Det är tisdag kväll och det skrattas mycket och hjärtligt uppe på loftet i Vidingsjö kyrkby. Fikat står framdukat när NPF-konfirmanderna samlas runt det stora bordet. Det är Molly, Melvin, Rebecka, Eddie och Nanna. Det är bara Ella som saknas, för hon är sjuk idag.
– Det är skönt att vara i en mindre grupp, säger Eddie. Jag trivs bättre här än på många andra ställen.
– Ja, man känner sig trygg här och det är lättare att prata om man är en liten grupp, instämmer Melvin.
NPF betyder Neuropsykiatriska funktionsvariationer såsom adhd, autismspektrumtillstånd ochTourettes syndrom.
– Ofta hamnar dessa ungdomar utanför den sociala gemenskapen, berättar Elin som är präst och som tillsammans med pedagogen Adam är ledare för konfirmandgruppen. Kyrkan har en jätteviktig uppgift att bereda rum och ett gott sammanhang för dessa ungdomar. Tyvärr är många fritidssysselsättningarna inte anpassade för ungdomar med särskilda behov, såsom mindre grupper och andra anpassningar till individens speciella behov.
– Kanske är en av orsakerna till detta att så mycket i vårt samhälle måste gå med ekonomisk vinst, tänker Elin. Då behöver grupperna vara större och med större grupper minskar förutsättningarna att kunna anpassa aktiviteten till individerna. Kyrkan är tack och lov inget ekonomiskt vinstdrivande företag. Kyrkans vinst är att varje människa kan hitta just sin plats i en god gemenskap där hon kan få syn på och utveckla sina egna förmågor och gåvor.
Varje träff börjar med ”tavlan”. Där skriver Adam upp allt som man ska göra under träffen. Den är till för att man ska känna sig trygg. Alla börjar fnissa när tavlan förs på tal. Det har blivit en grej att utmana Adam att skriva upp programmet på olika konstiga sätt. Det har bland annat skrivits på tyska och i formen av en kanelbulle.
– Idag ska du skriva i 37 graders vinkel och baklänges, säger Eddie som uppenbarligen tänkt ut detta i förväg. Adam skrattar och suckar, men börjar leta efter pennor och öppnar vattenpass-appen i mobilen.
Under tiden berättar gruppen vad dom brukar göra när dom träffas.
– Vi spelar spel och leker mycket, berättar Nanna.
– Så brukar vi ha andakt på slutet då vi ber, sjunger och tänder böneljus som vi gjort, säger Eddie.
– Vi går igenom Frälsarkransen, armbandet med pärlorna, berättar Molly. Vi började med Gudspärlan och nu pratar vi om kärlekspärlorna. Vi pratade om att både ta emot och ge kärlek.
– Kommer ni förresten ihåg att ni fick en liten läxa förra gången, undrar Elin. Ni skulle välja ut någon i hemlighet som ni skulle vara extra snälla mot under två veckor och sen se vad händer? Hur det kändes och om den personen märkte något?
Några har glömt, men andra har testat.
– Det gick hyfsat, säger Nanna. Jag gjorde en kladdkaka. Och för någon vecka sen gjorde jag andra kakor. Jag har gjort sockerfria kakor för då uppskattar den personen det. Personen blev glad och det kändes bra att göra det.
– Jag gjorde en middag till en person, säger Melvin. Den tål inte gluten, så jag gjorde maten utan gluten. Personen blev glad. Det värmde mitt hjärta.
Senare i vår ska konfirmanderna hälsa på i NPF-ungdomsgruppen, där några av de som var konfirmander förra året har fortsatt att träffas.
Innan jag går ställer jag den kanske viktigaste frågan. Hur är ledarna egentligen?
– Dom är väldigt bra, svarar Melvin.
– Dom är snälla och roliga, instämmer Nanna.
– Det är bra att komma hit, avslutar Eddie. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 3 2023)