"Jag är inte längre så mycket på sociala medier, jag är mer social istället". Så uttrycker sig en tonåring i en intervju om hur hon förändrats under tiden som konfirmand.
Citatet, från en studie om ungdomar i en församling i Linköpings stift, illustrerar på ett bra sätt den mättnad på skärmtid många unga känner. I början av september presenterade Statens medieråd sin återkommande enkätstudie där barn och unga besvarat frågor om sina medievanor. Nära fyra av tio bland 13- till 18-åringarna menar att de ägnar för mycket tid till sociala medier, mobilen eller Youtube.
”För mycket” betyder att det finns en längtan efter något annat. Citatet från konfirmanden antyder något viktigt, en längtan efter sammanhang. Hur stöder samhället i dag skapandet av öppna, generösa och välkomnande sammanhang för unga, arenor där livets djup får plats?
Under hösten startar ett hundratal konfirmandgrupper runt om i Linköpings stift. Och så är det över hela Sverige. "Tillsammans" är ett av nyckelorden. Man diskar och lagar mat i storkök, leker knasiga lekar, samsas i en kanot. Livets stora frågor vrids och vänds på. Här får tonåringar prata om sitt liv och ges möjlighet att kliva ur det lite, se det från ett annat håll – och också möjlighet att tolka sitt liv utifrån Bibelns berättelser: om Marias mod och Petrus övermod, om den lojala Rut, om Judas som sviker och om Jesus som dör på korset och uppstår.
Berättelserna är inte ”fakta”, inte ett ”paket” att säga ja eller nej till. De är existentiella berättelser om livets många sidor, berättelser att bråka med, ta avstånd från, låta sig påverkas av, ha som mönster eller avskräckande exempel. Livsberättelser som tar oss djupare och vidare.
Tvärtemot mångas fördomar, att livet försnävas i kristna sammanhang, så hjälper konfirmationen unga att se bredden i det mänskliga livet. De får helt enkelt en bredare palett för att måla sin bild av det mänskliga, hjälp att finna hopp och livsmod – och ledtrådar i sökandet efter sin plats i liv och samhälle.
Kristen tro lever i förvissningen att Gud har skapat alla människor. Det innebär att alla människor har en erfarenhet av Gud – och också något att berätta om Gud. Tonåringar har alltså redan en erfarenhet av Gud, och: de har frågorna. I kyrkan får unga möjlighet att föra existentiella samtal om liv och död, godhet och ondska, Gud och kärlek, möjligheter och svek och mötas med respekt. Tillsammans.
I sociala medier översköljs vi med bilder av ”vem du borde vara”. Men på det finns ju inte bara ett svar. För en tonåring kan det vara den största gåva att vara på en plats där det inte finns något krav på att svara mot idealbilderna utan få möjlighet att söka. En plats som bejakar att det är okey att vara vilsen, att låta sökandet ta tid. När djupaste allvar varvas med övningar som gärna får utmana, gå lite utanför trygghetszonen händer saker: "Va, vågade jag det här?!", "Kan detta verkligen vara jag?!"
Sociala medier är i grunden något gott. Kreativitet frigörs. Likasinnade hittar varandra – över hela världen. Vi kan själva välja vilka vi vill följa och influeras av. Men risken är att perspektivet smalnar. I en konfirmandgrupp däremot "tvingas" man ihop med människor man inte valt. Jämnåriga och kloka ledare vars perspektiv man kanske aldrig skulle få möta annars. Här talas inte bara om mångfald. Vi övar oss i det.
Det händer något när man möts öga mot öga. När man märker av röstläget hos den andra och ser skrattet i ögonvrån eller bekymmersrynkan i pannan, när en värmande kram delas ut.
Låt oss värna och vårda de arenor där livets djup får komma till uttryck i ord och handling. Konfirmationen är en sådan arena. Där får unga människor dela liv, öva sig i framtidstro och finna hopp – tillsammans.
Biskop Martin Modéus
Texten har publicerats i ett flertal dagstidningar under september.