Tiden, detta fenomen. På griftegårdarna blir tiden väldigt tydlig. Alla dessa årtal som markerar en början och ett slut. Alla fick varsin livstid. Ibland är den kort, kanske knappt mätbar, ibland väsentligt längre. Alla dessa som vi delar historia och plats med, men som vi aldrig träffat.
Att vi bryr oss om våra döda är det som gör människan till människa, sägs det. Inom Linköpings griftegårdar har vi sedan länge arbetat med kulturarvet. Det är ett fortlöpande arbete och i vår dagliga verksamhet bedriver vi vårt kulturvårdande arbete inom ramen för kulturmiljölagen. Det gäller att slå vakt om de kulturella värden som finns på våra griftegårdar och bevara dessa för kommande generationer. Att ärva, förvalta och överlämna är våra ledord.
Kulturhistoriska gravar
Runt omkring på våra begravningsplatser finns ett stort antal kulturhistoriskt intressanta gravar. Både sådana som återlämnats till domkyrkopastoratet, och som vårdas och bevaras för framtiden, men även sådana som fortfarande används av en släkt eller familj. Det de har gemensamt är att de tydligt speglar sin tid och berättar om det liv som levts i vår stad. Flera av dessa gravar har försetts med skyltar som berättar om personens liv. Man kan alltså, när man har tid och möjlighet, skapa sin egen historiska vandring och ta del av kulturavet. För närvarande finns ett 80-tal skyltar, men arbetet fortskrider och nya texter tillkommer fortlöpande. På den gamla griftegården vid Malmslättsvägen bildar några av dessa en självguidande slinga där man får berättelserna upplästa i sin mobil.
Kvinnorättskämpar och utpressare
Via skyltarna möter vi Ada Arwedson, skolföreståndare vid Elementarläroverket för flickor i Linköping, det som idag kallas för Elsa Brändströms skola. Ada, som lokalt sett var en av ledargestalterna i kampen för kvinnlig rösträtt, var outtröttlig när det gällde kvinnors rätt i samhället. Under 1900-talets två första decennier spelade hon en central roll i kampen för kvinnlig rösträtt och jämställdhetsfrågor. Hon beskrivs som en kortväxt dam med ett varmt klappande hjärta, som brann av iver att få skapa och att ge. Vi möter även slaktaren
Johan Johansson, känd för sin medgörlighet och beskedlighet, en föregångsman inom den evangeliska väckelsen. 1864 lurades han av en utpressare, bokbindare Salmoni. Dock var Johansson även behjälplig när fällan gillrades för att gripa Salmoni, en fälla som bland annat innehöll poliser gömda i hölass. Utpressning var ett så pass nytt brott att det inte fanns med i strafflagen, utan under rättegången fick man åberopa paragrafen om hot. Utpressningsbrev fick från och med nu namnet salmonibrev och en ”salmonifeber” spred sig och härjade som värst i Berlin. En annan intressant person är den riksbekante ” kungamakaren” Carl Otto Mörner. Det var han som lanserade marskalken Bernadotte som kronprins inför riksdagen i Örebro 1810, för vilket han blev satt i husarrest. Nu vilar han vid entrén till den gamla griftegården.
De centrala griftegårdarna har en drygt tvåhundraårig historia med höga kulturhistoriska värden som samspelar och skapar en central punkt i staden med ett stort traditionsvärde. Fram till att Lilla Aska invigdes 1972 var det här och bara här som linköpingsborna begravdes, oavsett position i den sociala hierarkin. Griftegårdarna rymmer således stora social- och samhällshistoriska värden. De välbeställda begravdes i kvarterens yttre kanter med pampiga stenar medan de mindre bemedlade begravdes i
löpande ordning inne i kvarteren, oftast med träkors som nu förmultnat, vilket ger en spegelbild av de skilda levnadsvillkoren. På stenarna ser vi kyrkans, skolans och militärens titlar, men även hamnens, industriernas och järnvägens titlar. Kvinnornas titlar är tyvärr få eller en kvinnlig variant av mannens titel, vilket signalerar hur svårt det var för en kvinna att få en inkomst utanför hemmet. Så se dig omkring, griftegårdarna berättar så mycket mer än namnen och årtalen på stenarna! ■
Text: Jörgen Silverstig Foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 2 2022)