Ottarps kyrka och dess vackra omgivningar är ett givet utflyktsmål under våren och sommaren. Att kyrkan byggdes just här i dalgången sägs vara trollens och jättarnas ”förtjänst”.
Sägnen berättar att det var meningen att kyrkan först skulle uppföras på en höjd ovanför dalen, ”Men vad som byggdes upp på dagen, rev jättar och troll ner på natten”. Därför ligger kyrkan där den ligger idag, trots att marken kring den är ganska vattensjuk.
Ottarps kyrka anlades i slutet av 1100-talet och några år in på 1200-talet. Den fick romansk grundplan med långhus, lägre och smalare kor och halvrund absid. Långt senare, under medeltiden slogs korvalv i kyrkorummet, långhuset förlängdes i västlig riktning och tornet i väster restes.
I södra långhusmuren fanns en ingång och under senare delen av medeltiden byggdes ett vapenhus framför den ingången. I slutet av 1700-talet revs detta vapenhus, ett nytt byggdes under tornet och en huvudingång genom tornet i väster öppnades. Tornet har massiva murytor, avbrutna endast av små, högt sittande ljusöppningar. Det stöds av två små stödpelare. Kyrkporten är daterad år 1797.
Vid en ombyggnad år 1867 fick kyrkan sin nuvarande utformning, bland annat med tillbyggnader åt norr och åt söder.
Ovanför porten mot söder och mot norr står det ”Uppbyggd år 1867 av greve Carlos Natividad Adlercreutz och dess fru”. Carlos Natividad ägde Bälteberga vid tiden för ombyggnaden, men redan året därpå såldes gården till familjen Kinch.
På 1860-talet revs större delen av den ursprungliga absiden och koret, som förvandlades till sakristia, alltså prästens omklädningsrum, där bland annat skrudarna förvarades.
Sakristian försvann någon gång under början av 1970-talet, möjligen 1973, då kyrkorummet öppnades upp och det vackra runda absidfönstret med glasmosaik sattes upp.
När sakristian försvann flyttades altartavlan från 1924 och sattes utefter väggen istället. Det finns även några intressanta målningar i valven.
Inredningen, fram till 1800-talet, bestod av två rader bänkar, från kyrkporten upp till koret. Ett enkelt altare av sten utan andra prydnader än ett kors av trä - på vilket svepduken var avmålad - hade sin plats i koret. En läktare fanns över kyrkdörren och en över Bennets gravkor.
Predikstolen är ett rikt snidat och förgyllt arbete, daterad 1624 och präglad av högrenässansens stilideal.
Dopfunten av sandsten härstammar från 1100-talet. Dopfatet är av mässing, dess bottenrelief har motiv från bebådelsen och är sannolikt ett sent 1400-talsarbete. Brättet med evangelistsymboler bär årtalet 1587.
Walcherorgeln på läktaren blev färdigställd 1924, då deponerades den gamla Rasmusorgeln från 1847, på Lunds Historiska Museum.
När museet år 2006, på grund av platsbrist, inte längre ville ha kvar den deponerade orgeln, återlämnades den 2007 i ospelbart skick. Församlingen beslöt att renovera Rasmusorgeln och sedan placera den så långt högerut i korsarmen som möjlig, utmed korsarmens vägg.
Orgeln är unik i sitt slag, byggd av den danske Hoforgelbyggaren F.H. Rasmus (1798-1873) och har ett oerhört stort antikvariskt och kulturhistoriskt värde, då i stort sett all originalsubstans finns kvar.
Ottarps kyrkas patronat och Bälteberga gård
I kyrkans golv finns två stenar från 1100-talet, den ena med ett stort kors på och den andra har en bild av någon med biskopsmössa och stav. Framför dessa stenar ligger en sten som har Bältebergas dåvarande ägare Claes Urnes och Margareta Trolles vapen, samt årtalet 1561.
En senare ägare till Bälteberga var Axel Urup, kommendant över Köpenhamn och sedermera riksmarsk. Axel Urup skänkte en röd mässkrud med årtalet1630, till Ottarps kyrka, på vilken de adliga vapnen av släkten Urup och hans hustrus släkt (Grubbe) finns med. Urup var en av de danska förhandlarna vid freden i Roskilde 1658 och blev utsedd att såsom danska rikets befullmäktigade ombud överlämna Skåne till Sverige.
En av Karl XI:s närmaste män, generalfälttygmästaren Per Larsson Sparre, omnämndes som ägare av Belteberga under senare delen av 1600-talet. Han hade framför allt varit i diplomatisk tjänst i utlandet men även i krigstjänst såväl under Carl X Gustav som under Karl XI. Som svensk ambassadör i Paris hade han av Ludvig XIV utnämnts till fransk greve. I svenska riksdagen kom han år 1680 att bli högadelns ledare och oppositionens främste talesman mot reduktionen.
På 1700-talet blev släkten Bennet innehavare av Belteberga, samt patronatsrätten över Ottarps kyrka. Den förste av släkten som bodde här var Wilhelm Bennet, Karl XII:s förtrogne och närmaste man, vilken följde kungen på alla hans fälttåg. Efter slaget vid Poltava var han utsedd till fredsförhandlare hos tsar Peter. Han möjliggjorde segern vid Hälsingborg 1710 och befann sig i Karl XII:s omedelbara närhet när det dödande skottet drabbade kungen i Norge 1718. Bennet fick därefter uppgiften att skyndsamt bege sig till Stockholm för att överbringa dödsbudet till riksrådet.
Vid kyrkans norra sida fanns - före den genomgripande ombyggnaden - ett murat gravkors för Bennets familj. Ett antal ålderdomliga gravstenar i kyrkans golv minner om framstående personer som blivit begravda i Ottarps kyrka. Flera adliga släkter har under 1800-talet varit innehavare av patronatsrätten, senast fram till 1902, då släkten Kinch innehade patronatet.
Prästgården mitt emot kyrkan byggdes redan under den danska tiden. Den genomgick 1951-52 en genomgripande restaurering och bevaras för framtiden som kulturminnesmärke under Kungliga Riksantikvarieämbetets tillsyn.