Lillemor var ”prästen mitt i byn” som cyklade mellan kyrkan och KB-villan på Hedborns gata där dörren till källaren alltid stod öppen. Hos Lillemor fanns det alltid te, ingredienser till att baka scones och en plats för ungdomar att hänga. Många av de som var med i
Mikaelskyrkan på 70-talet berättar om Lillemors hjärta för ungdomar och att de blev tagna i anspråk. Lillemor frågade: Vad vill du att kyrkan ska vara för dig?
– Jag försökte att aldrig säga nej, utan alltid säga ja, berättar Lillemor. Gospelkören började på det sättet. Med två pojkar som föreslog att vi skulle ha en gospelkör. Efter några veckor bestod kören av ett sextiotal ungdomar.
– ”Mässa i blå ton” var en annan sån sak, fortsätter Lillemor. En enkel kvällsgudstjänst på söndagskvällar som växte fram på ungdomarnas villkor. De samlades runt altaret, sjöng, skrev texter och hade hand om allt i gudstjänsten. Det funkar bra när alla hjälps åt. Och efteråt bjöds det på te och knäckebröd.
– Ungdomarna reste mycket på läger också. Det var sportlovsläger till fjällen, vi reste till forna Östtyskland innan muren föll och träffade ungdomar från hemliga församlingar i öst och vi var bland de första församlingarna som reste till klostret i Taizé.
– Möten ägde rum på människornas villkor, inte på den kyrkliga strukturens och språket var inte heller traditionellt kyrkligt, utan framför allt existentiellt. Grunden var öppenhet, välkomnande och accepterande. Att ta varje människa på allvar med respekt för den erfarenhet, kunskap och andliga kapacitet som hon bär på.
– Var tid har sitt sätt att vara kyrka på och pionjärtiden var härlig. Mikaelskyrkan är en del i min familj och jag fick ta emot så väldigt mycket glädje där, avslutar Lillemor. ■