Vi står 55 meter upp på byggnadsställningen vid Domkyrkans urtavlor och har en häpnadsväckande utsikt över Linköping. Här uppe arbetar Madeleine och sonen Teodor med att lägga bladguld på urtavlans blomsterapplikationer.
– Det kommer att lysa som en lampa, berättar Madeleine. Man ser skillnad från marken. Det gnistrar till i solljuset och reflekterar ljuset på ett sätt som en färg inte kan återge. Det är en väldigt bra och hållbar yta och det finns inget som står emot väder och vind på samma sätt som guld. Det behöver inte heller efterbehandlas med en lack. Lackfärg ger en enhetligare och slätare yta, men man tappar något. Guldet har som kristaller och då sprider sig ljuset och börjar spraka. Det är som diamanter. Det är många olika facetter och det gör att det nästan blinkar och blir levande.
– Det här arbetet är roligt för att det blir en otroligt stor skillnad, säger Madeleine. I andra fall så kan det vara frustrerande att man inte ser någon större skillnad på själva slutresultatet. Det ska ju vara som det alltid har varit. Vilket i och för sig är ett bra betyg för en konservator, men lite otacksamt.
Madeleine utbildade sig till konservator på konstakademin i Budapest. Där träffade hon även sin man Gabor Pasztor och tillsammans har dom arbetat med restaureringsarbeten sen dess.
– Förgyllning är en liten del av vår verksamhet. Vi arbetar mest med måleri på trä och duk, rengöring och konservering på slott och herresäten och även i kyrkor.
Madeleine beskriver engagerat arbetet som görs på urtavlorna.
– Vi börjar med att väldigt försiktigt skrapa bort flagor till en fast grund. Vi tar inte bort något befintligt som redan finns, utan vi lägger alla behandlingar ovanpå. Det är det som är konservatorns roll. Att restaurera handlar om att återskapa. Man börjar aldrig på nytt, utan man låter gamla lager ligga kvar om grunden inte är skadad. Vi rostskyddsbehandlar och sen stryker vi på linoljefärg och därefter en guldgrund med oljemixteon. Sen får man titta på väderleksrapporten och hoppas på sol och att det inte är allt för blåsigt när det är dags för bladguldet.
– Vi använder bladguld som sitter på ark, berättar Madeleine. Vanligt bladguld skulle blåsa bort på den här höjden och det skulle vara omöjligt att arbeta med. Det är 23,45 karats guld och det är så tunt att man kan se igenom det när man håller upp det mot solen.
– Urvisarna är nere i Skåne just nu för restaurering och ska bland annat få nya lysdioder, berättar Madeleine. Sen kommer dom till oss för att förgyllas och målas. Toppspiran plockas ner nu och ska förgyllas i ateljén under vintern. Det förenklar arbetet att kunna arbeta kontinuerligt under vintern.
– Det är inte så ofta man får den här typen av jobb. Det är en förmån att få arbeta på en domkyrka och det är fantastiskt att få vara en del av kulturarvet. Vi funderar på vilket litet hemligt meddelande som vi ska vi lämna efter oss till framtiden. Till kommande konservatorer. Någonting kommer man hitta nästa gång det är dags att förgylla, men då lever kanske inte vi, avslutar Madeleine med ett leende. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 6 2023)