Predikan

Predikan

1 Söndagen efter Trefaldighet 
1 Årg. Ep. Rom. 6:3-11 
I.N.J 
Präst: Olle Svensson

Dopet är inte en punkt, utan en linje! Vad i all världen kan jag nu mena med det? Jo, när vi tänker på vårt dop, då tänker vi väl oftast på det som just en punkt, som något som hände en gång för länge sedan, en fullbordad handling, om vilken jag egentligen endast vet att den har skett. Jag är döpt! Och ändå är dopet inte full-bordat i och med att dophandlingen är över. Nej, det har bara börjat! Som jag sade – dopet är en linje. Det var något som tog sin början där vid dopfunten - mitt kristna liv och lärjunga-skapet hos Jesus. 

När jag talar med föräldrar som skall döpa sina barn, brukar jag ibland fråga vilken färg dop-klänningen har. ”Vit!” svarar de allra flesta. Frå-gar jag varför den är vit, tvekar de flesta om svaret. ”Det är Kristi färg, som symboliserar renhet och rättfärdighet”, brukar jag säga. Och frågar jag: ”Varför är dopklänningen så lång?” Det är ju onödigt mycket tyg för ett så litet barn. Då hör det till undantagen att man vet svaret. ”För att man skall växa i sitt dop” – säger jag 

då. Redan från början får man allt det man be-höver för att leva lärjungaliv med Jesus. Dop-dräkten är stor med avsikt, jag skall ha något att växa i! 

Vid dopfunten tar alltså allting sin början. Jag blir kallad! ”Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne kallar dig att vara hans lärjunge”. Och man kan vara så liten som jag var, bara tio dagar gammal, och ändå få vara en Jesu lär-junge! Förunderligt stort bara det! Och trots att jag var så liten - väntade inte Gud på att jag skulle nå till en viss kunskap, äga si eller så mycket tro eller på något annat sätt vara värdig eller meriterad – utan han gav mig allt det jag behöver för att leva som en kristen när jag döp-tes – jag blev ju döpt till – inte mitt namn- utan till Kristus – inympad i honom som en liten, liten gren i det starka livsträd som är Jesus själv! 

Dopet är därför egentligen något väldigt stort och dyrbart! Vi som är döpta är rika! Himmel-rika! Det är som att ha miljoner på banken! Att därför betrakta dopet som en punkt, det är att leva som en fattiglapp, fast man är miljonär! El-ler som att köpa ett gymkort för dyra pengar, 

men låta bli att träna! Vad hjälper det att ha mil-joner om jag inte använder dem? Till vad nytta är gymkortet om jag struntar i att träna? Ja, det förstår jag var och en! Använd det Gud har gett dig i ditt dop! Det är bruksvara! 

Men vad är det då jag har fått i mitt dop för att kunna leva som en kristen? Jo, förlåtelse, kraft, hjälp, nåd, hopp, glädje och tillförsikt. Vilken kristen klarar sig utan det? Ingen! Och eftersom vi är pilgrimer här på jorden, som i Jesu spår, vandrar mot det himmelska målet, så har Gud i dopet gett oss en ränsel med den rätta rese-kosten. Och i denna ränsel har jag också mitt ID-kort som kristen. Och på det står Guds egna löftesord skrivna: ”Jag har kallat dig vid namn, du är min!”. 

Dopet är alltså inget onödigt mellanled mellan Jesus och oss – något som egentligen hindrar oss från att komma direkt till honom. Jag tror dessvärre att det är en mycket vanlig uppfatt-ning även bland kristna människor. Dopet är inte nödvändigt. Till Jesus kan man ju komma direkt säger man! Till Jesus kan man komma direkt! Hur då? Visa mig ett enda ord i evange-lierna där det står att sakramenten skulle vara 

hindrande stenar på salighetsvägen! Istället – om man läser riktigt noga – går det snart upp en talgdank – att dopet inte bara har med Jesus att göra – eftersom det ju är instiftat av honom – utan att det är så - att i och genom denna handling kommer Jesus till oss idag! Men – brukar det heta – Jesus döpte ju ingen när han gick här nere! Nej, låt så vara, då kom Jesus i kroppslig och synlig gestalt och han tog männi-skor direkt upp i sitt rike. Nu, kommer han till oss i själva dophandlingen. Han är närvarande i dopets löftesord och det är han själv – egent-ligen inte prästen – som döper – tar oss upp till sig - precis som han gjorde den gången då han lyfte de små upp i sin famn, lade händerna på dem och välsignade dem. 

Tänk på det nästa gång du är med vid ett dop: Jesus och dopet kan inte skiljas åt! Jesus är här! Det är hans röst och löftesord som ljuder över dopets välsignade vatten! Det är han som döper och gör människor till lärjungar hos sig! Visst kan det väl vara både gulligt och gripande att vara med på ett dop! Men varför säger vi ”barndop”? Är det för att vi tycker det är något för små bebisar och inget för vuxna? Alltså: nå-got som hände en gång, men som egentligen 

inte betyder så mycket för det liv jag lever nu! Och ändå är det alldeles tvärtom! Dopet bör-jade – för de flesta när vi var mycket små – men frågan mina vänner – frågan är om vi lever i vårt dop? 

Det var ju liksom det som var meningen. Dopet är en linje, alltså något som börjar här i tiden, men som ännu inte är fullbordat! Läser vi vad Paulus skriver i vår epistel idag, så förstår vi att dopet inte är historia! Att leva i sitt dop, det är att träna sig i lärjungaliv med Jesus! Och be-grundar vi vad Paulus skriver så förstår vi att dopet handlar om övning och om träning, att det spänner över ett helt liv och att det sanner-ligen också känns: ”Vet ni då inte” säger Pau-lus, ”att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus, också har blivit döpta in i hans död?” Och så fortsätter han ännu kraftfullare: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med ho-nom för att också vi skall leva i ett nytt liv”. 

Men det där, det låter ju jobbigt! Är det detta som dopet handlar om? Ja, det är ju inte en punkt utan en linje. Och tänker vi ännu lite dju-pare, så får vi fråga oss: Varför kallas vi i dopet till lärjungaliv med Jesus? Jo, det liv vi föddes 

till här i världen är ju inte ett sådant liv som Gud från början hade tänkt och menat – utan till ett liv som är märkt av synd, död och förgängelse! I dopet kallar han oss till det verkliga livet – till livet som Guds barn – till det liv som aldrig dör, till det eviga livet. Och det är en process – alltså något som pågår – något som ännu inte är färdigt! 

Att tänka på det kristna livet som en process – något som är igång – är lika nyttigt som befri-ade. Vi blir ju ofta otåliga när vi inte märker så mycket förbättring – utan att vår gamla männi-ska ställer till det för oss – vi är inte som vi borde – vi faller och vi misslyckas – och ser så lite av kristuslikhet, helgelse och andliga segrar i vårt liv! Luther har några tröstens ord för dig som ofta känner det så. På ett ställe skriver han om det kristna livet, att det är: ”inte fromhet utan en tillväxt i fromhet, inte hälsa utan tillfrisk-nande, inte ett varande utan ett vardande, inte vila utan övning, vi är ännu inte, men vi håller på att bli, det har ännu inte skett, men det håller på att ske”. Att vara döpt är alltså inte det-samma som att vara färdig utan en ständig öv-ning. Det kommer vi aldrig ifrån. Det gör ont ibland! Det är därför Paulus använder en så 

kraftfull bild i vår epistel idag och säger att vår gamla människa har blivit korsfäst med Jesus, för att vi ”inte längre är slavar under synden”. 

Men när slutar linjen då – eller klarare uttryckt – när är dopet fullbordat? Jo, först när vår gamla människa går under i döden! Så länge måste vi öva oss i vårt dop! Låter det tröstlöst? Min vän tänk inte så! Lika lite som dophand-lingen var ett människoverk, så är dopets öv-ning det. Gud verkar i dig! Återvänd därför varje dag till dopets källa, till dopets löften, till Guds försäkran! Eller för att använda bilden av rän-seln igen! Öppna den! Ta för dig av det! Använd det! Bli inte nedslagen om du misslyckas och ramlar. Res dig igen! Fortsätt vandringen! Du är ju på väg. Och glöm inte, att han som i dopet har börjat sitt goda verk i dig ”också skall full-borda det till Kristi Jesu dag” (Fil. 1:6). Amen. 

PREDIKAN

Pingstdagen
1 Årg. Ep.2:1–11.
I.N.J. 
Präst: Olle Svensson

Är inte detta med den helige Ande lite överkurs? Är det verkligen något som skulle ha med oss att göra, enkla svenkyrkliga kristna? Det där med Anden det är väl något för pingstvännerna, eller för den kristna eliten, präster, biskopar, apostlar och annat högt folk. Men inte för mig, jag är ju en vanlig kristen. Och det kan man väl vara, utan att man skall krångla till det och blanda in den helige Ande?

Ja, så resonerar dessvärre många. Julens och påskens firningsämnen är ju lättare att ta till sig. Att Jesus föddes i Betlehem är ju inte så svårt att förstå. Lite svårare är det med hans död och uppståndelse, men ändå inte så svårt som det här med den helige Ande. Och ändå – utan Anden – vem kunde vara kristen då? Svar: Ingen. Du kunde inte ens vara en vanlig, enkel kristen! Så är det faktiskt! Det vore verkligen att krångla till det, att försöka vara kristen den helige Ande förutan. Anden är fundamental!

Det är bara att öppna din Bibel och titta efter. Redan på Bibelns allra första blad nämns Anden? Där står: ”Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet”. (1 Mos 1:2). Och vad heter det hos Lukas, när Gabriel talar om för Maria att hon skall föda Jesus? Jo, "Helig Ande skall komma över dig”. (Luk 1:35). Och när Jesus talar om sitt evangelium, vad säger han då? Jo, ”De ord jag har talat till er är Ande och liv”. (Joh. 6:63). Och ta dopet och nattvarden. Varje gång någon döps ber vi över dopvattnet: ”Sänd din Ande, så att den som nu skall döpas i detta vatten blir renad från syndens skuld”. Och i nattvardsbönen heter det: ”Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor så att vi får del av de himmelska bröd och den välsignelsens kalk som är Kristi kropp och blod”.

Nog med exempel! Saken är klar: Överallt är Anden med. Och om Anden skulle uteslutas blir det inte mycket kvar för en enkel, vanlig kristen att tro på. Att vi sedan har svårt för att ”greppa” Anden – det är väl en annan sak. Men frågan är om det viktigaste är att vi ”greppar” Anden? Är det inte istället det viktigaste att han ”greppar” oss? Precis som vi sjunger i påskpsalmen: 

Prisa Anden

Som vid handen

Leder oss till salighet!

Anden är alltså vår handledare - till tron och i tron. Eller vår ”Hjälpare”. Det väl inte så svårt att ta till sig? Och den som behöver handledning – hjälp alltså – kan ju inte vara så värst stor och märkvärdig i sig själv – eller hur? Det räcker att tänka på apostlarna i dagens epistel – där de sitter församlade – rädda, instängda, tvivlande, små och svaga. Det är till dem Anden kommer. Anden är alltså inte ett tillägg, som man kan välja bort eftersom man är så enkel och vanlig – inte heller ett premium som skänks till några elitkristna – hur nu kan finns några sådana - utan något en kristen inte kan vara förutan – något som ges till de små och svaga.

Hörde du det: små och svaga! Inte stora och starka! Jag har fler bibelord på lager! Läser vi hos exempelvis profeten Sakarja heter det: ”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren” (Sak 4:6). Och i Romarbrevet slår Paulus fast vadå? Jo: ”Anden stöder oss i vår svaghet” (Rom. 8:26). Och hur var det Jesus sade till sina apostlar strax före himmelsfärden: ”Jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden." Luk 24:49

”Kraft från höjden” – det är alltså vad pingsten handlar om! Ett evangelium – ett glädjebudskap alltså: Gud ger kraft åt alla små, svaga, räddhågade och ofullkomliga människor som bara önskar en enda sak: att få vara Jesu lärjungar. Så visst kan vi därför sjunga: ”Du höga kraft, jag längtar åt dig att giva mig”, bara vi nu inte reducerarar Anden till en opersonlig. Nej, Anden är en person. Den tredje i gudomen. Någon man kan säga du till. Någon som är Herre med stort H, precis som Fadern och Sonen. Det fattade apostlarna! Om vi läser ”portalparagrafen” i protokollet från det första kyrkomötet i kristendomens historia – det som hölls i Jerusalem ungefär år 49 - och som det talas om i Apostlagärningarna 15, blir vi påminda om den saken. Där stå det nämligen: ”Den helige Ande och vi har beslutat” (Apg. 15:28).

Apostlarna fick alltså ta emot helig Ande den första pingstdagen. De blev ”rustade med kraft från höjden”. Och det skedde genom ”ett dån som av en stormvind”, och med ”tungor som av eld” (Apg. 2:1-3). Så går det mycket sällan till när Anden verkar. Oftast sker det mycket lugnt och stilla. Mer som en ”sakta susning” (1 Kon. 19:12). Vi känner oss dragna till Jesus, börjar fatta att vi behöver honom, ser hans anletsdrag för vår inre blick och märker att hans ord talar till oss. Vi förstår det vi förut inte begrep. Det andliga förståndet mognar. Insikten och kunskapen likaså. För just detta är Andens främsta uppgift: att dra oss till Jesus och att hjälpa oss att tro på honom och att följa honom.

Så därför, käre pingstfirare! Är det är ditt största bekymmer, att du tycker dig vara en enkel, vanlig och oansenlig kristen, som inget har att komma med och till inget duger? Det är inte hela världen! Det är tvärtom mycket bra. För då förstår du att du inte kan var kristen på egen hand, utan hanledning och hjälp. Vad du behöver är en Hjälpare. Du behöver ”rustas med kraft från höjden” för att orka ännu ett steg till på trons väg.

Så har du inte bett om helig Ande förr, så gör det nu. Jesus har ju sagt: ”Skall då inte Fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?" (Luk 11:13). Jag kommer ihåg en berättelse som jag hörde för många år sedan. Den handlade just om en enkel och vanlig kristen som sin vana trogen kom till söndagens gudstjänst. Hennes andliga insikt var inte stor. Men när hon slog upp sin psalmbok, föll hennes ögon på en psalmvers hon förut inte lagt märke till. Den lyder:

Kom, helge Ande, till mig in

Upplys min själ, upptänd mitt sinn

Att jag i dig må bliva.

Låt lysa livets ljus för mig

Och led mig på den rätta stig.

Dig vill jag helt mig giva!

Och vad hände? Jo, alldeles detsamma som med apostlarna den första pingstdagen. Hon blev förändrad precis som de. Visserligen började hon inte tala främmande tungomål. Ingen märkte förändringen i hennes inre. Men hon som förut varit en vanekristen, blev en verklig kyrkokristen. Gud svarade på hennes bön! Svårare än så är det inte! Låt därför inte en enda dag gå, utan att du ber om helig Ande. Be, att det blir pingst, i ditt liv, i vår församlings liv, i kyrkans liv. Anden kan förändra allt. Men bara han! De märkligaste, ja, de underbaraste ting kan ske, eftersom Anden efter Jesu egna ord ”blåser ju vart den vill” (Joh. 3:8) Så därför får det bli vår bön: ”Ande du som livet ger, fall nu över mig”. Amen.

PREDIKAN

16/5 2021
Söndagen före Pingst i Skummeslöv och S:t Clemens kyrkor
Präst: Olle Svensson

1 Årg. Ev. Joh. 15:25-16:14 I.N.J
I torsdags, då vi firade Kristi himmelsfärdsdag, berättade evangelisten Markus för oss hur Jesu himmelsfärd utlöste febril aktivitet hos hans lärjungar. När de förstod att han var Herre över allting gick de ut ”och predikade överallt”. Och en sak till fick vi lära oss: De var inte utelämnade åt sig själva. Nej, Jesus ”bistod dem och bekräftade ordet”. Markus nämner inte vad det var för ”bistånd” Jesus gav sina lärjungar. Idag får vi reda på det. Det är ”Hjälparen” – den helige Ande – som inte är en opersonlig kraft, utan i allra högsta grad en person, någon man kan tala till och som ger råd. Nu kan man kanske, utifrån benämningen Hjälparen dra den felaktiga slutsatsen att Anden är något underordnat, en simpel hjälpreda eller något slags tjänsteande, som visserligen har den stora uppgiften att vittna om Jesus, men likväl är just underordnad. Men så är det inte. Anden är inte bara en person – utan också sann Gud. I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi att vi tror på Anden ”som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras”. Har du svårt att förstå det? Vet, du, det har faktiskt jag också. Det är inte lätt att reda ut den inbördes relationen mellan Jesus och Anden, eftersom de hör så nära samman. De verkar som ett. Och som jag läste i en bibelkommentar över dagens evangelium: ”Det är inte möjligt, och inte särskilt intressant, att skilja ut vad som är Sonens och Andens verk”. Nej, faktiskt inte. Det vi istället skall fokusera på, det är att vi har en Hjälpare, som vill hjälpa oss på trons väg genom livet! Det räcker att veta, att när An- den är på färde, då är det om Jesus han talar, om Jesus han vittnar, till Jesus han drar oss, Jesus han gör levande, gripbar, närvarande! Vi har alltså en Hjälpare. Det är gott att veta. Vi är ju inte så mycket i oss själva, när allt kommer omkring, utan istället ganska svaga och bräckliga. Och Anden, Hjälparen, är ju inte till för några elitkristna – vilka de nu är – utan för oss, alldeles vanliga kristna. Att vi är svaga, det är inget att hänga läpp för. ”Anden” säger Paulus ”stöder oss i vår svaghet” (Rom. 8:26). Och eftersom det nu finns hjälp att få, då är det inte ett överkrav när Jesus säger till sina apostlar - men även till dig och mig: ”Också ni skall vittna”. Kanske vi börjar skruva på oss, särskilt som vi vet att ordet vittne heter martyr på grekiska. I klartext: det är inte riskfritt att vittna om Jesus. Han säger det själv ”De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud”. De orden är kusligt aktuella. Aldrig har så många kristna bragts om livet för sin tros skull som i vår tid. Här i Sverige lever väl vi som är kristna ganska skyddade. Visserligen är vi väl sedda över axeln, ansedda som efterblivna kufar, lite pinsamma, något som man ostraffat får lov att håna och driva med. Men i ungefär 50 länder i vår värld är det förenat med livsfara att bekänna Jesu namn. Så nog behövs Anden, Hjälparen, så att vittnesbördet om Jesus inte tystnar! Nu kanske vi inte tycker att vi riktigt platsar i skaran av Jesu vittnen. Med apostlarna var det självfallet annorlunda resonerar vi. De hade något att berätta. Precis som Jesus säger: ”Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början”. Men vi då? Har vi något meningsfullt att säga? Kanske tycker vi att det där med vittnesbörd, det hör hemma i frikyrkan och att den som vittnar om sin tro bara gör sig märkvärdig och framställer sig själv som snäppet bättre än alla andra! Men, det är ju självfallet inte det Jesus menar när han säger: ”Också ni skall vittna!”. Vittnesbördet handlar alltså inte om oss, inte heller om att i tid och otid tala om sin tro eller späcka sitt tal med psalmcitat och bibelord. Det handlar om att visa vad Jesus betyder för mig – att han gör skillnad! Tron är visserligen personlig, men den är inte privat. Min relation till Jesus, detta att jag delar livet med honom, det måste ju vara något som märks. Tar jag tron på allvar? Är den på riktigt? Präglar den mitt sätt att tänka, vara och handla? Det är stor skillnad på att säga: ”Jag tror därför talar jag” (2 Kor. 4:13) och ”Jag talar eftersom jag anställd för det här!” Det avslöjar ju var jag har mitt hjärta, vad som är mitt engagemang och var jag får mitt driv ifrån! Det märks! Ja, även en gudsförnekare märker när tron är äkta och vittnesbördet genuint! Och det, det stör väldigt. Att vittna om vem Jesus är och vad han betyder, till det behövs visserligen Andens hjälp, hans kraft, hans mod, hans vishet. Men det förutsätter inte nödvändigtvis att vi har talets gåva, att vet hur man argumenterar i livsåskådningsdebatten och i ord vittnar om vår tro. Alla Jesu lärjungar har inte talets gåva, och behöver inte ha det heller. Gärningarna talar ibland starkare än ord. Bara det att du ber, läser i din Bibel, går i kyrkan, vågar säga att du är en kristen och i din vardag försöker leva som Jesus lär, även det är ett vittnesbörd starkt som något. Jesu sanna vittnen finns inte bara bland helgonens lysande skara, utan bland alldeles vanliga vardagsgrå kristna, vilkas namn vi inte känner. Ofta var det kvinnorna som var i främsta ledet. Jag tänker på de många mödrar som bett med och för sina barn, tanterna som satt där troget i kyrkbänken söndag efter söndag, kyrkgummorna i kommunismens Ryssland som gjorde korstecknet inför ikonen, dessa som såg till att barnen blev döpta, trots förföljelsen och bar berättelsen om Jesus vidare. Så visade de att de hade sitt hjärta hos Jesus! De om några var väl svaga i sig själv. Men, och det är det viktiga, Anden hjälpte dem! Så därför - vårt största problem är inte att vi är svaga. Vad det handlar om det är främst vår relation till Jesus - vad han betyder för oss helt enkelt. Det som är oviktigt eller oväsentligt, det spiller vi inte väder på, bara det som engagerar oss och som vi brinner för. Precis som Jesus säger på ett annat ställe: ”Munnen säger vad hjärtat är fullt av” (Matt 12:34). Vad vi alltså får göra det är att be Anden vittna kraftigt om Jesus för oss, göra det klart för oss hur mycket vi behöver honom. Först då kan vi, med Andens hjälp, vittna om Jesus för andra. Då blir vittnesbördet inte något svårt, utan något så självklart att själva rädslan flyr sin kos – alldeles som det gjorde för apostlarna – de som trots att de blivit förbjudna att undervisa och tala i Jesu namn, trotsade övermakten och sade, utan att darra på manschetten: ”Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört” (Apg. 4:20). Ja, helige Ande – hjälp oss till det modet – för Jesu skull. Amen.

PREDIKAN

13/5 2021
Kristi Himmelfärdsdag i Skummeslövs kyrka
Präst: Anders Knutsson

Tema: Herre över allting
Text: Apg. 1:1–11, Mk 16:19-20
Psalmer: 159, 359, 313, 198

JESUS ÄR HEMMA IGEN!

Vi gläds med Jesus idag. Han har kommit hem igen och får nu vara hemma hos sin himmelske Fader och får sitta på hans högra sida. Eftersom han fullgjorde det han var ämnad för, alltså att födas, leva, dö och uppstå, så får han idag också hedersplatsen hos Fadern. Det här handlar inte endast om Jesu liv och verk, det involverar också dig och mig. Från dopets stund har också vi fötts och uppstått med Kristus och Jesus vill varje dag hjälpa oss att leva i uppståndelsens liv, så att också vi redan idag kan leva i himmelriket ofta och framförallt – också en gång mötas hemma hos Fadern. Dock inte sitta på Faderns högra sida, men däremot få sitta i himmelen med alla kristtrogna själar. Två psalmer ringer inom:

Sv Ps 134:2, ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

622:8 Och låt mig i min sista stund få höra från din egen mun som liv och ande talar, hur skönt det är o Gud hos dig, att du en stol satt fram åt mig i dina ljusa salar.

Det är ju fantastiskt att vi kan fira Kristi Himmelfärdsdag som en söndag på en torsdag. Det är en stor förmån för oss att få samlas mitt i veckan till gökottor, friluftsgudstjänster eller i kyrkor. Vi får vara tillsammans i kyrkans hamn och i de döptas hem för att levandegöra en händelse som är mycket märkligt men likväl sann. Redan tidigt på dagen får vi hylla honom som fullgjort allt han borde. Vi hyllar varandra på födelsedagen, namnsdagen eller kanske någon annan högtidsdag. En del av oss kanske t o m hurrade för kungen på hans 75 års dag, men det är ju brukligt med hurra rop och kanske en födelsedagssång. Vi är glada för varandra och mest för den personen som är i centrum på bemärkelsedagen. Idag samlas vi tillsammans med alla änglarna och hyllar kungen i Guds rike, Jesus är Guds Son, Messias, Försonaren och är den barmhärtige domaren som känner varje människas hjärtas tro, det är den kungen som vi hyllar idag och säger: Herren Jesus är kung, halleluja! Han är Herre över allting. Domaren men också den som ber för oss inför den himmelske Fadern. Den kungen hyllar vi idag. Jesus blir upphöjd såsom Herre och är där han hör hemma – hemma hos Fadern. Nu är det ju dessutom så att Jesus också önskar få oss till samma plats. Allt är förberett och vår längtan blir hörsammad genom allt vad Jesus gjort för oss. En stol är framsatt i himmelens ljus salar – måtte ingen av oss missa livets mål och inta sin himmelska plats.

Jesus gick före oss i allt – dessutom till himmelen, därför att Jesus så gärna vill att vi också ska vara med där. Det är därför Jesus också sänder den helige Ande. Guds helige Ande är den finaste gåvan en människa kan få. Det är tio dagar till Pingstdagen och de dagarna kan vi ägna särskilt åt att få leva i den helige Andes glädje och kraft. Guds helige Ande ger bönerna ord och liv, bibelns ord levandegörs i mig, Gudstjänsten och högmässan blir alltmer angelägen och Guds Ande vill ständigt fördjupa min tro och min trygghet i Gud. Jesus går före oss till Fadern. Han Välsignar lärjungarna när han lämnar och kommer en gång att välsigna oss i sitt mottagande av oss, men fram till dess får vi ta emot och leva i den helige Andes gemenskap med Fadern och Sonen. Allt, för att vi redan nu ska få i den heliga gemenskap som en gång förhoppningsvis ska vara vår verklighet i evighet.