– Det är min pappa som är östgöta-pojken, berättar Elizabeth Åkesson med viss stolthet när vi möts vid altartavlan i Domkyrkan och hon berättar historien.
– Året var 1934 och farmor och pappa hade varit på stan och handlat och gick tillsammans genom domkyrkoparken på väg hem till Gottfridsberg där de bodde. Farmor berättade att det kom en mystisk man ut från kyrkan ropade på dom, vilket visade sig vara Henrik Sörensen. De blev förfärade båda två, men följde ändå med in i kyrkan och Sörensen skissade av pappas konturer i en kvart. Det var inte så att pappa fick stå modell timme efter timme.
– Det kunde varit vilken grabb som helst. Det var en slump att han fick syn på en grabb som var i den storleken. De var lite omtumlade båda två, men tyckte att det var stort. När farmor berättade om det för mig som barn så tyckte jag att det var döspännande och bad att få gå till Domkyrkan. Den här händelsen har följt med mig i hela mitt liv.
– Det är ingen som inte vet om att det där är min pappa, skrattar Elizabeth. Jag har terroriserat vänner och bekanta och berättat om det så fort jag kunnat. Vad jag förstår så står den här omfamningen med Olaus Petri, reformatorn, för frigörelse, den nya tiden och frihet för församlingen. Den lilla Östgötapojken representerar församlingen och oss som lever nu. Det är ett symbolvärde som känns väldigt fint. Rakt in i framtiden. Han står för fina värden.
– Pappa var ju inte medveten om det när han stod modell, men han var lite larvigt stolt hela livet, berättar Elizabeth. Jag frågade någon gång om han fick något för det, en godispåse eller nåt, men det fick han inte. Det var äran. Pappa var lärare. En del uppfattade honom som sträng, men han var också härligt barnslig och kunde leka med oss barn i timmar. Det var mycket indianer och cowboys och så berättade han fantastiska historier om andra världskriget och när Titanic sjönk. Han var min pappa.
– Pappa gick bort för 10 år sen och sen dess är Domkyrkan en fantastisk minneslund som jag, mamma och min storasyster får komma till och minnas pappa. Visst går vi till graven vid Landeryds kyrka, sätter blommor och pratar lite. Minneslundar finns hela tiden runt omkring oss. När jag går till Ekholmens centrum och går förbi charken och ser alla korvar så brukar jag tänka på pappa. För pappa älskade korv. Eller om man känner en doft eller ser en skjorta som påminner en. Men den här minneslunden längst fram i Domkyrkan det är det ingen annan som har. ■