För Gud och plåtslagare är ingenting omöjligt

Vi träffas i hans verkstad på Vikbolandet där han håller på att avsluta arbetet med den sista av toppspirans sju delar. Totalt är spiran över åtta meter hög och har en omkrets på fyra meter.

– Det kommer att ta dubbelt så lång tid att sätta dit den, säger Niclas. Vi får inte deformera de olika delarna. Vi kommer ha bomullsvantar på oss när vi knuffar den på plats. Sen kommer det säkert att bli lite skador som vi får åtgärda på plats och hitta speciallösningar för om det behövs. Det är mycket att tänka efter före. Jag kommer ligga sömnlös dagarna innan.

Hantverket ska synas

Arbetet med spiran i verkstan består till stor del av att slipa ner så det blir rent och sedan tennspackla och täta sprickor. Niclas visar hur han använder bivax på träspatlarna som han formar tennet med.

– Det ska vara som smör, förklarar Niclas, då är det lättast att arbeta med det. Blir det för varmt så rinner det bara ut. Jag ska inte trolla bort allt. Det är viktigt att hantverket syns. Antikvariskt så finns det en poäng med det och allt görs i samråd med Länsstyrelsen. Man ska se att det är från 1800-talet.

Alla delar är dock inte från 1800-talet eftersom tornet gjordes om på sextiotalet. Tornet höjdes och vreds ett 13-dels varv och på 1800-talet fanns det inte så stora plåtar som används vid takarbetet nu.

– Vi gör ett bättre arbete nu än på 60-talet, berättar Niclas. Jag tror att dom hamnade i tidsnöd då och slarvade lite. Spiran har sjunkit ner två cm av tyngden sen 60-talet. Risken är då att den sprättas upp. Nu förstärker vi fästningen av spiran utan att det syns, så vi räknar med att spiran ska hålla i minst 80 år. När jag är klar med min del så skickas spiran vidare för förgyllning innan det är dags att få den på plats i början på juni.

Bättre än på 60-talet

– Koppar utvidgas vid sol och krymper ihop på kvällen, berättar Niclas, så mellan en stekhet solig sommardag och en iskall vinterdag så skiljer det 9 cm i utvidgning på tornets tak. Så därför gör man tvärskarvar på koppartak vilket innebär att varje plåt kan vidgas och bli större, men inte helheten på taket.

– Det enda som vi gör bättre än på 60-talet är att vi sätter klammer i tvärfalsarna, förklarar Niclas. Dom har gjort alla rätt, men kunde inte förutse vindlasterna. Det är sorgligt. Vinden är den stora skillnaden jämfört med andra tak. När det blåser är det som att sätta tusen sugproppar och dra allt vad man orkar. Till slut så buktar det utåt och då kan man inte få in det igen. När det uppstår ett glapp så börjar förfallet även om det bara är någon millimeter. På dom värsta ställen kunde man lägga en tumstock över och då buktade det flera centimeter. Med våra förbättringar ska taket i teorin hålla i 200 år, men åtminstone 100 år.

Blev plåtslagare av en slump

– Att jag blev plåtslagare var egentligen bara en slump, berättar Niclas. Det var när jag gick i skolan och vi hade en lärare som tyckte att vi skulle göra trimljuddämpare till mopederna. Och då skulle vi forma en kona och gassvetsa ihop det och så vart det som en pip och en krök. Då fick jag upp ögonen för hur skoj det var att hålla på med det och så valde jag verkstadsteknisk utbildning. Det var innan byggnadsplåtsslageriutbildningen fanns i Norrköping. Vi falsade och testade för att få en inblick i det. Sen när jag skulle ut på praktik så hamnade jag på en firma som jobbade med både svets, smide och byggnadsplåt. Jag insåg att jag inte vill svetsa hela dagarna och började som traditionell plåtslagarlärling. Sen har det bara rullat på.

– Första kyrktornet gjorde jag 1984 i Skärkinds kyrka, berättar Niclas. Jag började jobba när jag var 17 år och har inte ångrat det en sekund. Det är så jädra underbart yrke, att skapa något efter eget huvud. Man får lite grova instruktioner, men sen hur man utför det och estetiskt lägger upp det kan göra jättestor skillnad. Man får hela tiden improvisera och hitta kreativa speciallösningar.

– Ursäkta, om jag jämför lite med Gud, skaparen, men det finns klistermärken med texten: ”För Gud och plåtslagare är inget omöjligt”. Det finns något kreativt och konstnärligt i arbetet som jag älskar, skrattar Niclas. ■

Text och foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 4 2024)