Ett ”frö” har planterats. Att det skulle planteras här, på östgötska marker i Linköpings stift var ingen slump.
Therése berättar:
”När jag för snart tio år sedan på allvar börjande ana att den längtan jag sedan många år hade burit, i själva verket var en kallelse till ordensliv inom Svenska kyrkan, öppnade sig en avgrund under mig. Inte för att jag inte ville, utan för att det såg så fullständigt omöjligt ut. Klosterliv i Svenska kyrkan?! Det var väl ändå inte förenbart med vår lära och bekännelse, eller? Luther, reformationen, trons liv mitt i vardagen. Allt det krockade med mina bilder av vad klosterliv var; något ”världsfrånvänt”, katolskt och medeltida. Men kallelsen var stark. Jag blev inte av med den. Den kom tillbaka. Stilla, varsamt och lockande. Ingen eldskrift på väggen men en inre aning som med tiden blev mer och mer konkret. Kallelsen, längtan, att ge Gud hela mitt liv.
Jag började studera klosterlivets historia, ordenslivets framväxt och klostrens betydelse för samhällsutveckling och bildning. Sakta började mina bilder kompletteras. Jag besökte kloster och kommuniteter i och utanför Sverige och insåg snart att klosterliv varierade väldigt mycket. Den geografiska platsen, klimat, behov i kyrka och samhälle och de människor som just där sökt sig samman för att arbeta och be tillsammans, formade gemenskaper på många olika sätt. Alla med sina inriktningar, gåvor och utmaningar och möjligheter. En del levde på landet, andra i staden. En del bar ordensdräkt andra inte. Några var yrkesarbetande i samhället medan andra var mer stationerade i klostret. Man talade om två huvudinriktningar, den monastiska och apostoliska. Sakta började jag se konturer av det liv jag själv sökte; Jag ville vara mitt i staden, nära det vardagliga livet. Jag ville leva, be och arbeta nära den lokala församlingen, mitt i myllret. Jag ville sätta den dagliga regelbundna bönen först, gärna med andra och ha en utåtriktad tjänst som präst i samhället och kyrkan. Jesuiterna blev tydliga förebilder för denna inriktning, men också ett systraskap i London. Mer om det senare.
Det som försvårade vägen för mig var att jag inte hittade något kloster med den inriktningen inom Svenska kyrkan. Och det skulle ta tid att våga bejaka tanken på att jag kanske just därför vara kallad att ge form åt ett sådant… Allt eftersom kallelsen klarnade förstod jag också att den, som redan hade bilden av ett litet frö, var tvungen att planteras i en väl vald jordmån.
Jag lusläste Sveriges kyrkohistoria, scannade kartan uppifrån och ner; Hur såg klosterlivets historia ut i vårt land? Hur såg det ut idag? Jag upptäckte då ett stift som stack ut från de andra, Linköpings stift. Det visade sig att det var i Linköpings stift som Sveriges första kloster, i Vreta och Alvastra hade grundats. Östergötland hade tidigt blivit ett politiskt och kyrkligt centrum och var därför också den plats där heliga Birgitta etablerade sin orden och grundade sitt kloster i Vadstena på 1300-taelt. Ingen annan plats i Sverige hade under meddeltiden så många kloster och olika ordnar som i Linköpings stift. I mina studier upptäckte jag också att Linköpings stift också idag skiljer sig från andra när det gäller kloster- och kommunitetsliv. Här finns birgittasystrar i Vadstena, Mariadöttrar (som tidigare tillhörde Svenska kyrkan) på Heliga hjärtats kloster i Omberg och här har den franciskanska traditionen en lång historia. Här finns Pilgrimscentrum med sitt rika andliga liv och här finns den Ekumeniska kommuniteten av Bjärka-Säby. Här finns filippinska katolska ordenspräster och lokala församlingar med både intresse och stolthet över sitt kloster arv, som till exempel Vadstena, Askeby och Vreta. Genom studierna insåg jag så allt mer att platsen där fröet skulle planteras, skulle vara i Linköpings stift och i Linköpings stad. Här fanns den inbedda jordmån och det rika monastiskt arv som skulle kunna få fröet att gro. För att pröva den inre kallelsen tog jag kontakt med stiftets dåvarande biskop Martin Lind, detta var 2006 och berättade för honom vad jag bar på. Det var en stor dag. En dag som både han och jag minns med förundran. Biskop Martin tog emot fröet med stor, stor värme och skickade iväg mig med orden: ”Jag skall stödja dig så mycket jag kan Therése, men du måste gå vägen själv.”
Flera år har nu gått sedan dess och jag har fått pröva kallelsens väg både på egen hand men också med hjälp av andra. Systrarna i London har betytt särskilt mycket för mig. De tillhör The Society of St Margaret och är en av de äldsta ordnarna inom anglikanska kyrkan. Hos dem har jag regelbundet åkt för vägledning, fördjupning och inspiration. Eftersom några av systrarna också är prästvigda och arbetar i lokala församlingar, har deras orden blivit extra viktig för mig, både som förebilder och inspirationskällor. De har följt mig sedan 2006 och det var därför extra roligt att två av dem, Sr Judith och Sr Helen, var med vid löftesgivningen den 6 juni samt vid diakon- och prästvigningen samma helg.
Det finns mycket att berätta om vägen fram till 6 juni. Att det blev just den dagen berodde på att det är min dopdag och jag ville tydligt visa på klosterlöftets koppling till dopet. Att det just denna dag, skulle visa sig vara exakt sextio år sedan Svenska kyrkan fick sin första nunna, Marianne Nordström, var ett sammanträffande som på något sätt bekräftade dagen. Arbetet med gudstjänstordningen har pågått under cirka ett år. Jag har tagit inspiration från både anglikansk och katolsk tradition men försökt att värna vår svenskkyrkliga tradition och liturgi. Det har varit ett kreativt arbete och delvis väldigt svårt. Till min hjälp har jag haft en referensgrupp och regelbundet stämt av arbetets gång med biskop Martin Modéus. Hela gudstjänstagendan finns här som en bifogad fil.
Det finns mycket att berätta när det gäller ordenslivet inom Svenska kyrkan idag, dess bakgrund och framväxt. Det finns mycket att berätta om Luther och hans över tjugo år som munk. Om det som han älskade i klostret och om det han var kritisk till. Jag ser fram emot många spännande samtal framöver, där vi får dela tankar och reflektioner över vad det är att vara kyrka i vår tid. Vad innebär det att svara ja på hans kallelse; ”Följ mig”? Hur ser vi på ordenslivets plats och betydelse för kyrkan idag? Vilka bilder inspirerar? Vilka skaver?
Många har också frågat mig om vilken Regel jag valt att leva efter. Jag har under flera år orienterat mig i kyrkans stora klosterregler till exempel, Augustins Regel, Benedikts Regel eller Dominikus Regel och i dem funnit mycket god vägledning. Samtidigt har jag hela tiden frågat mig själv på vilket sätt Svenska kyrkan skulle vara hjälpt av en sådan? Kanske skulle vi det, men jag är inte säker. Det jag är säker på är min egen längtan efter att låta Bibelns egna ord och evangeliets berättelser om Jesu liv få leda, trösta, utmana och forma mig. Jag längtar inte efter fler instruktioner och policydokument, jag längtar efter Guds eget ord. Därför har jag i detta första steg valt att ha Bibeln som min regel och låta Kristus som hans liv kommer till uttryck i den heliga Skrift, vara min ledstjärna på den väg jag nu skall fortsätta att vandra.
Jag bor sedan mars månad (2014, red anm) mitt i centrala Linköping och hyr ett hus med en liten trädgård. Här finns det möjlighet för både enskilda gäster och grupper att komma för samtal, fördjupning och vila. Jag har kvar min tjänst på deltid som stiftsadjunkt och tillhör prästkollegiet och gudstjänstlivet i Linköpings domkyrka.
Till sist vill jag också här uttrycka mitt tack till alla er som visat er glädje och ert stöd för kallelsen genom engagemang och hjälp, gåvor och förbön. Det betyder väldigt mycket. Jag vill också uttrycka min uppskattning för er som kontaktat mig för frågor och funderingar kring vad detta steg nu innebär, för mig och för kyrkan. Jag uppskattar era raka frågor och ser fram emot många fler samtal framöver.”
Varma hälsningar i sommartid och Guds välsignelse,
Therése, Linköping den tolfte dagen efter löftesgivningen
.jpg?DoProcessing=&w=550)
