När vi inledde projektet gjorde vi det utifrån att barngruppen hade förändrats. En majoritet av barnen var yngre och vi insåg tidigt att vi skulle behöva göra förändringar i miljön och tänka kring materialet. Vår tanke var att projektet skulle fokusera på att låta barnen ha inflytande i hur miljön skulle utformas. Vi pedagoger skulle finnas med och se vad barnen visade intresse för och ville utforska. Vi upplevde att det material som fanns mest av användes till att hällas ut på golvet. Vi tyckte oss inte se att barnen faktiskt använde eller utforskade det. Vi bestämde oss därför för att plocka bort stora delar av det material som funnits sedan tidigare och istället presentera ett material i taget för barnen i ett rum utan distraktioner. Vi ville genom detta få syn på hur barnen
använde materialet. Ett par av frågorna vi ställde oss var: Intresserar materialet
barnen? Vad händer när pedagogerna blir mer delaktiga i leken? Det barnen visade intresse för fick stanna kvar i miljön och vi såg att barnen började interagera med materialet på andra sätt. Ett exempel är förskolans duplo. Vi kunde se att duplomiljön blev en populär mötesplats för barnen. Vi har fortlöpande arbetat med barnens språkutveckling genom att benämna exempelvis materialets färg, form och läge Jag rullar den blå bollen under bordet.
Något som blev tydligt var att flertalet barn hade både intresse och behov av att röra på sig i sitt utforskande. Det medförde att vi kom att introducera olika typer av hinderbanor för barnen, något som uppskattades mycket och tillät barnen att utveckla sina motoriska färdigheter.
Lekarna utvecklades i takt med att barnen blev äldre och flera barn började leka rollek, både parallellt, i samspel med varandra och genom att imitera det de såg andra göra. Vi pedagoger var hela tiden närvarande i lekarna, satte ord på saker samt tillförde material vartefter för att lekarna skulle fortgå.
Vi ville utveckla samspelet och den empatiska förmågan i gruppen och valde att arbeta utifrån boken ”Nisse och Nora plåstrar om”, skriven av Emelie Andrén och Lisa Moroni. Det är en bok som handlar om att trösta när någon är ledsen. Vi har läst och lyssnat på boken i smågrupper, dramatiserat berättelsen för barnen samt satt upp bilderna från boken på väggen.
Bilderna har gjort att barnen kunnat gå tillbaka till sagan och återuppleva den om och om igen. Vi kan se att barnen förstått och tagit till sig bokens innehåll genom att de ställt sig framför bilderna och återberättat både med ord och gester. Barnen har återgett berättelsen med mycket känslor, både för sig själva men även tillsammans med andra. Om det beror på att barnen skapat en egen känslomässig koppling till handlingen eller om de bara återgett vad de upplevt vid dramatiseringen kan vi inte svara på. Flera barn har i olika sammanhang, både hemma och på förskolan, visat olika strategier för att kunna trösta. Vi tänker att det är ett bevis på att berättelsen har engagerat barnen.