Själavårdande gudstjänst
Själavård är teologi i personlig kontext. Den definitionen gavs till mig en gång på det norska själavårdcentret Modum Bad. Själavård är alltså något personligt och djupt privat. Det är ett samtal där den enskilda människans berättelse möter den stora berättelsen om kristen tro och det sker något som på olika plan berör en persons liv. Tänker man så är gudstjänster inte själavård. Gudstjänst är ett skeende där människor möts kring ordet och sakramenten. Är själavårdsrummet till sin karaktär slutet är gudstjänstrummet öppet. Är själavården huvudsakligen enskild är gudstjänsten kollektiv. Är tilltalet i själavården personligt och privat är tilltalat i gudstjänsten allmänt.
Att gudstjänsten inte är själavård i strikt bemärkelse gör det ändå fullt möjligt att gudstjänsten kan vara själavårdande. Att definiera vad det betyder att något är själavårdande är komplicerat. Här skulle kunna användas ord som att vara bekräftande, förmedla hopp, skapa befrielse från synd, skuld och skam, ge tröst, mod, förmedla en mening och en upplevelse av gemenskap.
Den positiva regressionen
När jag försöker påminna mig vad människor upplever själavårdande är det inte ovanligt att de berört det som omramar gudstjänsten. De har nämnt ett bemötande där de såg sig sedda och välkomnade. Likaså har de talat om gemenskapen och samtalen vid kyrkkaffet. Allt detta blir särskilt viktigt för de som tillbringar en stor del av veckan i ensamhet.
Andra har också kunnat tala om själva gudstjänsten som själavårdande. I gudstjänsten sker ofta något med oss. Vi benämner det ibland som den positiva regressionen. Gudstjänstens rum, stillheten, liturgin och det igenkända gör oss små och berör därmed de djupaste erfarenheterna och känslorna hos oss. Jag har kommit på mig själv att även som äldre plötsligt under en gudstjänst påminna mig barndomens gudstjänstrum och gudstjänster eller i en känd psalm i minnas barndomshemmets aftonbön och känslan av trygghet. Påtagliga uttryck för den regression som kan ske och som gör oss både öppna och sårbara. Är det möjligen detta som gör att vi kan uppfyllas av så starka känslor inför det som sker i gudstjänsten, allt från glädje till ilska?
Vår egen förförståelse
Lika svårt som det kan vara att definiera erfarenheten av att något är själavårdande, lika svårt är det att visa på vad som i gudstjänsten är själavårdande. Enklast kan nog sägas att allt kan vara själavårdande, helt beroende av den människas historia och livssituation som firar gudstjänst, vad hon ser, hör, gör, upplever, uppfattar och tolkar. Jag tror inte att jag är ensam om erfarenhet av att någon efter gudstjänsten tackat för vissa ord i predikan som berört dem starkt. Det märkliga är att man ibland vet att man att aldrig sagts det de tycker sig ha hört. Då blir det påtagligt att vi hör med våra öron men lyssnar med våra erfarenheten och tolkar utifrån förförståelse, förväntningar, behov eller önskningar. Att den helige Ande dessutom verkar gör kommunikationsprocessen extra spännande och oförutsägbar.
Musik och psalmval viktiga
Att psalmer, sång och musik fungerar själavårdande är inte minst tydligt i samband med kyrkliga handlingar. Liksom liturgin talar de bortom det rationella och logiska. De berör känslodjupen hos oss. Om man önskar en själavårdande gudstjänst blir därför både musik och psalmval viktiga. Det är ingen tillfällighet att många idag har önskemål både vad som ska spelas och sjungas i samband med kyrkliga handlingar. Tårarna som kommer i människors ögon berättar om vad musiken och sången betyder.
I den mån gudstjänstens formulerade böner kan göras till mina egna blir de själavårdande. Orden blir mitt personliga tilltal till Gud och för mig närmare den Gud som redan är nära. Detta torde vara särskilt viktigt att beakta för de som förbereder gudstjänstens förbönsdel. Det vardagligt nära och det som upptar människors tankar för stunden är särskilt viktigt. En påtaglig hjälp att göra den allmänna bönen mer personlig är att skapa utrymme för tystnad och enskild bön liksom att få gå till en ljusbärare och tända ljus. Det blir ett sätt att skapa plats för den individuella i det kollektiva. Här får ett ”jag” finnas i ett ”vi”. Det har också blivit allt vanligare att det i samband med förbönen ges möjlighet till personlig förbön där man inför en förebedjare får nämna något böneämne. Då öppnas för själavård i en själavårdande gudstjänst.
I 1942 års handbok avslutades predikan ofta med orden: ”Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss (…) att vi icke må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och varda saliga.” Formuleringarna visade på förkunnelsens uppgift att vara själavårdande.
Känner sin församling
En själavårdande förkunnelse växer inte fram av sig själv. Förutsättningen för en själavårdande förkunnelse är att förkunnaren känner sin församling. Det görs på många sätt. Att dela vardagslivet med församlingsborna ger en nödvändig kunskap om vad som är viktigt och uppfyller deras tankar. Att göra hembesök och möta gudstjänstdeltagarna i dop-, vigsel och begravningssamtal skapar en fördjupad förståelse för människors livssituation och den glädje och sorg som uppfyller människors liv. Viktigast av allt; en själavårdande gudstjänst växer ofta fram ur den enskilda själavården. I förkunnarens egen själavård ökar den självkännedom som gör att man med församlingen kan vandra på egenupplevda stigar. Predikanten som i själavård möter sina församlingsbor får kunskap om de existentiella och andliga frågor som finns hos dem. Ur alla dessa möten växer den förkunnelse fram som blir en osynlig dialog med de som sitter i kyrkbänk. Evangeliet blir inte bara en lära utan ett direkt tilltal in i människors liv och vardag.
Själavårdande välsignelse
Den som sett in i människors ögon när tilltal ges, ”för dig utgiven och för dig utgjutet”, och när Kristi kropp och blod delas, vet att där sker möten som både berör och förvandlar. Några kan berätta om ett Kristusmöte som gör livet till ett före och ett efter. Andra kan berätta om en stilla närvaro, åter andra kan berätta om att man ingenting upplevde men det konkreta var det som bar som en bro över mörka vatten. När Gud upplevdes som frånvaro var det där man fick den själavårdande erfarenheten av att bäras av andra och hålla fast vid det som gick att hålla fast vid. Det finns väl ingen plats där livet som gåva och nåd blir tydligare än när Kristus räcks till två tomma händer.
Det finns en bön som på ett särskilt sätt tycks själavårdande och det är välsignelsen. Inte minst den skamfyllda människan och den som inte tror sig om att vara värdefull möter i välsignelsen en gudsbild som är både befriande och läkande. Den som vänder sig bort från sig själv möter den Gud som vänder sig till henne, den som kämpar med oro möter den Gud som vill skänka frid och den som våndas över sin egen otillräcklighet tar emot den Gud som gläds över henne och skänker nåd. Välsignelse betyder ”att tala väl om”. Kan en själavårdande gudstjänst avslutas på ett bättre sätt? Det är som om att allt sammanfattas i välsignelsens ord och i det kors som där tecknas över varje sökande och längtande människa.