet om eller kan benämna. Ändå går det nog inte att komma undan frestelserna. Förresten, varför skulle inte vi frestas när vi närmar oss det heliga uppdrag som det innebär att förvalta Guds ord då Jesus själv i början på sitt uppdrag fick tillbringa 40 dagar i öknen för att utkämpa sin frestelsekamp? Lika lite som det går att leva livet smärtfritt går det att leva livet utan kamp. Ändå kanske det är i kampen med oss själva, livet och våra egna ambitioner som något nytt kan födas. Den som vill veta sig inte stå ensam i kampen kan alltid vända sig till Martin Luther. Vem om inte han vet vad som kan födas ur kampen? Det är förmodligen därför han också kan skriva:
”Om jag levde längre skulle jag skriva en bok om anfäktelser. Utan dem kan man förstå varken den Heliga skrift, tron, fruktan eller Guds kärlek. Den som aldrig utsatts för frestelser kan inte veta vad hopp är.”
Författare: Esbjörn Hagberg