Tankar kring de olika alternativen påverkas av att jag har arbetat med handboksförslagen sedan år 2012 på olika sätt.
Varje gång vi sätter oss ner och planerar en gudstjänst behöver vi tänka på varför vi firar gudstjänst. Vad vill vi att människor ska bära med sig? Kyrkoordningen (KO) skriver i kapitel 17 om gudstjänsten: De som firar gudstjänst sänds ut för att i vardagen vittna om evangelium och göra kärlekens gärningar, till mission och diakoni. Så hur kan konfirmationsgudstjänsten bli ett tillfälle där gudstjänstfirarna får med sig den näring som medför att de kan vittna om evangelium och göra kärlekens gärningar?
Delta i planeringen
Konfirmandtiden är en tid av nära gemenskap. Den innehåller gott om lekar och övningar som bidrar med skratt och lärdomar. De finns helt unika stunder av stillhet, bön och gudsmöte. Jag tror det blir lättare för konfirmandernas anhöriga att sändas ut att göra kärlekens gärningar om de upplever att konfirmandernas engagemang och glädje sätter avtryck i gudstjänsten. Detta kan ingen gudstjänstform frambringa. Det är konfirmandtidens gemenskap som skapar den upplevelsen.
Konfirmanderna behöver i god tid få vara med och planera sin konfirmationsgudstjänst. Det är ibland lättare sagt än gjort. Om konfirmanderna får önska psalmer kan det komma många förslag. Det kan finnas en betoning på psalmer ur Ung psalm. Som ansvarig ledare och präst för jag då ett samtal om vilka psalmer vi kan få till på bästa sätt i gudstjänsten. Jag påminner om att äldre släktingar också vill känna igen sig i någon av psalmerna. Utifrån samtalet blev det till slut en prioritering. Fyra psalmer blev församlingssång. Några psalmer togs in i konfirmandernas predikan. Alla önskemål kom inte med. Vi inledde med en känd sommarpsalm, som inte ingick i konfirmandernas första förslag.
Jag tror på dig
I vår gudstjänstplanering ville vi aktivera konfirmanderna så mycket som möjligt. I konfirmations-gudstjänsten gick konfirmanderna in i procession och en av dem bar korset. Två konfirmander ledde inledningsbön, eftersom den rymmer ett tack för konfirmandtid och gemenskap passar det att konfirmander leder den.
Efter inledningsbön ställde vi frågan: Vill ni konfirmeras och leva i Kristi världsvisa kyrka? Det finns två sätt att ställa frågan på. Vi valde den första eftersom den andra innefattar orden ”vi får bekänna vår kristna”, ord som betonar att dop och konfirmation skulle vara en bekännelsehandling från individens sida. I vårt konfirmandteam tänker vi oss att det är primärt Gud som handlar i dop och konfirmation. Det är Gud som säger till konfirmanden: Jag tror på dig. Man kan också välja bort frågan. Vi tog med frågan för den visar på att vi alltid är två i en relation och att människan har en del av ansvaret i relationen till Gud.
En grävskopa för barnasinnet
Det finns många fina bibeltexter i den nya kyrkohandboken. Våra konfirmander hade flera bibeltexter i sin predikan och därför läste vi enbart den obligatoriska texten. Ett stort fokus beträffande gudstjänsten handlar om konfirmandernas predikan. Vår strävan är att varje konfirmand ska ges möjlighet att säga något. Den som inte vill säga får göra något praktiskt. Talet till konfirmanderna genomfördes på ett sådant att varje ledare bildligt fick skicka med en sak i konfirmandernas ryggsäck. En ledare skickade med en grävskopa för att de skulle behålla barnasinnet. En annan skickade med en pall för att de skulle nå sina mål. Det blev således både skämtsamt och kärleksfullt.
Efter trosbekännelsen och under psalm 768 (Du omsluter mig) gick konfirmanderna fram till altarringen för bön och handpåläggning. Samtliga ledare deltog i momentet. Därefter satte sig konfirmanderna åter i kyrkbänken. Två unga ledare ledde förbönen för konfirmanderna och världen som de utformade fritt efter kyrkohandbokens förbön. Enligt konfirmandlägrets tradition avslutade vi gudstjänsten med att vi sjunger välsignelsen ur Ung psalm. Under en instrumental del av sången ger prästen välsignelsen enligt kyrkohandbokens formulering.
Koppla samman dopets och konfirmationens teologi
Sammanfattningsvis är det ingen dramatisk skillnad mellan kyrkohandbok 1986 jämfört handbok 2017. Inledningsbönen med sin karaktär av tacksägelse löper fint vidare in i frågan till konfirmanderna. Det är en god placering av frågan om man vill använda den. Orden som avslutar trosbekännelsen har en undervisande karaktär som påminner om att trosbekännelsen är mycket mer än en bekännelse. Vi får leva och dö in i trosbekännelsens berättelse. Det andas både mysterium och förtröstan.
Anknytningen till dopet har tydliggjorts konfirmationsgudstjänsten. Det är mycket bra. Det kräver att konfirmandledarna strävar efter att hålla samman dopets teologi med konfirmationens teologi. Menar vi att det är Gud som är aktiv i dopet och döper barnet oavsett barnets förmåga till tro bör samma hållning återspeglas i konfirmationen. Till sist, det är en välsignelse att fira konfirmationsgudstjänst med en grupp 15-åringar som är på väg ut i livet. Tack för det Gud!
