Nicolauskapellet, (Nicolaus Hermanni) norra sidan av Domkyrkan
I kapellet finnsen ikon och en gravsten över Nicolaus Hermanni, Nils Hermansson, som var biskop (1375)och tillhörde kretsen kring den heliga Birgitta. Han var informator till hennes barn, han tar emot hennes kista på dess väg från Rom till Vadstena (1374), han skriver en Birgitta-mässa med hymnen ”Rosa rorans bonitatem”, och han arbetar för Birgittas helgonförklaring. Nicolaus bodde som biskop i den gamla biskopsborgen, nuvarande slottet där Linköpings Slotts-& Domkyrkomuseum är beläget. 1384 inviger han Vadstena kloster. 1391 helgonförklaras Birgitta och samma år dör Nicolaus Hermanni. Efter åttio år saligförklaras han och blir av biskop Brask skrinlagd i Domkyrkan i ett eget gravkor, S:t Nilses kor/Niklaskapellet/Nicolauskapellet. En praktfull, juvelsmyckad gravsten, nu inmurad i korväggen, vittnar om hans stora betydelse. Ädelstenarna är inte kvar men hål i stenplattan visar var de suttit. Hit kommer än i dag pilgrimer. Nicolaus Hermannis bild återfinns också i Käldes mosaik över västportalen och i Sörensens altartavla, och på tornspiran över kapellet finns i den förgyllda vindflöjeln Nicolaus symbol, rosen.
Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem, Birgitta vas gratiae. Rora celi pietatem, stila vitae puritatem in vallem miserie. (Ros, den himmelsk dagg bestänker, stjärna, som i klarhet blänker, Hell, Birgitta, nådefull! Stänk din godhet ned till gruset, blänk med rena himmelsljuset ned på jämmerdalens mull.)
Östergötland: den 20 december 1518. Linköpingsbiskopen får sin egen festdag
År 1518 meddelar det påvliga sändebudet och avlatshandlaren Johannes Angelus Arcimboldus att lokalhelgonet Nils Hermansson ska firas i de tre nordiska rikena den första söndagen i maj varje år. Samtidigt utdelas fullständig befrielse från all ålagd botgöring (plenaravlat) till alla som besöker Linköpings domkyrka på festdagen och som bidrar till ”bevarande och förskönande” av biskopens reliker. Nils Hermansson fick snabbt helgonrykte efter sin död 1391 och hans grav i Linköpings domkyrka blev ett viktigt vallfartsmål under 1400-talet. Kyrkoledningen i stiftet arbetade ihärdigt för att få Nils Hermansson kanoniserad (officiellt helgonförklarad) och man sammanställde bl a en biografi- och mirakelsamling med berättelser om hur pilgrimer blivit mirakulöst helade. Det sista viktiga steget mot en kanonisation – skrinläggningen av biskopens kvarlevor – ägde rum 1515, men sedan kom reformationen och kanonisationen blev aldrig av.Brevet (SDHK nr 38227) finns bevarat i avskrift i kopieboken A 9 (f. 254), Riksarkivet.