”Se här får jag glädjen att i Jesu namn lämna dig, en kristen istället för en hedning.”
Med dessa eller liknande ord, överlämnade gudmodern det nydöpta barnet till sina föräldrar. Den nyblivna modern var utesluten ur församlingens gemenskap i 40-60 dagar efter barnets födelse, och fick således inte medverka vid dopet.
Dopet var, vilket är vanligt idag, inte bara en namnsgivningsakt, utan en handling där barnet förvandlades från hedning till kristen. Dopet skulle ske inom åtta dagar efter födelsen och helst så snart som möjligt. Barnet var fram till dopet utsatt för onda makter, vilka var tvungna att hållas tillbaka med allehanda medel.
Precis som kyrkans bestämmelser, men också seder och bruk kring dopet, har också dopbarnets kläder förändrats genom åren. Under den katolska medeltiden skulle den som döptes iklädas en ”vit och obefläckad klädnad, som skulle bäras inför Herren Jesu Kristi domstol”. Barnen doppades helt i dopvattnet. Barnen var små, endast ett par dagar gamla, och kyrkorna var ouppvärmda och vattnet iskallt.
I och med reformationen och protestantismens inträde ändrades ett flertal ritualer kring dopet, bland annat togs den vita ”kristninga-klädnaden” bort och vatten östes bara över barnets huvud. I kyrkohandboken 1614 var dessa förändringar fastlagda. Nu började en tid med folkliga, färgglada, rikt dekorerade högtidsplagg för de små. Dopkläderna hade ofta regionala variationer, och status kunde naturligtvis också utläsas.
Dopklädseln var i form av en påse eller kåpa med huva. Barnen var lindade till både armar och ben, och det lilla lindebarnet stoppades enkelt ner i påsen som inte behövde ha några ärmar, utan knöts ihop i halsen.
Doppåsarna var ofta sydda i färgglada tyger, allt från vackra siden-brokader till rester från uttjänta klädesplagg. Rikt dekorerade med allt som var vackert; spetsar, pärlor, glasbitar, band, knappar, dräktsilver, pappersblommor med mera. Initialer och symbolik var också vanligt, tex. vargtänder, kors och annat som skyddade mot onda andar.
Till dopdräkten hörde också en huvudbonad. En hätta/huva för flickor, bestående av ett mittstycke och två sidostycken. Pojkarnas mössa var sammansatt av 4–6 kilformade våder som möttes uppe på hjässan eller i nacken.
Bruket av de äldre dopdräkterna höll på vissa håll i sig ända till slutet av 1800-talet. Vid denna tid började det nya borgerliga dräktmodet att inspirera även dopklädseln. Ljusa och skira tyger användes, och dopdräkten tog form av en klänning. Enbart vita klänningar dröjde ytterligare något, men kom efterhand. Dopmössorna blev lika för pojkar och flickor, ljusblått eller rosa sidenband användes för att markera kön.
Dopklänningarna idag är oftast långa, vilket ska symbolisera något att växa i/med, ett långt liv. Konfirmationskåpan är i sig en symbol för dopdräkten som barnet vuxit i.
