Kvinnan vid Sykars brunn
Det är mitt på dagen och solen bränner hett. Jesus har kommit till Sykars brunn. Kvinnan som står där är väl bekant för oss som har hört berättelsen många, många gånger. För henne är situationen evigt ny, så att säga. Det händer en massa intressanta saker i det resonemang som kommer att utspela sig mellan dem. Sådant som är relevant för vårt ärende i dag.
För det första går Jesus rakt in i ett samtal som överskrider minst två väsentliga gränser: en etnisk gräns och en gendergräns. En hel del tecken tyder dessutom på att det fanns en gräns i detta som handlade om social ställning. Jesus sätter ett mönster för hur vi bemöter varandra när vi möts över gränser. Och detta är verkligen inte den enda berättelsen där Jesus agerar gränsöverskridande.
För det andra pekar Jesus på djupet. Han ber kvinnan att ta ett annat perspektiv än det nationalistiska, för det var ju det som fanns i luften: vi tillber på det berget och ni tillber på det. Därför är vi fiender. Jesus säger: tillbe i Ande och sanning.
Det finns många skäl att ha berättelsen om kvinnan vid brunnen och den där mångfalden av gränsöverskridande berättelserna klingande i bakhuvudet när vi funderar över hur vi som kristna och som kyrka ska ta plats i vår tid, när vi rör oss kring frågorna om solidaritet, delande och öppenhet. De sätter en standard för hur vi bör mötas som människor, och, framför allt, de målar bilder av hur världen hänger samman.
Men det var ju bara det första perspektivet, det gränsöverskridande. I berättelsen om Sykars brunn säger Jesus dessutom tydligt att i dessa tider behöver vi leva än närmare våra källor än vad som kanske varit självklart i vår kyrka under en tid. Tillbe i Ande och sanning.
I moderna tider med moderna konflikter så blir inte bibeln och bönen mindre relevant utan mer relevant, för de leder oss till tydligare kristusmöten. Jesus får tydligare konturer. I mötet med Jesus målas bilder av vad som är väsentligt och centralt, och det är här vi får vägledning som hjälper oss att orientera oss i en rätt svårnavigerad värld.
Efterföljelsens perspektiv
Jag tror att vi i dag behöver odla efterföljelsens perspektiv, och med det har jag sagt nästan allt jag vill säga den här dagen. I en osäker och otydlig värld behöver vi leva närmare våra källor, fördjupa oss mer i bibeln – framför allt tillsammans – och vi behöver be mer över dessa frågor.
Detta handlar inte om någon andaktsmoralism. Frågorna om öppenhet och egenart för kristna i en mångreligiös miljö är så djupgående identitetsberoende och identitetspåverkande att vi behöver söka oss djupare ner i vår teologiska mylla för att orka stå kvar. Ju mer det blåser desto djupare måste rötterna, helt enkelt, för att vi inte ska blåsa omkull. Ju torrare samhällets jord blir på sunda värderingar desto djupare måste rötterna för att hämta upp det friska vattnet.
En parallell är för mig befrielseteologin. När samhällsklimatet i Latinamerika var som mest outhärdligt, då exploderade också bibelläsandet. Men det var det kontextuella bibelläsandet som blev starkt, inte det introspektiva. Man läste tillsammans, och man frågade: vad betyder detta för oss, som människor och kristna? Vad säger denna text om vårt samhälle?
Om kyrkan tappar kontakten med källorna så tappar vi rösten. Men när vi har kontakten med källorna så har vi hur mycket som helst både att säga och göra. Jag hoppas att det hörs att själva grunden för detta förhållningssätt är att det är tryggheten i det som är vår grund som också skapar möjligheten till öppenhet. Vår användbarhet i religionsdialog hänger ihop med tryggheten i det vi är och det vi har. Vinglar vi i det grundläggande så blir vi ointressanta som samtalspartners, och det kan gå hur illa som helst.
Vad är det som händer när vi söker oss närmare Jesus i efterföljelse? Jag tänker att vi hittar hållbara perspektiv på livet och vi får mod att stå upp och stå fast i dessa perspektiv. Vad är det att vara människa? Vad är det att vara samhälle? Vad är det att vara kyrka? I ett kristet perspektiv är en väsentlig del av det svaret efterföljelsen, att följa Jesus.
Dessa perspektiv är helt avgörande, för de ger orientering i hur vi bör agera i vardagens situationer, hur vi kommer att se på vår medmänniska – och hur vi kommer att rösta i riksdagsval.
Jag, liksom antar jag alla biskopar just nu, får ofta frågan om böneutrop. För mig är det inte en jämlikhetsfråga i största allmänhet eller en rättvisefråga i något filosofiskt perspektiv. Det är en fråga om efterföljelse.
Om jag följer den Herre som sa allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem, då går frågan rakt in i mänsklighetens grundvillkor. Den träffar rakt i hjärtat: om du vill leva i ett samhälle med öppenhet så måste du börja med att ge öppenhet. Det är inte så att jag inte skulle kunna komma på det om jag inte tillhörde Jesu vänner, men i en tid då religion alltmer används som en separerande faktor är det viktigare än någonsin att visa hur Jesus själv pekar i den gränsöverskridande riktningen.
Svenska kyrkan har länge betonat det skapelseteologiska, det mänskligt gemensamma, och jag menar att det är rätt av oss att göra det. Men det är också viktigt att visa att det sättet att resonera teologiskt kommer ur vår egen identitet, det är Kristus som uppmanar oss att göra det. Det är inte en undfallenhet för samhällstrender att peka på det som förenar snarare än det som skiljer.
I det perspektivet tycker jag att det tema som jag fick för föredraget: Svenska kyrkans kallelse i en värld av mångfald – kallelse till öppenhet, vad kan det betyda? är utomordentligt bra. Att finna och återfinna öppenhetens perspektiv, välja det perspektiv och att hålla fast det perspektivet.
Sedan kan det betyda en väldig massa olika saker i olika konkreta lägen. Öppenhet kan handla om öppenhet mot andra religioner, om viljan till öppnare gränser, om välkomnande av flyktingar in i våra församlingsliv, om konkret flyktingomhändertagande, om, i undantagsfall, viljan att gömma flyktingar. Det viktiga är att hitta perspektivet och att hålla fast vid det.
Det är sällan jag tycker att det där med statens inblandning i kyrkornas angelägenheter är en särskilt god idé, men jag måste säga att det känns ganska gott ibland att kunna luta sig mot regeringsform där den lagen om religionsfriheten ingår. I vårt land är tanken att samhället ska garantera människors frihet till utövning av tro.
Utifrån ett samhällsperspektiv är vi alltså rätt ute, helt enkelt, när vi mobiliserar våra resurser för att stödja religionsfriheten och när vi pläderar för att människor med olika trosuttryck ska få plats.
Det finns en viktig nyans i detta. Vi pläderar för just religionsfriheten, inte bara för vår egen frihet att göra som vi vill. Då blir det helt självklart att också stödja andras frihet att utöva sin religion också på sätt som inte är helt bekvämt för mig själv.
Vi behöver inte ta en massa omvägar när vi ska försöka hitta kyrkans position och kyrkans väg i detta. Vi finner den genom att hålla oss tätt intill Jesus. Genom honom berättar vi en historia och vi lever en historia. Det finns så många dåliga och dödliga historier som berättas i dag. Kyrkan är genom sin efterföljelse en motberättelse. Här ligger fundamentet i vår kallelse, och i nödens tider behöver vi göra detta tydligare och tydligare.
Vad säger man ekumeniskt om hur vi ska förhålla oss till varandra?
I detta står vi inte ensamma. Vi är delar av en världsvid, ekumenisk rörelse, och det perspektiv som jag talat om hittills är inget lokalt svenskkyrkligt påhitt. Detta är den ekumeniska rörelsens hållning.
I dessa tider tror jag det är klokt att förankra våra ställningstaganden i den bredare ekumeniska rörelsen, och det är ingen tillfällighet att det ofta är genom Sveriges kristna råd som vi yttrar oss i frågor om migration och religionsdialog.
Skälet är förstås de många som försöker skapa bilder av Svenska kyrkan som en isolerad, flumliberal kyrka vars ställningstaganden i frågor om rättvisa, fred och försoning är någon sorts lokala försyndelser av en kyrka som tappat sin kristna kompass.
Här har vi stor hjälp av de ställningstaganden som de kristna kyrkorna i världen kommit fram till tillsammans. Det finns ekumeniska riktlinjer som räcks oss som resurser och som vi ska hålla oss till.
Den kanske viktigaste sådana resursen är den korta lilla skriften Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld från 2011. Dokumentet har tagits fram av Kyrkornas världsråd, Påvliga rådet för interreligiös dialog och Evangeliska världsalliansen. Skriften finns att ladda ned på Sveriges kristna råds hemsida. Läs den gärna! Enligt förordet i dokumentet så är det bortåt 90 % av världens kristenhet som, genom sina kyrkor, står bakom detta. Det är nog sant som det står i presentationen av dokumentet på hemsidan att detta är den text som har bredast ekumeniskt stöd sedan 700-talet.
Syftet med dokumentet är, som det står i den inledning som skrivits av generalsekreterarna i Svenska Missionsrådet och i Sveriges Kristna Råd: Att vägleda kyrkornas medlemmar i att bygga respektfulla relationer till människor som tillhör olika religioner likaväl som till dem som inte bekänner sig till någon religion.
I punkt 2 i dokumentet står bland annat: Jesus Kristus är det främsta vittnesbördet (jfr Joh. 18:37). Kristet vittnesbörd betyder alltid att ta del i hans vittnesbörd, som innebär att förkunna Guds rike, tjäna medmänniskan och ett totalt självutgivande, även om denna handling leder till korset.
Utifrån hur jag vet att Svenska kyrkan brukar fungera så skulle jag nog nästan säga att dokumentet uppmuntrar oss till mer mission, inte mindre. Återigen, när vi funderar över Svenska kyrkans kallelse i en mångreligiös värld så är det efterföljelsen som utmanar oss till öppenhet. Den stänger inte dörrarna till andra människor.
Dokumentet är alltså från 2011, men stödet för ett respektfullt och öppet bemötande är inte nytt och framför allt inte begränsat till Svenska kyrkan. Jag är lite envis i att förankra detta öppenhetsperspektiv i den världsvida kyrkan, eftersom jag upplever att vi som älskar vår öppna folkkyrka behöver påminnas om att vi inte driver någon isolerad linje i vår öppenhet utan att vi står i en bred kristen tradition.
Hör därför, i ett lite längre citat, vad påven Johannes Paulus II sade till muslimska ungdomar i Nordafrika 1985:
”Människan är en andlig varelse. Som troende vet vi att vi inte lever i en sluten värld. Vi tror på Gud. Vi tillber Gud. Vi söker Gud. Katolska kyrkan ser med respekt och erkänsla på värdet i er religiösa utveckling, rikedomen i er andliga tradition. Också vi kristna är stolta över vår religiösa tradition. Jag tror att vi, kristna och muslimer, med glädje måste erkänna de religiösa värden vi har gemensamma och tacka Gud för dem. Vi tror på en enda Gud, den ende Guden, som är fullkomlig rättvisa och fullkomlig barmhärtighet. Vi tror på värdet av bön, fasta, allmosa, botgöring och förlåtelse. Vi tror att Gud är den barmhärtige domaren vid tidens slut, och vi hoppas att han efter uppståndelsen kommer att vara tillfreds med oss och vi vet att vi kommer att vara tillfreds med honom.
Lojaliteten kräver att vi erkänner och respekterar våra inbördes skillnader. Den uppenbart största skillnaden är vår syn på Jesus av Nasaret, hans person och gärning. Ni vet att Jesus för de kristna låter dem få tillgång till intim kunskap om Guds mysterium och genom hans nåd bli Guds barn, så att de bekänner och förkunnar honom som sin Herre och Frälsare.
Detta är viktiga skillnader, som vi kan acceptera med ödmjukhet och respekt och ömsesidig tolerans. Här finns ett mysterium som jag är säker på att Gud en dag kommer att klargöra för oss. Kristna och muslimer har i allmänhet förstått varandra dåligt och har ibland i det förflutna bekrigat varandra och ödat varandras krafter på polemik och krig. Det är min tro att Gud i dag inbjuder oss att ändra våra gamla vanor. Vi måste respektera varandra, och vi måste också sporra varandra till goda gärningar på vår väg till Gud.
Ni vet lika bra som jag hur berikande de andliga värdena är. Ideologier och slagord kan inte tillfredsställa er eller lösa era livsproblem. Bara andliga och moraliska värden förmår detta, och dessa har Gud som grund.
Kära unga vänner, jag vill att ni bygger en värld där Gud intar första platsen i strävan att hjälpa och rädda mänskligheten. På den vägen ska ni vara övertygade om att era katolska bröder och systrar (som jag i kväll representerar) kommer att uppskatta er och samarbeta med er.”
(Johannes Paulus II, möte med unga muslimer, Casablanca, Marocko, 19 augusti 1985, citerat från Anders Piltz i Signum 2018-03-20)
Vi har gemensamma angelägenheter med människor av annan tro, och det är fredens och rättvisans angelägenheter – och de delar vi med alla de människor som vill en öppen och tolerant värld. Eller, för att åter citera Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld, punkt 4: Det kristna vittnesbördet i en pluralistisk värld innefattar dialog med människor av annan tro och kultur (Apg. 17:22-28).
I ett annat dokument, det så kallade Charta Oecumenica. Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkor i Europa får vi ett annat perspektiv. Biskop Sven-Bernhard Fasts beskriver det i inledningen med orden: ett dokument gemensamt för katoliker, ortodoxa, anglikaner, gammalkatoliker, lutheraner och reformerta. I chartan sägs att den är formad ”för att främja en ekumenisk kultur av dialog och samarbete på alla nivåer av kyrkolivet, och för att ge gemensamma kriterier för hur detta bör ske.” (s 7).
I Charta Oecumenica står att kyrkorna stöder ett enande av den europeiska kontinenten, men det står också att varje form av ”eurocentrism” måste undvikas och att Europas ansvar gentemot hela mänskligheten måste stärkas, särskilt vad gäller de fattiga i hela världen. Även härifrån vill jag med glädje citera tre stycken, ur det tredje kapitlet. Först:
Vi förbinder oss: att stå emot varje försök att missbruka religion och kyrka för etniska eller nationalistiska ändamål.
Där står också:
Vi betraktar mångfalden av regionala, nationella, kulturella och religiösa traditioner i Europa som en rikedom. Ställda inför de talrika konflikterna är det kyrkornas uppgift att tillsammans utöva försoningens tjänst också då det gäller folk och kulturer. Vi vet att fred mellan kyrkorna själva är en nog så viktig förutsättning för detta. Våra gemensamma ansträngningar inriktar sig på att bedöma och lösa politiska och sociala frågor i evangeliets anda. Eftersom vi ser varje människas person och värdighet som ett uttryck för att hon är Guds avbild, hävdar vi alla människors absolut lika värde. Som kyrkor vill vi tillsammans främja demokratiseringsprocessen i Europa. Vi engagerar oss för en fredsordning grundad på konfliktlösningar utan våld. Vi fördömer allt våld mot människor, särskilt mot kvinnor och barn. Till försoningen hör att främja social rättvisa inom och mellan alla folk. Framförallt gäller det att överbrygga klyftan mellan fattiga och rika och att övervinna arbetslösheten. Vi vill gemensamt bidra till att migranter, flyktingar och asylsökande får ett människovärdigt mottagande i Europa.
Vidare:
Vi förbinder oss: att möta muslimer med respekt, – att samarbeta med muslimer i gemensamma angelägenheter.
Det här var bara axplock, men det är exempel som visar vilken bred tradition av öppenhet som Svenska kyrkan står i, på efterföljensens grund.
Att ge de goda berättelserna
In i denna efterföljelse kommer vi som människor, men vi kommer också som kyrkoorganisation, som en gammal enhetskyrka, majoritetskyrka och myndighetskyrka. Det gör inte efterföljelseperspektivet ett dugg mindre relevant. Dock, det där är ett arv som vi lever i också nu.
Ibland går detta att använda som en efterföljelseresurs, men vi bör också vara medvetna om att det nationalkyrkliga arvet är en perfekt hävstång för att knycka kyrkan ”ur spår” med förväntningar på att vi ska ”hålla fast vid svenska värderingar och traditioner”, dvs. sådana värderingar och traditioner som har sitt ursprung i traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk jordmån.
Vi har en historia, vi har ett nu och inte minst så har vi en riktning in i framtiden där det är många aktörer som kommer att vilja vara med och påverka. Det såg vi inte minst i de senaste valet, när nationalistiska krafter uttryckligen sa att man ville ta över Svenska kyrkan. Vad är det man vill göra, jo man vill väcka en nygammal berättelse om Svenska kyrkan, en berättelse som är traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk.
I detta döljer sig två berättelser, berättelsen om samhället och berättelsen om individen. Låt mig få säga några korta ord om dem.
Berättelsen om samhället
Först berättelsen om samhället.
Jag läste en artikel för många år sedan som beskrev vad det var som gjorde att socialdemokraterna kunde sitta kvar så länge vid makten under efterkrigstiden. Utan att göra anspråk på att vara historiker så tycker jag att svaret var anslående, inte minst med tanke på vad det är vi ser i samhället i dag.
Enligt den historiken så hjälpte socialdemokraterna människor att ställa rätt frågor – det vill säga ur deras synvinkel rätt frågor – om samhället, och när människor ställt de frågorna så var det uppenbart att socialdemokratin var svaret.
Tillämpar man det resonemanget på dagens läge så blir det åtminstone för mig uppenbart att alla de stora partierna i dag hjälper människor att ställa vissa frågor, men de frågor man får hjälp att ställa har alla traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska svar. Det är inte konstigt att hela det svenska politiska landskapet kasar iväg åt det hållet och att partier som hyllar traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska perspektiv går framåt.
Det är detta sammanhang vi behöver se för att förstå varför det just nu finns så många som vill anklaga Svenska kyrkan för flum och gränslöshet, naivitet och ryggradslöshet. Man vill ”hjälpa” människor att ställa frågorna som ska leda till de traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska svaren. Åt det hållet ska vi inte.
Just här sammanfaller det öppna samhällets angelägenhet med kyrkans angelägenhet: att måla de sanna bilderna av världen och berätta de sanna berättelserna. Ett av våra centrala bidrag är våra grundberättelser – som ger den sanna bilden av kyrkan och som är betydande delar av den grund som det västerländska samhället är byggd på.
Vi berättar om Jesus, om hur Guds son talar med den samariska kvinnan, hjälper fiendens romerska officerare, utmålar en samarier som barmhärtig och manar till efterföljd. Vi behöver tala om en Guds son som är flykting i Egypten och som hjälper ”grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst” (Mark. 7:26). Med mera.
Det är vår samhällstjänst att visa att det i vår kristna kulturs grund ligger detta att sträcka ut handen till den andre. Nationalismen är inte det svenska samhällets grund utan dess fiende.
Vi vet vad vi gör, och vi gör det för att Jesus gjort det. Och Jesus gör det för att han är sann Gud och sann människa och återspeglar det kommande gudsriket. När andra talar om samhällets och kyrkans förfall behöver vi vara förankrade i berättelserna om Jesus.
Berättelsen om individen
Men i detta ligger också en berättelse om individen. Vi berättar berättelsen om gudsriket och om hur Jesus går över gränser för att möta ”den andre” som människa, inte som representant för en grupp.
Det är en etablerad princip inom religionsmötenas värld att vi jämför lika med lika, sitt eget bästa med andras bästa, och tvärtom. Ganska ofta gör man dock tvärtom. Man jämför den andres värsta med sitt eget bästa, typ kristen tro står för kärlek medan muslimer är våldtäktsmän. Som om det inte fanns kristna våldtäktsmän och kärleksfulla muslimer. Faktiskt är detta en av de bästa tumreglerna för att hålla styr på ett samtal. Man hör direkt om man jämför lika med lika. Gå i minnet tillbaka till det Johannes Paulus sa, så hör ni att det var precis det han gjorde.
Det är inte religionsförståelse att försöka ta poäng på andras tillkortakommanden. Allt vad du vill att människor ska säga om dig, det ska du säga om dem, typ. Och det handlar inte bara om att tolerera utan om att se den andre som en gåva. Kyrkoordningen säger så här:
KO kap 14, inledningen: Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och har en kallelse till kyrkans synliga enhet. Utifrån kyrkans tro på Gud som skapande, upprättande och livgivande i hela världen, är den vidare ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande, samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition.
Vi behöver alltså fundera över skillnaden mellan i hur vi förhåller oss till människorna av annan tro och hur vi förhåller oss till själva trosföreställningarna.
Den där skillnaden gör man nämligen inte alltid, och det har väl att göra med att det svenska samhället betraktar ”religioner” som en sorts fritt svävande företeelser. Man tycker om ”kristendomen”, men bortser från att den är inkarnerad i de människor som kallar sig kristna på ganska olika sätt. Man tycker illa om ”islam” och vill därför inte ha invandring.
När vi håller oss nära Jesus så upplöses de där förenklingarna. Människorna bli synliga i sin fulla komplexitet. Där finns också gudserfarenheterna, väl värda att lyssna till hos varje människa.
Här ser jag en tydlig plats för dagens moderna församling. Det behöver finnas en icke-auktoritär arena där det finns kraft och kunskap om det som hör hemma i religion och andlighet i allmänhet och kristen tro i synnerhet. Ett sekularistiskt samhälle har svårt att erbjuda detta. Det bästa skyddet mot dålig religion är inte frånvaro av religion utan förmåga att på ett moget sätt umgås med religion, vare sig man är utövare eller inte.
Det behövs helt enkelt en öppen och självmedveten kyrka, en kyrka som genomsyras både av självförtroende i sin tro och av lyhördhet. Det behövs levande församlingar av bedjande-och-sökande människor som välkomnar varandra. Vi är kristna, vi är Jesusvänner, och vi vill vara det på ett sätt som återspeglar glädje, befrielse, äkthet och nåd, det som var Jesu egen hållning och gåva till världen. Den förankringen öppnar för lyssnande och dialog och möjlighet att skapa mötesplatser.
Vilka teologiska resurser har vi i vår historia, som hjälper oss att se hur vi kan möta människor av annan tro?
Jag skulle vilja lyfta fram två gamla teologiska figurer som vi har med oss i vår tradition som kan hjälpa oss att orientera oss i det nya landskapet. De är inte på något sätt heltäckande. Snarare är det några tumgrepp som kan hjälpa oss att stå fasta i vår tradition och se att Svenska kyrkans öppenhet inte är något nypåfunnet utan att öppenheten är en följd av den tradition vi står i.
Det första är de fem sola, som är en sorts samlande principer i luthersk tradition: sola gratia, sola fide, sola scriptura, solo Christus, soli deo gloria, alltså nåden allena, tron allena, skriften allena, Kristus allena och all ära åt Gud.
Eftersom sola betyder endast så är det mycket lätt att uppfatta dem som avgränsande, men jag vill mena att det är tvärtom. Dessa fem sola är vårt uttryck för en sorts centralprincip i den kristna tron, där vi är omåttligt intresserade av vad som är centrum och kärna men ganska ointresserade av var gränserna går. Sådant får Gud avgöra.
Med den hållningen kan man vara nyfiken på den andre utan att känna sig hotad i det som är det egna viktigaste.
Det andra handlar om folkkyrkotanken, där Einar Billing var en av förgrundsfigurerna. Billing var biskop i Västerås 1920-1938. När man hör folkkyrkobegreppet är det lätt att tänka enhetskyrka om Svenska kyrka, men så enkelt är det inte. Vi är inte folkkyrka för att det är svenskarnas kyrka eller Sveriges kyrka eller de kyrkotillhörigas kyrka. Vi är det inte heller i första hand för att vi är demokratiskt styrda – vilket kyrkan gärna vill vara.
I det Billingska folkkyrkobegreppet ligger att kyrkan har ett ärende till folket, och det ärendet är nåden. På Billings egen tid så fanns nog knappast det mångreligiösa perspektivet med. Då handlade det om Guds nåd till Sveriges folk.
I dag kan denna teologiska figur, denna kyrkobild, hjälpa oss att se vårt uppdrag med nya ögon. Billings folkkyrkobegrepp är inte en medlemsvärvande kyrka som bekämpar andra religiösa uttryck utan en kyrka som har ett ärende, som räcker en gåva. Vad ser vi om vi letar i den riktningen? Jag menar att det är den interreligiöst öppna kyrkan, med en tydlig kristusbekännelse som grund, som är den rätta arvtagaren till Billing. Det är inte den nationalistiska, slutna kyrkan.
Jag tror att detta folkkyrkotänkande, som ju är en del av våra kyrkliga gener i dag är en av de viktiga faktorerna att det har varit så lätt för just Svenska kyrkan att samarbeta med företrädare för annan tro. Detta är alltså inget utslag av flum eller av otydlighet i bekännelsen utan en konsekvens av att vi är den kyrka vi är. Och återigen, detta är en konsekvens av kristusbekännelsen.
För att kunna räcka nåden måste kyrkan vara nära människor, så som Kristus var nära människor, så nära att han kunde se bakom schablonerna. Han såg inte ”en samarier” utan en tilltufsad kvinna. Han såg inte ”en officer” utan en förtvivlad pappa.
För några veckor sedan var jag på ett möte där EXPO, organisationen som kartlägger främlingsfientlighet och extremism, med fokus på högerextremism. Det var en skrämmande men nyttig upplevelse.
En av de saker som fäste sig i mitt minne var att talaren var glasklar med att kyrkan är en av de organisationer som har störst påverkansmöjligheter i att motverka dessa destruktiva krafter. Varför? Jo, för att vi finns i periferin.
Sällan har jag blivit så övertygad om vikten av att vi inte lägger ner och drar oss tillbaka från de lokala sammanhangen, vare sig det handlar om landsbygdens byar eller förortsområdenas bostadsdistrikt.
Vi behöver finnas där, samla människor, berätta berättelserna om sammanhållning och gemenskap, bygga gemenskap, berätta om vinsterna med att sträcka ut en hand till främlingen. Och här räcker det inte med pengar. Människor behöver kliva fram för att hjälpa till att bygga tillit så att människor av olika bakgrund vågar lita på varandra. Och förutsättningarna är rätt goda. Det finns många goda krafter som vill dra åt ett gott håll.
När andra samhällsfunktioner drar sig tillbaka finns vi kvar. När media berättar konflikternas berättelser ska vi berätta sammanhållningens berättelser och sjunga hoppets sånger. När hårdhetens mönster läggs över de mänskliga gemenskaperna berättar vi nådens berättelser – i handling och när det behövs också i ord.
Kyriepunkten
Det satt en tiggare vid vägkanten. Han var blind, och han ropade högt. Han störde. Därför sade folk åt honom att vara tyst, men han vägrade. Han ropade högre och högre. Scenen är tidlös, men i detta fall hämtad från Markusevangeliets tionde kapitel (10:46-52). Tiggaren hette Bartimaios, och hans rop löd: Jesus, Davis son, förbarma dig över mig. I berättelsen tystar Jesus dem som försöker tysta honom och kallar fram honom. Sedan frågar han: vad vill du att jag ska göra för dig. Frågan går direkt till Bartimaios, trots att arten av hans nöd verkar uppenbar. Men Jesus schabloniserar inte Bartimaios, betraktar honom inte som ”tiggaren” eller ”en blind” utan som en människa. Bartimaios får själv redogöra för sin nöd.
Berättelsen har levt kvar kyrkans liturgi sedan 300-talet genom ropet Herre, förbarma dig. På grekiska heter det liturgiska momentet kyrie eleison, och det finns än i dag kvar i alla de stora liturgierna, inklusive Svenska kyrkan. Kyrie, som det kortfattat kallas, är den punkt där vi får samla ihop all vår frustration, alla mänskliga tillkortakommanden – fysiska, själsliga, andliga – och bära dem fram till Gud. Var och en på sitt eget sätt. Individuellt, inte utifrån schabloner eller tillskrivna identiteter.
I mitt sätt att tänka kring min plats i samhället i dag och vår plats och kyrkans plats är det just här jag landar.
Kanske är bejakandet av kyriepunkten i våra liv och i vårt samhälle en av de viktigaste erfarenheterna från den klassiska kristna tron att återerövra. Punkten där vi tvingas erkänna: vi vill så mycket, vi hoppades, vi kämpade, men vi klarade det inte. Detta är punkten där vi stannar i vår otillräcklighet utan att ge upp, där vi erkänner misslyckandet utan att släppa hoppet.
I ett modernistiskt samhälle är detta en svår erfarenhet. Vi är sedan länge vana vid att genom samhällets ingenjörskonst sätta upp mål och nå dem. Alla mål läggs därför på en nåbar nivå, och de mål som inte går att nå förklaras icke önskvärda. Det sättet att resonera håller i ett ganska slutet land. Det håller dock inte när man börjar inse att en jämlik relation till omvärlden är önskvärd. Då blir diskrepansen mellan vårt välstånd och andras nöd outhärdlig, och vårt samhälle sticker huvudet i sanden. Det är det som händer nu.
Tydligast har detta blivit i flyktingfrågan, där svensk politik har stannat i att vi gör nog, och att vi inte bör göra mer än andra. Som om det vore ett skäl. Tillämpa det på klimatpolitik, jämställdhet och arbetsrätt: vår politik bör inte avvika från omvärldens…
Men ingen kan vara nöjd i en värld med 65 miljoner flyktingar. Debatten hade blivit lugnare om vi kunnat sörja vårt misslyckande tillsammans, mer än att försöka komma åt den andra sidans tillkortakommanden. På kyriepunkten kan man stå tillsammans med sin motståndare, överens om att man inte är överens om nuläget, eftersom man är överens om riktningen.
Kyrie eleison – vi kan inte bättre än så här. Ropet bygger på att vi längtar efter en bättre värld och ett bättre liv. Det är alltså inte ett sätt att säga att vi är nöjda med vad vi åstadkommit, så nu kan vi slå oss till ro. Det är ett möjligt sätt att stå fast i en vision utan att brytas ned av sitt tillkortakommande.
Det farliga för vårt samhälle är inte när vi inte kan utan när vi inte vill. Det farliga är inte när vi är förtvivlade och frustrerade över vårt misslyckande utan när vi börjar tycka att vårt misslyckande är en framgång – att vi äntligen har fått ordning.
Jesus kunde hela dem som var blinda, men han kunde inte hjälpa dem som blundade. Kyrie eleison.