– Jag har kunnat ta med mig barndomen in i vuxenlivet och fortsätta klättra och utmana mig själv, säger Robin. Domkyrkan är i sig en utmaning. Jag har jobbat med byggställningar i 10 år och det här är den största och framför allt högsta ställningen som jag varit med och byggt.
– När man bygger en sån här ställning så måste man först och främst se till att det är fritt rakt upp, så att det inte är någonting i vägen. Förarbetet består av att lägga ut grus och markplåtar för att få en stabil grund och få vikten att sprida sig så mycket som möjligt. Det är många tons marktryck. Jag vet inte exakt vikten på hela ställningen, men jag har hört någon siffra på närmre 100 ton. Det är väldigt mycket i alla fall. Sen är det bara att köra på och bygga rakt upp tills man når toppen, skrattar Robin.
– Det är lite speciellt med balkarna som går över skeppstaket på kyrkan, säger Robin. Det är första gången jag hanterar den här storleken av balkar. Balkarna är nödvändiga för annars skulle vikten bli så stor att vi skulle vi ha sönder taket på kyrkan. Nu fördelar vi vikten så att den går rakt ner i backen på båda sidor av kyrktornet.
– Morgonen då vi skulle lyfta balken över kyrkans tak var det lite nervöst, erkänner Robin. Men jag hade en bra kranförare och duktiga kollegor som alla visste vad dom gjorde. När den 37 meter långa balken som väger 10 ton väl hängde i luften så kände jag att det här kommer att gå bra. Och allt gick smidigt. Det var riktigt kul. Det och att lyfta av tornspiran har varit dom stora ögonblicken i arbetet med tornet.
– Normalt använder man en spira (stålrören som står rakt upp) när man bygger en byggställning, berättar Robin. Här är det fyra spiror som sitter ihop i varandra för att vi ska klara belastningen. När man kommer upp på balkarna så är belastningen inte lika stor och då räcker det med två spiror. Det går åt mycket material, men så är det en väldigt stabil ställning. Nästan stadigare än tornet. Ställningen har sjunkit tre millimeter sen vi började. Det är absolut ingenting. Det har gjorts ett bra markarbete.
Säkerheten framför allt
– Säkerheten kommer alltid först, förklarar Robin. Kan du inte jobba säkert, då jobbar du inte alls. Så är det bara. Det är därför som vi ställningsbyggare alltid finns på plats för att se till att plåtslagarna och stenarbetarna kan jobba tryggt. Att dom har en bra ställning att kunna arbeta ifrån så nära tak och vägg som möjligt. Det är en levande byggställning som förändras hela tiden, utifrån arbetssituationen för plåtslagarna, framför allt invändigt.
Hisskontroller varje månad
– Hissarna funkar klockrent, berättar Robin. Hissmontörerna som vi anlitar är väldigt duktiga och professionella. Vi kör service på hissarna en gång i månaden för att säkerställa att dom är i gott skick. Den ena hissen går nästan 70 meter upp så det är viktigt att det funkar som det ska.
Vi får använda hissarna i vindbyar upp till 12 meter i sekunden, sen är är det trappor som gäller. De dagar som det inte går att arbeta uppe i tornet får man förbereda material för kommande dag. Plåtslagarna får tillverka plåt som ska upp. Stenarbetarna klarar sig bättre för dom jobbar längre ner på ställningen och kan även stå i baracken och hugga sten när vädret är dåligt. Ibland räcker det att arbeta på läsidan. Där kan det vara vindstilla, sen går man runt på andra sidan och då blåser det nästan storm.
– Risken att tappa saker finns alltid så därför har vi nätat in allting, säger Robin. Skulle vi tappa något så landar det i nätet och skulle det ändå på något sätt hamna utanför nätet så har vi bygghyttan utanför som extra säkerhetszon. Det finns en tanke bakom allt.
Linköpings högst belägna toalett
– Den vanligaste frågan är nog om toaletten, säger Robin med ett leende. Vi har Linköpings högst belägna toalett 48 meter upp i luften. Den hänger utanför ställningen så den syns från backen ovanför västra porten. Det är en förbränningstoalett. Man gör sina behov, stänger locket och trycker på knappen och sen är det en behållare som eldar upp allt så det blir aska av det.
– Domkyrkan är den häftigaste byggnaden som jag jobbat med. Man ser hela Linköping och lite till. Det är mäktigt. Och konstruktionsmässigt så är det också den coolaste. Jag har nog aldrig varit på en arbetsplats där man har varit så mån om att ge goda förutsättningar för att kunna göra ett bra arbete.
– Så fort plåten nått upp till toppen och spiran är förgylld och lyfts på plats så kommer ställningen börja rivas ner till balkarna. Så i slutet av sommaren kommer man nog att kunna se hela tornet igen, avslutar Robin. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 3 2024)