Jag levde långt långt härifrån, i Rom på 200-talet. På den tiden var vi kristna förföljda, Romarrikets kejsare tillät inte att man bad till Gud. Bland oss kristna i Rom var det jag som var ansvarig för kyrkans skatter. Dessa skulle jag dela ut bland de fattiga.
En dag fick Roms ståthållare reda på vem jag var och vad jag gjorde. Han krävde då att jag skulle lämna våra skatter till myndigheterna. Det gjorde jag. Fast inte de skatter han väntade sig. Jag samlade nämligen alla våra fattiga och sjuka på torget. Sedan ropade jag på ståthållaren och sa: Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer.
För detta blev jag dömd till döden. Jag dog martyrdöden på ett järnhalster. Jag kallas ibland den första diakonen eftersom jag alltid såg till de fattigas bästa.
S:t Laurentius är skyddshelgon för de fattiga förstås, men även för bibliotekarier, byggare, brandmän, kockar, bagare, studenter och värdshusvärdar.