– Nere i hamnen finns ett stenbrott där man började bryta på 1100-talet, berättar Tim. Det var de franska munkarna som byggde Alvastra kloster som kom hit och lärde borghamnsborna att jobba med stenen. Alvastra är den äldsta byggnaden vars sten kommer härifrån. Större delen av stenen i Domkyrkan är från ett brott i Ljungsbro som inte finns idag. Då var det svårt att transportera stenen hela vägen från Borghamn till Linköping, men när Göta kanal byggdes blev det mycket lättare.
– Vi bryter sten två gånger om året, berättar Tim vidare. Då pumpar vi ut regnvattnet som nu fyller brottet. Vi har en stor klingsåg som går på räls och sågar bredden på blocket. Sen borrar man i kilar och spräcker stenen i lerkloven. Vi behöver ta bort sju meter berg innan vi kommer åt stenen som ska vara till tornet. Där finns den gråbruna kulören som använts i tornet. Vi tagit fram en ytbearbetning som liknar den äldre stenen och sen blästrar vi den så att den snabbt smälter in med den befintliga sten som inte byts ut.
Hur mycket skiljer det hantverksmässigt från 1800-talet och idag?
– Vissa delar är nästan exakt samma, exempelvis när man ytbehugger, säger Tim. Det görs än idag med klubba och mejsel. Idag jobbar vi med CNC-teknik och 3D-scanning när vi fräser fram mycket av grundformen från början. Det sparar på stenhuggarna och sen underlättar det produktionsmässigt att kunna köra maskinerna mer än åtta timmar om dagen. Det är fascinerande att det går att kombinera toppmodern teknik med det gamla hantverket. Vissa saker kommer inte maskinen åt att göra. Så det måste man finjustera och slutfinishen görs för hand. När vi gjorde rosettfönstret till Domkyrkan så jobbade maskinen först 180 timmar med stora former och sen arbetade stenhuggaren 100 timmar med att gå in i hörn och skära ut det sista där maskinerna inte kommer åt.
– Jag blev stenhuggarmästare förra året, berättar Tim. Det är ett av världens äldsta yrken. Gesällprovet består av att man med handverktyg ska forma ett 15 kilo tungt ekollon ur ett marmorblock. För att bli mästare ska man ha jobbat 10 000 timmar med yrket, så det inte vem som helst som blir stenhuggarmästare.
– Anledningen till att vi byter ut sten är att vi har så kallad lerklov i stenen, säger Stefan Gullberg från Gullbergs sten och fasadvård som är den som ska utföra bytet av stenar på plats på tornet.
– Enkelt kan man säga att skadade söndervittrade stenar med fördjupningar ska bytas ut. Den största boven är vatten som rinner in och fryser sönder kalkstenen, förklarar han. Om vi inte gör något åt det nu så skulle det vara en risk att det börjar lossna sten som kan falla ner. Vi går över och skrotar av sånt som är löst även på de stenar som ska vara kvar.
– En urgröpt sten som har frusit sönder förstör i sin tur stenen som är under, även om den i grunden är i bra skick. Så det är också en anledning till att de behöver bytas ut.
– Vi har bättre förutsättningar nu att välja solida stenar, än vad dom hade på slutet av 1800-talet när tornet byggdes, menar Stefan. Vi byter inte ut hela stenen, eftersom den inre delen inte är skadad. Tim producerar sten som är 50-60 mm djupa i Borghamn. Sen borrar vi oss in och knackar bort den skadade stenen på tornet. Eftersom jag bara har 2 mm fog så måste de nya stenarna passa precis. Man får inte skada stenen runt omkring. Det blir en rolig utmaning, säger Stefan med ett leende.
– Tim är tredje generationen som är med och restaurerar Domkyrkan och jag har varit med här sen 1999 och arbetat med bland annat valv och fönster, berättar Stefan. Det är häftigt att få vara en del av kulturarvet.
– Ja, det är stort att få vara del av ett sånt här projekt och det är en speciell känsla att få sätta sitt stenhuggarmärke jämte stenhuggarmärkena från 1200-talet. Vi är del av en lång tradition, avslutar Tim. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 4 2023)