Vad betyder det att Guds hus brinner? Så skrev Håkan Hagwall på Svenska Dagbladets ledarsida efter branden i Katarina kyrka i Stockholm i maj 1990. Orden var de första som kom för mig när jag såg bilderna där rökstrimmor stiger upp över Notre Dame.
Kyrkan betyder så mycket mer än att vara ”en av världens mest besökta byggnader” som måndagskvällens kommentatorer sa, i sina trevande försök att beskriva brandens historiska dimensioner.
Vem står stadig i nödens tid? Bland alla vacklande och bräckliga institutioner och organisationer som mänskligheten skapat genom årtusenden verkar de heliga byggnaderna vara de som håller att luta sig mot när allt annat vacklat.
I krigstider har kyrkorna varit bland det som man mest velat skydda. Och ibland har kyrkorna varit det som fientliga trupper riktat sin aggression mot, för att vrida hoppet ur motståndarnas händer. Det var också till kyrkan man flydde – och flyr – när livet hotades.
Många kommer framöver vilja skriva in Notre Dames öde i denna konfliktens berättelse genom konspirationsteorier. Men måndagens bilder på de gråtande, sjungande och bedjande människorna runt kyrkan – var och en på sitt sätt och utifrån sin tro – visar att i nödens stund sluter vi oss samman. Den berättelsen vill jag vara en del av.
Notre Dame är vår stads epicentrum. Hon bär på vår historia. Och nu brinner hon. Men jag vill skicka ett budskap om hopp – det här är allas vår katedral och vi ska bygga upp den igen, sa president Macron på måndagskvällen.
Andlighet är en djupdimension inom oss alla, långt mycket mer än ett särintresse för en eller flera grupper. Andligheten förenar oss, den skiljer oss inte åt som människor. Sådant upptäcker vi plötsligt när vi står sida vid sida och känner tårarna komma.
Notre Dame är något annat än ett kulturföremål, kyrkan är ett uttryck för det djupaste i människors liv. Som historikern Dick Harrison skriver i Svenska Dagbladet: ”en katedral /är/ inte bara summan av dess arkitektur. Den består också av de ceremonier, gudstjänster, konserter och happenings som äger rum under dess tak, liksom av alla de människor som älskar den /…/.”
Kyrkor har brunnit och de har åter byggts upp. Och det har hänt igen. Detta är i sig ett tecken på hopp. Räddningsarbetare har osjälviskt arbetat för att minimera brandens följder. Det finns något i mänsklighetens själ som gör att man hela tiden återvänder till hoppet, restaurerar hoppet och åter lutar sig mot det. Kyrkan pekar utöver sig själv, och den pekar på djupet i livet.
I mina egna böner kommer jag under tiden framöver att säga:
Gud, jag kommer till dig med sorgen över branden i Notre Dame, över det som gått förlorat, skadats och ödelagts. Jag vill tacka för den begränsning som trots allt sattes, för alla de hjältar som gjorde sitt yttersta i räddningsarbetet. Gud, tack för den hoppets symbol som Notre Dame – och alla gamla kyrkor – får vara. Hjälp mig att se dem och att sjunga med i hoppets sånger.
Vi är stilla veckan. I hundratals år har Gregorio Allegris (1582-1652) Miserere varit ett av de viktigaste styckena i skärtorsdagens musikskatt. Den är en tonsättning av den 51:a psaltarpsalmen och sjungs – överjordiskt vackert – i Linköpings domkyrka på skärtorsdagen i år. Kanske skulle den också ha sjungits i Notre Dame.
Förbarma dig, Gud, i din nåd… är psalmens första ord. Den bönen syntes i ansiktet på dem som stod runt kyrkan och är den som hörts genom årtusenden av nöd. Snart kommer Notre Dames kyrkklockor åter att stämma in i den världsövergripande kören av sånger, klockor, rop av hopp som människor som vill fred och framtid alltid kommer att sjunga.
Texten publicerad i Corren och andra tidningar 17 april 2019.