Ers majestäter
Socialminister med ansvar för trossamfundsfrågor
Landshövding
Gäster från nordiska samarbetskyrkor
Övriga gäster från samhälle och ekumenik
Ledamöter, biskopar och medarbetare i kyrkomötet
Kära vänner,
Med nya friska krafter möts kyrkomötet, först här i högtiden i den månghundraåriga domkyrkan och sedan i två sessioner i Uppsalas universitets- och kongresshus.
Kontinuitet och förnyelse gäller i alla sammanhang, och vi hälsar nyvalda ledamöter och biskopar och kyrkans nytillträdda generalsekreterare särskilt välkomna.
Vi möts i orons tid. Krig, konflikter, kriminalitet och klimathot präglar tillvaron.
I år ska kyrkomötet fördjupa sig i temat Kyrkan i det offentliga rummet. Det är kyrkomötet självt som – efter en rejäl utredning om sina arbetsformer – har beslutat att tematiska kyrkomöten kan hållas, och just det här temat fastställdes för två år sedan.
Inspiration och ledstjärna finns hos Lutherska världsförbundet, där vår kyrka är en av 140 medlemskyrkor. Lutherska världsförbundet har arbetat fram studiedokumentet för kunskap, perspektiv, metod, dialog och handlingsplaner om kyrkans närvaro och påverkan i offentliga rum.
Teologer från lutherska kyrkor i Latin- och Nordamerika, Afrika, Asien och Europa deltog i arbetet, brottades med temat och samlade sina tankar i dokumentet. Vår egen tidigare ärkebiskop Antje Jackelen var arbetsgruppens ordförande.
Avsikten med tematiska kyrkomöten är att ledamöter och biskopar, vi tillsammans, ska fördjupa oss i samtids- och framtidsfrågor som är avgörande för kyrkan. Kompetensutveckla oss och – eftersom vi är just Svenska kyrkans högsta beslutande organ – fatta beslut som anger färdriktning för kyrkans kommande satsningar. I den skrivelse, som kyrkostyrelsen tillför det internationella studiedokument, föreslås också ett uttalande med sex beslutspunkter om kyrkans roll och gärning i det offentliga rummet.
Kyrkomötets program bjuder – som alltid – spänst i utskott och plenum, därtill i år glädjen att gemensamt och i mindre grupper delta i föreläsningar, kulturprogram, bibelsmedjor och stimulerande samtal.
Vi önskar oss alla fördjupad kunskap, dialog i nya överraskande konstellationer och slutligen ett rejält förankrat, betydelsefullt beslut.
Hos Lutherska världsförbundet råder ingen tvekan. Det offentliga rummet ska vara en rättvis plats för alla, och varje medlemskyrka manas därför till samhällsengagemang.
Tre kännetecken lyfts fram för en rättvis plats för alla:
- Lika tillgång till gemensamma tillgångar och till politiska beslutsprocesser.
- Trygghet, i synnerhet för människor som lever i utsatthet.
- Meningsfullt deltagande av, och samverkan mellan, alla grupper i samhället. (sid. 15)
”Gör inte skillnad på människor” förkunnas i bibeln. För oss kristna står det klart att alla människor är skapade till Guds avbild. Varje människa har samma höga värde. Det ger oss uppdraget att, lika värdigt, se, respektera och värna alla människor. För att tala med Lutherska världsförbundets ord: De ”som lever i förtryck, i fattigdom och utsatthet är inte välgörenhetsobjekt.” (sid. 26) De är människor som vi, med samma rättigheter. Som kristna – och som kyrka – ska vi därför identifiera och försöka åtgärda orättvisor och medverka i arbetet för mänskliga rättigheter. Här knyts vår kristna tro och FNs deklaration om mänskliga fri- och rättigheter samman.
Dialog och samarbete är nödvändiga förutsättningar för att kunna skapa offentliga rum, där alla kan delta på lika villkor. Grundläggande blir därför att samhället kan – och nu citerar jag ännu en gång studiedokumentet – skapa ”hållbara lokala gemenskaper, särskilt där människor med olika socioekonomisk, etnisk, religiös eller kulturell bakgrund lever tillsammans”. (sid. 29)
Här spelar förstås den kristna församlingen huvudrollen. Här lyfts – det som med tillförsikt kallas – profetisk diakoni, det vill säga praktisk omsorg om andra människor, både för deras fysiska välbefinnande och för deras självbestämmande, även religiöst. Här handlar det om kyrkans roll för lärande och växande, att varje människa ska mogna och ta ansvar, i sin familj, i sina sammanhang och i vårt gemensamma samhälle. (sid. 29) Vi som deltog när kyrkomötet hade temat Lärande och undervisning kan känna igen oss – och få djupare insikter.
Lutherska världsförbundet ger exempel:
- Engagemanget för flyktingar för att överbrygga exkludering
- för jämställdhet
- för klimaträttvisa för fredliga interreligiösa relationer.
(sid. 31-33)
Rättvisa och fred är gåvor från Gud, inte bara till oss som samlas i samma kyrka utan till hela skapelsen. (sid. 18)
Vi kristna är kallade ”att vara delaktiga i Guds mission att ge liv i överflöd till alla – inte bara kyrkans medlemmar”. (sid. 19) Om vi avstår från samhällsengagemang, går kyrkan miste om möjligheten att vara salt och ljus i världen. Den omgivande världen går miste om både vår medverkan och vår goda vilja.
Här väcks den för oss i Svenska kyrkan alltid aktuella frågan: Vem är kyrkan? För oss som är – och vill vara – folkkyrka, är det naturligt att tänka att kyrkan är så mycket mer än organisation och byggnader. Kyrkan finns genom oss som hör till kyrkan. Varhelst vi finns och verkar, har kyrkan en möjlighet att träda fram. Nästa fråga blir då, hur främjar vi tryggheten och modet hos var och en av oss, så att vi, i det vardagliga, blir en röst för kyrkan?
Kyrkobyggnaderna i sig är förstås också offentliga rum. Platser för tro och gudstjänst. Rum för ro och tystnad. (sid. 18) Miljöer med rottrådar hos generationer som har levt och verkat långt före oss – deras drömmar och arbete finns förankrade i byggnadens material och arkitektur, i hantverk och konst, i riter och traditioner.
För oss i Sverige är kyrkobyggnaderna också, enligt riksdagens beslut, ett gemensamt kulturarv som Svenska kyrkan ska förvalta och hålla tillgängligt för alla som vistas i vårt land. Det beslutet matchas i sin tur av riksdagens kulturpolitiska mål, att ”främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas”. Det är ett härligt och i alla bemärkelser tungt ansvar som anförtros oss i kyrkan. Vi är tacksamma för de nya miljoner kronor som regeringen vill tillföra statens kyrkoantikvariska ersättning, även om både kulturministern och vi vet att de är otillräckliga.
Men, än så länge står kyrkorna här, med generösa möjligheter att samla människor till trygghet, inte minst i krisens och krigens tid. Kulturarvet klingar genom sången, musiken och klockringningen – och vittnar om den tro som genom generationer har burit människor.
På lutherskt vis landar Lutherska världsförbundet i handling och hopp:
Kyrkan är ”kallad att omvärdera kulturella skillnader mellan samhällets centrum och utkant, mellan mäktiga och förtryckta, mellan människor med hög och låg status.” I detta ska vi även kritiskt granska oss själva och vårt agerande. (sid. 29)
Här finns också hoppet att mänskliga rättigheter ska öppna vägen till ett gemensamt språk med dem som tillhör andra trostraditioner och övertygelser. Att värnet av mänskliga rättigheter i sig ger grund att tillsammans ta itu med globala utmaningar. (sid. 26)
Ja, det finns en tidning som tycker att kyrkomötet ska ägna sig åt väsentligare saker än kyrkans närvaro och engagemang i offentliga rum.
För vår kyrka, som samlar merparten av människorna i vårt land och som nu, särskilt i större städer, erfar ett ökat gensvar från människor som söker sammanhang, mening och tillhörighet i krigens och orons tid, är det väsentligt att stärka medverkan där människor är. Att vara folkets kyrka i vår egen samtid. Bara så tryggar vi kyrkans betydelse för enskilda människor, nu och i framtiden.
”Kyrkan är kallad att, tillsammans med andra samhällsaktörer, vandra fredens väg och skapa tillitsfulla relationer.” (sid. 37)
Nu önskar jag, med kungens ord vid riksmötets öppnande i riksdagen, hela kyrkomötet kraft, mod och visdom.
Kyrkomötet 2024 är öppnat.
Sidhänvisningar till Lutherska världsförbundets studiedokument ”Kyrkan i det offentliga rummet” 2016, svensk översättning, andra utgåvan 2024.