”Tacksam, glad och omtumlad”. Så beskrev Martin Modéus sig själv efter att i juni blivit vald till Sveriges nya ärkebiskop. 26 november lägger han ned biskopsstaven vid en mässa i Linköpings domkyrka, och nu väntar ett helt nytt liv i Uppsala.
Nästan tolv år hann det bli i biskopsgården på Ågatan mitt emot domkyrkan. Nästan tolv år med besök i Linköpings stifts alla delar, från Mörlunda kyrka i söder till Skedevi kyrka i norr, från Vättervatten vid stiftets ”västkust” till bräckt Östersjövatten.
När den här texten skrivs är Martin fortfarande biskop i Linköpings stift. Eftermiddagen har tillbringats med konstnären som ska måla ett porträtt av honom, en målning till domkapitelsalen där hans biskopsföreträdare strängt blickar ner på det runda sammanträdesbordet.
-Jag känner mig inte helt bekväm i den här situationen och det är svårt att ha synpunkter på hur bilden ska utföras. Men jag fick igenom att bakgrunden ska vara utomhus, gärna något med träd i bakgrunden.
Förundran över skapelsen
Naturen är viktig för Martin, det vet alla som sett hans bilder i fotoboken ”Bildrikt talat” där förundran över skapelsen lyser på varje sida. Idag tittar vi på andra bilder, på fotografier från hans Facebook, ögonblick från ett biskopsliv som börjar med vigningen i Uppsala domkyrka 6 mars 2011. På varsin sida om dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd står Martin Modéus och Sven-Bernhard Fast, alla i ståtliga huvudbonader. Martin har den största.
-Den där mitran är enorm, jag ser ut som en huvudfoting i den. Att bära såna här kläder är en av de aspekter i jobbet som kräver en del humor, skojar Martin och blir allvarlig:
-Det finns en poäng med att biskopars liturgiska klädsel skiljer sig avsevärt från annan klädsel, det skapar en samhörighet och igenkänning, särskilt i den världsvida kyrkan. Vi klär oss inte i högtidsdräkter med regional anknytning utan i något som är unikt för kyrkan.
Martin kom från Stockholms stift där han varit stiftsadjunkt i flera år. Mötet med Linköpings stift var varmt.
-Jag mötte väldigt mycket som gjorde – och gör mig – glad. Här finns en vänlighet och här finns en bred teologi, en kristen mångfald med många slags fromhet som lever gott sida vid sida.
I början som biskop hade Martin några nypa-sig-i-armen-upplevelser. Som den gången då han var i Vadstena klosterkyrka på ett stort Taizémöte. Med sig hade han dåvarande biskopsadjunkt Peter le Clercq.
-Jag satt och studerade honom när han höll på att styra upp med något. Jag hann tänka ”vilket roligt jobb han har som får arbeta så nära en biskop” innan jag kom på ”just, ja. Det är ju jag som är biskop!”
Lång och brokig process
När jag ber Martin nämna något från åren som Linköpingsbiskop han tar med sig till sitt nya arbete nämner han herdabrevet ”Levande tillsammans med Kristus” och processen som ledde fram till det. Herdabrevet kom våren 2016 och hade föregåtts av ett stort arbete med frågan om vad det är att vara kyrka i vår tid, i vårt stift. Det var en lång och brokig process med många inblandade i allt från formella samtal till spontana möten.
-När jag läser i herdabrevet ser jag de här människorna framför mig. Och jag vet att många i stiftet känner igen sig när de läser boken. Det här sättet att arbeta har lärt mig så mycket!
Livet som ärkebiskop kommer att bli betydligt mer påpassat än livet som biskop. Intresset för Martin och för ämbetet är stort hos allmänheten. Under hösten har intervjuerna avlöst varandra. Allt från taltidningsmagasin till Svenska Dagbladets Perfect Guide vill veta hur den nya ärkebiskopen tänker – om kyrkan, om tro, om…
-Jag brukar vara bra på att värna om min tid, det hoppas jag kunna fortsätta med.
Med till ärkebiskopsgården flyttar Martins hustru Marianne. Hon är nybliven pensionär och kan i lugn och ro växa in i den nya staden och nya rollen. Närheten till barn och barnbarnen gläder båda. Med i flytten följer också terriern Tassa som strängt vakat över biskopsgården.
Kvar blir många goda minnen, vänner och kollegor, men Martin betonar att han vill hålla sig ur vägen för sin efterträdare.
-Men min båt, den finns kvar i stiftets farvatten ett tag till!
Text och foto: Katarina Sandström Blyme
