Taizégudstjänst

Vad är Taizé?

Många har hört talas om Taizé, men vad är Taizé egentligen? Jag, Maria Dufberg, brukar säga att Taizé är svårt att beskriva och behöver upplevas. Det svaret fick jag innan jag åkte dit första gången i slutet av 1990-talet. Jag ger mig ändå på ett försök. Vill ni veta mer, så fråga mig gärna!

Historia

Taizékommuniteten grundades av Broder Roger. Han kom till Taizé i Bourgogne norr om Lyon 1940. Han köpte en gård där och den blev fristad för en del flyktingar. Efter en tid flydde Roger själv till Schweiz. Efter kriget kom han tillbaka till Taizé med några män som ville leva enkelt i gemenskap, ägna livet åt bön och stötta andra i behov av hjälp. Många har anslutit sig till kommuniteten senare och en av dem är broder Johan från Skara.

På 70-talet inspirerades bröderna att sjunga bönerna. Det gav en ny dimension. Alltfler nya texter och melodier komponerades. Sångerna är korta och upprepas många gånger, så de blir till meditativ bön. De finns översatta till många språk och skrivs på olika originalspråk. Fler och fler besökare från världens alla hörn kom till Taizé, så Broder Roger bestämde att ungdomar var den viktigast målgruppen. En sommarvecka (före pandemin) kan flera tusen besökare komma.

En vecka och dag i Taizé

Som besökare brukar en stanna i Taizé en vecka, från söndag till söndag. På eftermiddagen första dagen blir en välkomnad med en mugg iste, får introduktion om vad veckan innebär och en plats att bo på. Kanske bor en i tält eller i säng i något av husen. På kvällen bjuds det på kvällsmat och sedan är det dags för första bönen i kyrkan. Sedan kryper en till kojs full av intryck.

Den andra dagen väcks en kanske av den intensiva fågelsången eller av klockorna i klockstapeln som kallar till kyrkan för morgonbön. Sedan följer frukost, bibelintroduktion, tid för reflektion, middagsbön, lunch, kanske sångövning, samtalsgrupp, kvällsmat och kvällsbön. Ordningen och tiderna kan variera lite med vilken dag det är och ens ålder. Alla får en uppgift och hjälps åt med vissa saker, som att dela ut mat, diska eller städa. Det mesta blir roligt när en gör det tillsammans med sin grupp.

Broder Roger ville fokusera på unga eftersom han såg deras behov och ville ge möjlighet för dem att tala om tro och söka en väg för framtiden. Unga under 30 år är i en ungdomsgrupp en vecka eller kan stanna längre tid och arbeta som volontärer. Är en över 30 år hamnar en bland de vuxna. På sommaren tas också familjer emot och det görs fantastiska bibelanimeringar för barnen. Föräldrar njuter lika mycket kan jag intyga.

I början av veckan möter en många personer som en inte alls känner. I slutet av veckan fotograferas det, kramas det och byts adresser. Kanske har en hittat vänner för livet från olika länder i världen.

Sång och bön i kyrkan

Bönen sker i kyrkan, som kan avgränsas och bli lagom stor. En tar ett häfte med sånger på väg in till kyrkan och sätter sig på golvet. Det går att vila blicken på tända ljus, ikoner och varma färger. Många går till kyrkan en stund före bönen börjar för att sitta i lugn och ro, lyssna på orgelmusiken eller hitta sin favoritplats. Under bönen upprepas varje sång flera gånger, i flera minuter. Efter en stund kan en följa med i sången utan att tänka. Då går sången över i bön. Det är fascinerande hur det påverkar ens sinnesstämning. Det är bön i kyrkan morgon, middag och kväll. På kvällen går det att sitta kvar länge. Efteråt ses många utanför för att fortsätta umgås, spela musik och äta.

Ekumeniskt centrum

Bröderna i Taizé har både katolsk och protestantisk bakgrund. Som gäst kan du vara sökande tvivlande, övertygat troende och allt däremellan. Taizé har och har haft stor betydelse för det ekumeniska samarbetet mellan olika kyrkor. Broder Roger och hans efterföljare Broder Alois har årligen samtal med påven. Det finns också interreligiöst samarbete mellan olika religioner.

Mina minnen från Taizé

Jag var drygt 30 år när jag kom till Taizé. Jag hamnade i en fantastisk grupp med personer från många länder. Vi pratade engelska och hjälptes åt att översatta när det behövdes. Vi kom snart in på djupa samtal om livet. Några i gruppen har jag haft tät kontakt med länge nu. Ett tydligt minne är en katalansk man med härlig basröst alltid fick gruppen att sjunga ”El Senyor” när vi diskade. På katalanska givetvis. I kyrkan infann sig en ro och en tro som jag tidigare inte visste fanns. Efter den där veckan har jag varit i Taizé så många gånger att jag har slutat räkna. Jag har också besökt taizévänner i USA, Tyskland, Österrike, Sverige och säkert något mer land. Jag har kontakt med ännu fler.

Text: Maria Dufberg