I tjugo år har gruppen träffats och alla har hittat hit för att man någon period i livet har varit långtidssjukskriven.
– För mig började det med en liten annons i Corren om att det skulle starta en sjukskrivningsgrupp, berättar Inger. Jag var ganska nyinflyttad då och tyckte att det lät väldigt bra. Det var diakonen Ingrid Broström som startade gruppen. Vi har flera som varit med från början och nu vi har träffats varannan måndag i tjugo år.
– Ja, jag är ny här! Jag har bara varit med sen 2009, skrattar Lisa. Och vi konstaterar att tre personer vid bordet har varit med ända från starten.
– När vi träffades första gången så sa Ingrid att nu bestämmer vi att vi inte ska prata om sjukdomar när vi träffas, utan vi ska prata om annat som kan lyfta, säger Inger. Vi skulle inte sitta och älta våra sjukdomar och det är nog en av anledningarna till att vi fortsatt träffas i så många år.
– Idag har gruppen varit på guidning i Domkyrkan, berättar Lina, som är den som håller samman gruppen och planerar programmet.
– Programmet har varierat genom åren, säger hon. I början var det mer inriktat på läkande och att ge verktyg för att hantera sin långtidssjukskrivning. Vi hade medicinsk yoga, qigong och samtalskort som vi pratade utifrån. Det har inneburit en personlig utveckling för många av oss.
– Varje träff avslutas fortfarande med avslappning till skön musik och vi får sitta och ”jorda oss”, vi ska andas och blunda. Det är så skönt, säger Inger.
– Vi har ofta gäster som kommer på besök, vi pratar om böcker och så gör vi en del utflykter, säger Lina.
Utflykterna sätter igång minnena och man berättar om Bjärka Säby, Kornett-gården och andra ställen som man besökt och hur trevligt det har varit.
Även om man har träffats i så många år så finns det en öppenhet för att släppa in nya. Evelina är den som är yngst i gruppen och hon hittade hit för mindre än ett år sen.
– Det började med att jag var långtidssjukskriven och jag behövde något att göra, berättar Evelina. Jag tänkte att Svenska kyrkan brukar ha olika grupper dit man kan komma så jag gick in på hemsidan och hittade den här gruppen. Det passade så perfekt. Man kommer hit och man får vara sig själv, utan att prata om sina sjukdomar. Det är så stort fokus på sjukdomen i alla fall när man är sjukskriven.
– Man får komma precis som man är, utan krav, i sin brustenhet, fortsätter Evelina. Och det är inte så många ställen som man kan det, men här är det ok. Det finns ett outtalat samförstånd, jag vet att alla förstår. Man kanske har väldigt ont i kroppen, men man får vara här ändå. Ibland rinner tårarna och då får man känna sig buren av dom andra.
– Idag är en sån dag för mig, säger Inger. Jag trodde inte jag skulle orka komma hit med allt träligt som hänt. Jag tänkte: Ska jag ska gå idag? Ja, det är ju det jag ska göra. För att skingra allt det jobbiga. Man ska inte sitta hemma och tänka.
– Ja, jag åkte med tåget åt fel håll idag och jag hamnade i Mjölby, säger Evelina. Så jag står där på perrongen och känner mig ganska ledsen och funderar på om jag ska ge upp eller om jag ska åka hela vägen till Linköping. Så jag ringde min man och han sa att självklart ska du åka för det här ger dig så mycket. Så nu är jag här. Jag känner mig så mycket gladare. Jag missade en halvtimme, men tiden som jag fick ger mig så mycket.
– Du känner inte att vi är för gamla då, undrar Marie och alla skrattar.
– Jag tänker inte på åldern, svarar Evelina. Vi delar något annat som är större. Jag har två barn hemma som jag också vill orka med. Gemenskapen här ger mig så mycket att jag orkar.
– Det är fantastiskt att den här gruppen kan existera efter så här lång tid, konstaterar Ann.
– Ja, vi längtar efter dom här måndagarna. Det har betytt otroligt mycket. Annars skulle vi inte sitta här tjugo år senare, avslutar Inger. ■
Text och foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr1 2024)