– Ville Christian Ebbe, jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andens namn, säger prästen Jonny Karlsson samtidigt som han försiktigt häller vatten på Villes hjässa.
– Det hade inte kunnat bli bättre. Det var avspänt och väldigt lyckat, berättar Villes föräldrar Johan och Nathalie när jag träffar dem några dagar senare i Domkyrkan där dopet ägde rum.
– Den här kyrkan är ju så fantastiskt fin, säger Nathalie leende. Det var en bra start att ha dopceremonin här. Det satte nivå på hela dagen. Man är ju lite stolt när det kommer släktingar från andra städer och man får visa att den här kyrkan har vi i Linköping.
– Jag är så himla glad för att vi fick Jonny som präst, fortsätter Nathalie. Han var jättebra. Det var en bonus. Och det var toppen att man kunde låna Domprostgården efteråt. Då kändes det att det här blir bra.
– Ja, vi hade dopfest efteråt i Gamla domprostgården med smörgåstårta, fyller Johan in. Det är en mysig, lite gammeldags lokal och det är smidigt att den ligger så nära Domkyrkan. Vi var drygt trettio personer med barnen inräknade. Även om det bara var familjen och de närmaste så blev det ganska många ändå. Alla var nöjda och det var många som sa att ceremonin var lagom lång, eller relativt kort. Inte minst när det är barn med.
Faddrar och vattenhällare
– Vi valde att ha två faddrar. Den ena är min syster, säger Nathalie. Vi står varandra väldigt nära. Hon stöttade mig under graviditeten och jag är gudmor till hennes dotter.
– Jag valde min kusin, säger Johan, han är min närmaste vän. Han är lojal och kommer alltid finnas där.
– Sen hade vi ju en van vattenhällare vid dopet, fortsätter Johan. Det var mitt kusinbarn, Jack. Han hällde upp vatten i dopskålen tillsammans med Nathalies syster. Han gick stolt fram och vinkade till alla han kände igen. Han hade vanan inne för han hade samma uppgift helgen innan när hans lillebror döptes.
Varför valde ni att döpa Ville?
– Har det ens varit en fråga om vi skulle döpa, säger Nathalie och ser lite undrande på Johan. Både du och jag är döpta och konfirmerade. Det kändes som vi ville föra den traditionen vidare till våra barn också. Det är en så stor del av vårt samhälle att man döps in i den tron. Det var mer en fundering över vilken ålder. Ville är fyra och en halv månad nu och det kändes att nu var det dags att döpa.
Ville valde psalmer
– Det var roligt för Ville var med och valde psalmer, berättar hans mamma och pappa lite i mun på varandra. Under dopsamtalet så sjöng Jonny lite psalmer. Och det var bara vissa som Ville tittade upp och satt som ett tänt ljus när han hörde. Det var lättsjungna, fina psalmer som vi kände igen. Härlig är jorden, Måne och sol och Gud som haver. Fast den sista var ingen som Ville fastnade för, utan det var den som vi ville ha.
– Under dopceremonin så märkte man att när Jonny började sjunga så sökte Ville efter honom med blicken. Och när orgeln började spela så tyckte han att det var jättehäftigt. Eller hur, Ville, säger Nathalie och pussar honom på kinden.
– Och du ville äta upp dopklänningen. Mamma stod och strök innan och sen var den helt skrynklig. Vi köpte en egen på nätet. Det var innan vi visste att man kunde låna. Och det fanns visst också någon på Johans sida som använts långt tillbaka i tiden. Men det hade vi inte heller koll på.
Lätt att boka dop
– Vi tog reda på allt om dopet på nätet. Det stod väldigt tydligt vilka dagar det var dop. Sen mailade jag bara till Pastorsexpeditionen och det var väldigt smidigt. Vi fick lite förslag på tider och lördag 14.00 tyckte vi var bra. Självklart om man kan gå in och klicka i en kalender och se vilka tider som är lediga så kan det ju inte bli bättre.
– Det blev en dag som man inte riktigt ville skulle ta slut, säger Johan. Det kändes lite vemodigt dagen efter när det var över.
– Ja, innan är det lite att fixa med och man är lite nervös och pirrig när man ska stå där framme. Men sen är det ju så mysigt, och så i den här miljön också. Det är en skön stämning på något vis.
– En dag som man bara ser tillbaka på med glädje. Det var så himla bra, avslutar Johan. ■
Text & bild: Royne Mercurio. Från Liv & Längtan Nr 3 2017.
