Emma är född och uppvuxen i Gränna och kom tidigt i livet i kontakt med kyrkan. Under gymnasietiden växte längtan fram att bli diakon.
– Jag tog reda på att man kunde bli diakon om man läste till sjuksköterska eller socionom först, berättar Emma. Jag valde att utbilda mig till sjuksköterska och jobbade som det på US i Linköping i 6 år innan jag blev diakon.
– Under tiden jag jobbade som sjuksköterska och samtidigt var på väg mot diakonutbildningen var jag engagerad i Tannefors kyrka. Jag var kyrkvärd, satt med i församlingsrådet och hjälpte till ideellt på olika sätt. Jag visste att Tannefors var en församling där det finns plats att växa i tro och där man blir tagen i anspråk. Därför sökte jag tjänsten som diakon när den kom ut.
En vanlig dag på jobbet
– Som diakon finns det inga vanliga dagar, tänker Emma. Det är stor variation på arbetsuppgifter och ibland blir det inte som man planerat. Men en vanlig torsdag kan börja med morgonbön i Tannefors kyrka. Till klockan 10 kommer någon för ett själavårdssamtal och efter det fikar jag med kören Finstämt som är en kör för daglediga. Under kaffepausen kan vi ibland förbereda oss för en högmässa, fundera på vad vi ska be för i kyrkans förbön och om någon ur kören vill läsa en bibeltext. Varannan torsdagseftermiddag bär det i väg till trygghetsboendet och vårdboendet i Tannefors för andakter. Vi sjunger psalmer och samtalar kring söndagens bibeltext och ber för det som är aktuellt. Varannan torsdagseftermiddag går jag till Stadsmissionens kontaktcentrum för att möta människor där.
Ingen blåljusorganisation
– Den största utmaningen är nog att vi som jobbar i kyrkan vill så mycket, säger Emma. Vi vill gärna göra mycket för många som bor i våra församlingar och springa på alla bollar. På min diakonutbildning var det en lärare som sa: ”Kyrkan är inte en blåljusorganisation, vi är en andaktsljusorganisation – vi kan inte gå för fort, då blåses ljusen ut.” Jag tror att vi behöver tänka klokt för att hålla och orka.
– Att jobba inom Linköpings domkyrkopastorat innebär att man har många kloka diakonkollegor att arbeta och tänka tillsammans med. Det är både en styrka och en trygghet, menar Emma.
– Jag är nyfiken på vad människorna längtar efter och vad Gud längtar efter med Tannefors församling och Linköpings domkyrkopastorat. Kyrkan är en del av samhället och vi är många som vill människor i utsatta livssituationer väl. Kyrkan ensam kan inte lösa allt, men hjälps vi åt kan det förändra livet till det bättre för många.
– När jag inte jobbar vill jag gärna bygga något, måla något, plocka svamp, läsa och ta ett kallt kvällsdopp, säger Emma med ett skratt.
