Faktum är att man redan tidigt upptäckte egenheter i musiken som talar för att Johann Sebastian medvetet har format den för att tolka psalmtexter och centrala teman i den kristna tron. Det är överdrivet att tala om ett hemligt symbolspråk som skulle vara nedlagt i noterna och att innehållet bara öppnar sig för den invigde, något som ligger långt ifrån den lutherska tro som han var uppvuxen med.
Musiken upplevs istället genom allmänna musikaliska uttrycksmedel och med den musikaliska retorik som var bruklig då. Under barocken fanns en nyfikenhet på antikens utarbetade mönster för hur man lägger fram och försvarar en tes. Så kan man även strukturera en musikalisk tes, ett tema, som man lägger fram, ger motargument och försvarar för att senare befästa. Denna retorik var viktigt för Bach både i många fria verk, men också i mera bundna former som fuga och italiensk konsertstil.
Men det mesta hämtas ur den allmänmusikaliska verktygslådan. Dur är något positivt och moll är allvarligare men kan också uttrycka en stilla glädje. En uppåtgående melodi är positiv (rentav uppståndelse), en nedåtgående har mera allvar över sig (eller kan betyda nedstigning från himlen eller människoblivande). Sinnesstämningarna upplevs även i tonernas intervall. En nedåtgående kromatisk (med halvtonssteg) melodi upplevs som klagande medan en uppåtgående upplevs som strävande eller längtande. Kvartsteg upplevs positiva (”Vi gå över daggstänkta”) och kvinter upplevs ofta lugna och ljusa (”Vad ljus över griften”). En överstigande kvart låter skärande (djävuls-frestelse-symbol) liksom en fallande förminskad septima (syndafallet, Durch Adams Fall). En stor sext upplevs glad (”Nu tändas”) och en liten sext, låter extremt sorglig (”Love story” eller Fantasi c-moll) osv. Om man spelar två toner och binder ihop dem så att det låter ”taa-ta”, får man en effekt som låter suckande. Med detta målar Bach ofta vånda eller längtan. Spelar man dessa exempel hör de flesta det utan förkunskap eller att veta något om beteckningarna. Svårare är det inte.
På Bachs tid var det vanligt att man använde olika tonarter för olika sinnestillstånd. Det berodde både på tonhöjden och på hur man stämde instrumenten. Sinnena rörs också av taktart och tempo. Ett snabbt tempo för glädje, upprymdhet men även hast och brådska. Bach använder också världsliga dansrytmer för ge fläkt över en psalmtext. Det måste ha livat upp församlingssången. De långsamma satserna ger vilopunkter och stärker förtröstan. Till det här kommer tonfigurer där man lätt hör glädje eller allvar. Speciellt är det korsmotiv som återkommer i Passionsmusiken och som består av fyra toner som bildar ett kors om man drar ett streck mellan de yttersta tonerna i serien och ett mellan de två mellantonerna. Korsmotivet dominerar starkt inledningen av Johannes-passionen. En variant finns i namnet Bach som ju går att spela – en signatur som ibland finns i notbilden.
En redogörelse för symboliken hos Bach brukar ge större eller mindre utrymme åt talsymbolik. Ämnet är omstritt och kan lätt leda till övertolkningar. Några tal har framträdande roll: Tre förekommer i samband med Treenigheten, Dop (i Treenighetens namn), det kan handla om tretakt, tregrupper av toner, trippelfugor eller en övergripande tredelning av ett verk. Även nio, 3x3, har denna tematik. Skapelsedagarna är sex och hos Bach syns det genom att han under sitt liv sammanfattar sitt musikaliska skapande i samlingar om sex verk; sex triosonater, sex cellosviter osv. Ger man latinskt nummerschiffer åt namn där A=1 B=2 etc, blir Bach 14, J S Bach 41 alltså 14 omvänt, Johann Sebastian Bach blir 158, vilket också är delbart med 14. Detta tal finner man överallt i hans verk. Ett känt talsymboliskt litet stycke är nyårskoralen Das alte Jahr vergangen ist, det gamla år förgånget är, som har tolv takter och trehundrasextiofem noter på bladet. Som sagt verkar det mera som något som har roat Johann Sebastian än som något pretentiöst hemlighetsmakeri.
I grunden använder Bach alltså allmänmusikaliska uttryck för sinnesrörelserna i oss. För att märka det behövs ingen särskild kunskap. Hela hans verksamhet är en smältdegel av intryck av förgånget, samtida och hans stora intresse för att dramatisera och gestalta trons centrala texter i bibel, psalmbok och katekes.
Bach skrev ingen opera. Men det mesta av hans musik överträffar den samtida musikdramatiska produktionen i de stora städerna Dresden, Hamburg, London och Berlin men med gudstjänsten som spelplats och med det återkommande dramat om människan och Gud som tema. ■
Text: Christer Staaf (Ur Liv & Längtan Nr 6 2021)