Idag är det tisdag och Tommy har tillsammans med Annika, som är församlingspedagog i kyrkan, och fyra barn från förskolan Pärlan samlats utanför Skäggetorps kyrka för att ge sig ut och plocka skräp.
Mattias, Sargina, Patil och Maribell från förskolan kommer skuttande med varsin stekpincett i handen. Borta vid förskolans grind står ett barn och tittar längtansfullt efter de andra barnen.
– Du får följa med nästa gång, säger fröken Victoria. Det är ett stort uppdrag att få vara med och plocka skräp, förklarar hon. Alla vill följa med.
Annika får alla, stora som små, att sträcka händerna högt upp i luften.
– Man måste vara uppvärmd om man ska ut och plocka skräp.
Så ger vi oss iväg. Det går inte en meter utan att vi hittar fimpar, raketrester från nyår, plast och papper. För barnen blir det som en skattjakt. De plockar med sina stekpincetter och springer och slänger skräpet i de återvinningsbara nylonkassarna som de vuxna bär på.
– Barnen är duktiga på att plocka skräp, säger Tommy. Dom har skarpa ögon och så är dom ju så nära marken. Det här skapar ett positivt beteende hos barnen. Dom kommer nog inte att slänga skräp omkring sig.
Tommy visar sin griptång som han plockar med.
– I början böjde jag mig ner och plockade, men då fick jag känning i ryggen, berättar han. Jag började plocka skräp 1 mars 2020, precis när pandemin tog fart. Sen dess går jag en timme varje morgon och plockar. Man blir aldrig besviken, det finns alltid skräp att plocka. Det brukar bli ett par kassar om dagen. Jag har plockat uppskattningsvis 75 000 fimpar på två år och det är nog lågt räknat. Det är microplast i filtren så det kommer tillbaka i vårt dricksvatten.
– Man blir lite skadad så numera ser jag skräp överallt, fortsätter Tommy att berätta, men man får inte bli fixerad. Jag plockar inte skräp jämt. Jag har mina tider.
– Fast du tog med din syster när hon var här och hälsade på, skrattar Annika.
– Jo, säger Tommy och ler underfundigt.
Tommy flyttade från en villa i Hjulsbro till Skäggetorp för fem år sen.
– Man måste prova på något nytt, säger han och ler. Det är ett grönt och fint område och det finns många fina människor här i Skäggetorp. Många som kommer fram och tackar för det jag gör och barnen frågar ”Farbror, vad gör du?”
– Varför slänger man skräp på marken, frågar Victoria barnen.
– För att det inte finns någon papperskorg, svarar Mattias.
Vi tittar oss omkring och ser ganska många papperskorgar. Det är nog för att man inte orkar gå konstaterar barnen.
– Ska plast vara ute i naturen, frågar Victoria.
– Neeej, ropar barnen.
– Ska glas vara ute i naturen?
– Neeej, ropar barnen igen.
– Ska Annika vara ute i naturen?
– Nej, Annika ska ju vara i kyrkan, skrattar barnen.
– Skräpplockning är en jätteviktig del för att lyfta ett område, säger Annika. Det Tommy startat är en miljörörelse i det lilla, men ack så viktig. Att vi är ute och går med gula västar skapar också trygghet. Att bo bland skräp gör något med vårt välmående. Skräpplockning är ett sätt att visa omtanke om ett område.
– Jag tycker att det är viktigt att vi har det rent och fint runtomkring oss, säger Tommy när vi är på väg tillbaka till kyrkan för att dricka kaffe. Om vi kastar något på marken så är det alltid någon annan som får plocka upp. En del tycker att anställda ska göra det, men jag är mycket för idealitet. Jag har gott om tid och det är härligt att komma ut på morgonen. Jag ser ett behov. Nästa steg är att göra något och det är inte så svårt. Fast jag tycker inte om att dammsuga hemma, säger Tommy och skrattar. ■